söndag, juli 28, 2013

Madame Bovary

Jag hade en skön semestervana under de gångna tre veckorna. Varje morgon lyssnade jag nämligen på ett eller två avsnitt av Madame Bovary som just nu går som radioföljetong i P1 (fast jag lyssnade via nätet och därför behövde jag inte följa sändningstiderna, utan kunde lyssna när och hur mycket jag ville). Philip Zandén är mycket bra som uppläsare och Madame Bovary är, ja, mästerlig.

Madame Bovary (1865) av Gustave Flaubert är en mästerlig roman. Det är ovidkommande att man eventuellt retar sig på ett och annat som hör genren eller tiden till. Verket lockar och fängslar fortfarande för att det provocerar och gör en arg. I och med att Flaubert beskriver en självupptagen människas osunda bekräftelsebehov och hennes benägenhet att sänka sig själv ända till botten till förmån för en romantiserad självbild, är inte budskapet mindre aktuellt idag. Inte heller kan man missa kritiken av konsumtionshetsen och vad den kan leda till, lika aktuellt det. Flaubert är skoningslös och hård. Han visar också ett stort förakt mot kvinnor (särskilt sådana som läser böcker) och även allmänt mot folk från landsorten (är de inte dumma eller egenkära, är de giriga och förljugna). På grund av vilka egenskaper Flaubert tillskrev romanens karaktärer är ingen av dem ens en gnutta sympatisk.

Emma är missnöjd, ytlig, fåfäng, drömmande, självisk, omoralisk, en dålig mor, lögnaktig. Men oerhört vacker, så att hon lätt kan förvrida huvudet på män. I litteraturhistorien är hon känd som kvinnan som har förläst sig på kärleksromaner och visst, det ligger något i det. Fast problemet är att hon mest har svårt för att skilja på böckernas fiktion och sin egen verklighet och när till slut illusionerna brister, är katastrofen ett faktum. Hon vill leva i sus och dus och ständigt gå omkring klädd i dyra klänningar och berusad på kärlek och passion, kosta vad det kosta vill. Inte konstigt att det går åt skogen med allting och när Emma, alldeles för sent och alldeles desillusionerad, ser sanningen i vitögat, ser hon ingen annan lösning än att ta arsenik. Emma gigantiska skulder får henne på fall.

Charles som Emma är gift med får bara förakt, hån och lögner fast han är den enda som uppriktigt älskar och dyrkar henne. Man vill säga åt Emma på skarpen att skärpa sig! Charles är så snäll att han blir dum, man vill skaka om honom så att han vaknar och gör något! Medelmåttig som läkare, utan ambitioner och talang strävar han på och gör så gott han kan. I Emmas ögon duger han inte det minsta. Hon är elak mot honom och hon är elak mot sin lilla dotter Bert också. Flickan är den som det är mest synd om i romanen, tycker jag, det smärtar verkligen hur avvisande Emma är mot henne. Stackars barnet. Men Emmas älskare får hennes gunst och uppmärksamhet och när det gäller Léon, även pengar och gåvor.

Vad man kan reta sig stilistiskt på är alla detaljerna som beskrivs. Det finns ingen ände på det. Detaljer, detaljer, detaljer. Hur någon ser på föremålen i rummet, hur ljuset faller, färgernas skiftningar, hur något känns under handflatan, hur håret fladdrar och klänningsfållen eller gardinen rör sig - det berättar mycket om den som betraktar, upplever, känner. I det avseendet är Flauberts detaljrika beskrivningar betydelsebärande på ett alldeles speciellt sätt eftersom de gestaltar stämningar och sinneslägen. Därför är de viktiga, fast man kan uppleva dem som för mycket. Men vi pratar ju om 1800-talets realism och det är bara att köpa hela härligheten.

Det finns flera oförglömliga scener i romanen men den ohyggligaste är utan tvekan scenen som skildrar Emmas plågsamma död. Också här bjuds läsaren på detaljer, man är med i rummet från början till slutet, tills hon inte finns mer. Ska plågorna föreställa det jordiska straffet som Emma (dvs kvinnan) måste genomlida för att betala för sina misstag och brustna drömmar? Det skulle inte förvåna mig om det var det Flaubert var ute efter. Men skriva kan han, åh så han kan skriva!

"Prästen reste sig upp för att ta krucifixet; då sträckte hon på halsen som den som är törstig, och med läpparna fästa vid Kristi lekamen tryckte hon dit, med all sin sinande kraft, sin hetaste kärlekskyss någonsin. Sedan reciterade prästen Misereatur och Indulgentiam, han doppade höger tumme i oljan och inledde smörjelserna: först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter; sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdofter; sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit i högfärd och skrikit av vällust; sedan på händerna, som njutit av ljuv beröring, och till slut fotsulorna, så snabba för i tiden, då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå."

Jag har läst Madame Bovary förut men det är mycket länge sedan och det var inte mycket jag mindes. Att ta del av romanen i Anders Bodegårds nyöversättning (2013) var uppfriskande och jag njöt verkligen av boken. Jag lyssnade inte enbart, jag läste lite parallellt i min inbundna utgåva, vilket var roligt att få göra. Jag tyckte om att gå tillbaka och själv läsa de textbitarna som gjorde intryck på mig medan jag lyssnade på följetongen.

Andra som har läst och bloggat om Madame Bovary är t.ex. Dagens bok (obs! ej nyöversättningen) och Lyrans noblesser.

Här kan du läsa mer om Flaubert, tiden och klassikern Madame Bovary.

Våren 2013 samtalade Marie Lundström om Gustave Flauberts roman Madame Bovary tillsammans med författarna Jens Liljestrand och Märta Tikkanen. Här kan du höra bokcirkelsamtalen igen: del 1, del 2 och del 3.




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

3 kommentarer:

bakbokmat sa...

Jag läste Madame Bovary under gymnasietiden och blev helt facinerad av boken. Jag irriterade mig enormt mycket på Emma, samtidigt som jag tyckte synd om henne och blev väldigt gripen av hennes öde. Jag tyckte också att boken var mycket välskriven.

Även jag irriterade mig på Flauberts kvinnosyn och speciellt på hans syn på läsandet. Jag kan inte köpa att Emma blev som hon blev på grund av att läsa kärleksromaner.

Roligt att boken kommit i en nyöversättning. Kanske läge för en omläsning av boken för mig!

Anna sa...

Jag har några avsnitt kvar på lyssnandet och har inte riktigt fångats på samma sätt som du. Jag tycker där finns någon slags distans som jag inte riktigt har kläm på.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

bakbokmat: jag köper inte heller tanken att Emma är som hon är för att hon läser för mycket, den idén är befängt. Men samtidigt finns det flera fina stycken om läsandet och hur trevligt det är.

Anna: Ska bli intressant att läsa ditt inlägg sedan. Undrar hur du menar med den där distansen. Att du inte känner att du kommer tillräckligt nära Emma?