Och bergen svarade

Vad tiden går! Det är nästan tio år sedan som jag och miljontals andra läsare runt om i världen handlöst föll för Khaled Hosseinis debutroman Flyga drake. Med Tusen strålade solar som kom något år senare har min beundran för författaren och hans romaner vuxit sig stark eftersom han förmedlar berättelser som är djupt mänskliga i sin tragik och komplexitet och eftersom han visar oss Afghanistan och afghaner på ett ett helt annat sätt än nyhetssändningar gör. Hans böcker är ett bevis för vad skönlitteratur kan göra när det gäller att skapa förståelse, ge insikt, väcka empati och bestörtning. Hosseini är en begåvad författare som gärna går in på djupet när det gäller mänskliga relationer och släkt- och familjeband i ett land präglat av politiska och religiösa våldsamheter och i krig under de senaste decennierna.

Nu är Hosseinis tredje roman här, utgiven på svenska i översättning av Rose-Marie Nielsen. Den heter Och bergen svarade och att säga att mina förväntningar på den var stora är en mild underdrift. Tyvärr är jag lite besviken.

Och bergen svarade börjar med en saga som har starka kopplingar till berättelsen som därefter tar vid och handlar om de fattiga syskonen Abdullah och Pari. Brodern och systern är allt för varandra, banden mellan dem är mycket starka. När Pari är fyra år gammal, vandrar pappa Sabor och de två barnen till storstaden Kabul för att besöka en välbärgad kvinna och hennes make. Sabor säljer sin dotter till kvinnan eftersom han behöver pengar för att försörja sin växande familj hemma i byn. Abdullah förlorar sin älskade lillasyster, Pari förlorar sin älskade bror. Det är hjärtskärande och händelsen sätter djupa sår i själen hos barnen. Pari glömmer snart sitt ursprung men en diffus känsla av saknad lämnar henne aldrig. Som vuxen förstår hon att hon måste ha blivit adopterad och slumpen hjälper henne att ta reda på fakta så att letandet efter brodern och sanningen kan börja. På det viset sträcker sig berättelsen i över sextio år, från 50-talet fram till nutid och rör sig från byn Shandbagh via Kabul till Frankrike och USA. När Abdullah och Pari slutligen möts igen efter alla år, är det mer eller mindre för sent och det har varit en lång och vindlande livsresa för alla inblandade.

Egentligen vet jag inte varför man ser syskonen som huvudpersoner när Hosseini egentligen väljer att lämna Abdullah och hans familj kort efter att systern blir såld. Pojken dyker inte upp igen förrän i slutet av romanen när han redan är en gammal man och Pari hittar honom. Det är just det som gör mig besviken. Jag vill veta hur han hanterade förlusten och hur hans liv blev som det blev. Jag känner mig lurad på berättelsen om Abdullah och Pari, fast det är den som utlovas bl.a. på bokomslaget. Det kan lika gärna vara en roman om Paris adoptivmor eller bara om Pari. 

Vad händer då mellan pärmarna? Väldigt mycket kan jag säga. Hosseini berättar många människors historier; historier som i och för sig har kopplingar till Pari men som gör ett splittrat intryck trots att de i sig är gripande och intressanta. Trots att Hosseini är en duktig berättare, begåvad stilist och bra på att servera moraliska dilemman (tyvärr även en och annan välformullerad moralisk kaka), skulle jag föredra att han berättade om färre personer och i stället gick djupare när det gäller psykologi och relationer. Som det är nu hugger han av för plötsligt ibland för att i nästa kapitel fortsätta med en annan karaktär utan att kopplingen för själva historien framåt eller tillför något väsentligt. Nej, jag tycker inte att Hosseini har lyckats med sitt romanbygge så väl den här gången fast han vet vilka strängar han ska spela på och sköter sitt instrument väl. Han han skapat en mosaik av löst sammansatta människoöden, samtidigt som berättelsen jag så gärna vill höra uteblir. Kanske hade det varit bättre med noveller i stället?

Till saken hör också att jag lyssnade på romanen som ljudbok och då var det flera gånger till nackdel att jag inte kunde bläddra tillbaka i boken för att kolla upp hur den ena eller den andra karaktären hänger ihop med någon händelse i det förflutna. Personerna dyker nämligen upp flera gånger och då är det nog meningen att sammanhanget och kopplingarna ska klarna allt efter som. Det gäller alltså att lyssna koncentrerat när man väljer ljudboksversionen. Men Björn Granaths uppläsning är som alltid strålande och alldeles perfekt. Den mannen är makalös som uppläsare.

Och bergen svarade är en läsvärd, gripande och språkligt vackert skriven roman men enligt min åsikt når den inte till de två tidigare romanernas nivå. För mig är den en mellanbok som jag är glad att jag har läst men som inte har lämnat några varaktiga spår.

Har du hunnit läsa Och bergen svarade?


Köp boken på Bokus eller AdLibris.