Romanen Přítelkyně z domu smutku (My Companions in the Bleak House) av den tjeckiska författarinnan Eva Kanturková är en fascinerande och gripande roman som tack vare att den finns på engelska också är tillgänglig för er att läsa, om ni vill det, vilket jag önskar att ni gör (Ingrid har läst efter mitt tidigare tips). På svenska finns den tyvärr inte.
Romanen har självbiografiska inslag och skildrar författarens och tolv andra kvinnors vistelse i fängelset under tiden för den totalitära regimen i f.d. Tjeckoslovakien. Eftersom Kanturková hade publiceringsförbud, kom boken först ut i Tyskland. Det var 1984. ITjeckien publicerades den för första gången 1990, alltså efter kommunismens fall. Förra veckan valde jag spontant Přítelkyně z domu smutku för omläsning och var om möjligt ännu mer fascinerad nu än för tjugo år sedan. Boken tillhör pärlorna i min tjeckiska bokhylla.
I en trång, kvav och tröstlöst sliten cell i kvinnofängelset Ruzyne i utkanten av Prag avtjänar Eva Kanturková sitt straff som politisk fånge och delar cellen och tiden med andra olycksaliga kvinnor. De andra kvinnorna, som i vissa fall fortfande är tonåringar, sitter inne för brott som bedrägeri, prostitution, snatteri, rån eller misshandel. All ifrån några dagar till flera veckor delar de cellen, oftast fyra åt gången. I ett tiotal kapitel tecknar Kanturková de andra kvinnornas porträtt samt ger uttryck åt sina egna tankar och iakttagelser om vad det är att vara människa. Hon berättar kvinnornas historier, beskriver deras personligheter, lyfter på locket till deras drömmar och sorger. Kvinnorna som kommer och går är alltid någons döttrar, fruar, älskarinnor, mödrar. De flesta är på olika sätt socialt utsatta eller missanpassade, några är analfabeter. Flera av dem är romer. Några har obehandlade könssjukdomar när de kommer in, några sprider löss. Några är gladlynta, några är satmaror.
På det trånga utrymmet som cellen utgör och där luften är tjock och ovädrad koncentreras all smärta, frustration och längtan men också lusten att göra uppror i det lilla. Men ibland bubblar det lite av glädje, skratt och vanligt kvinnoprat. När man lever så nära någon annan att man känner varandras andedräkt i nacken när man sover och de andras kroppslukt blir också ens egen, kommer man varandra in på livet. Hur upprätthåller man sin värdighet som människa och individ? Hur skyddar man sin egen privata sfär och hur gör man för att inte bryta ihop? Mycket i berättelsen handlar om respekt, mot sig själv och mot de andra i rummet.
I sina skildringar av kvinnorna är Kanturková alltid respektfull, hon skriver med stark människokärlek och djup empati. Trots att det är sorgliga öden hon möter där i fängelset, är humorn i berättandet ingen bristvara eftersom hon också har blick för det komiska i situationener hon beskriver. Jag tycker mycket om Kanturkovás språk som är rakt och okonstlat men ändå laddat och känslofyllt. I slutet stryker jag rent av bort några tårar, fast texten inte innehåller mer än ett antal frågor. Men de frågorna rymmer hela liv. Och svaren? Vad säger man?
