Observatoriet

Det finns romaner som gör ont i hjärtat när man läser dem och det finns romaner som är så vackert skrivna att hjärtat sjunger. Sedan finns det romaner som är både och. Observatoriet av Mats Söderlund är en sådan, både smärtsam och ljuvligt vacker. Poeten och essäisten Mats Söderlund (f. 1965) har tidigare publicerat åtta diktsamlingar (senast Komage, 2008) och en essä (Göra kärlek, 2012).

När Observatoriet börjar sitter Erik ensam på en väderstation uppe i fjällvärlden, snöstormen tilltar allt mer och orkanvinden tjuter. Snart måste han gå ut för att läsa av mätinstrumenten. Medan detta pågår och utgör ett slags ramberättelse, kastas vi tillbaka till universitetstiden i Uppsala som också var tiden för en trevande förälskelse i Kristine, en relation som fortfarande är mycket bräcklig. Men minnena och tankarna dras också till barndomen i Norrland; isoleringen på observatoriet har väckt Eriks ångest till liv igen. Fram träder en känslig pojke, pissungen Erik med sitt kliande exem och öppna, variga sår på benen. Han som samlar på skalbaggar, luktar illa och får stå framme vid tavlan som avskräckande exempel när fluortanten är på besök. Den mobbade. Den ömhudade. Den ensamme. Ett barn bland vuxna som inte ser, inte hör och inte talar men som lever ut sin sexualitet utan hänsyn till barnen. Särskilt mammans sexualitet skrämmer och hotar. Erik längtar efter att själv bli vuxen, inte som en bot, bara som ett sätt att äntligen få slippa, växa upp ur mörkret. Under tiden läser han Så talade Zarathustra av Nietsche och söker tröst som inte finns.

Romanens bildspråk är fantastiskt, det märks att det är en lyhörd och erfaren poet som gestaltar och beskriver. Mats Söderlund räds inte heller att använda symboler eller utmana regler för meningsbyggnad. Observatoriet är en på alla plan stark romandebut.


(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 130716. Här på bloggen återges den nu med tidningens samtycke.)

Köp boken på Bokus eller AdLibris.