I Det eviga folket är inte rädda möter vi tre unga tjejer - Yael, Avishag och Lea - som har vuxit upp i samma lilla israeliska by nära gränsen till Libanon. När boken börjar går de sista året på gymnasiet och är som tonårstjejer är mest - de har inte mycket annat än kläder, smink, killar och fester i huvudet. Men sedan är skolan slut och de blir inkallade till armén eftersom man i Israel har obligatorisk kvinnlig värnplikt. Tjejerna skickas till tre olika ställen, kompisgänget skingras och livets allvar börjar tränga sig på.
Yaels uppgift efter grundutbildningen är att utbilda prickskyttar, Avishag är gränsvakt och Lea stationeras vid en vägpostering där palestinier passerar. Shani Boianjiu berättar om en värld som utgör en i våra ögon mycket annorlunda miljö för tonårstjejer att bli vuxna i. Å ena sidan tänker de på killar och sex och hånglar så fort tillfället ges, å andra sidan hamnar de regelbundet i situationer i vilka konflikten och kriget kommer mycket nära inpå. Våldet och döden finns i närheten någonstans. Några av dessa situationer skildras mer ingående och med bra psykologisk skärpa så det blir tydligt att ett litet jordskred har ägt rum i de unga kvinnornas medvetande. Yael, Avishag och Lea upplever sin situation på olika sätt, reagerar på olika sätt, greppar efter olika livlinor. Dagarna är fyllda med långa arbetspass, order och regler, leda, drömmar om tiden efteråt.
"Om man är kille och rycker in i det militära är en sak som kan hända att man dör. Den andra saken som kan hända är att man får leva. Om man är tjej och rycker in i det militära kommer man troligtvis inte att dö. Man kan skicka reservister in i döden i ett krig. Man kan stävja demonstrationer vid en vägpostering. Men man dör troligtvis inte. Det finns många saker man kan göra efteråt."
Berättelsen fortsätter också lite efter att militärtjänstgöringen är slut, när tonåringarna har blivit unga vuxna och världen ligger återigen framför deras fötter. De gjorde det de var tvungna att göra, nu är det inte mer med det. Eller?
Det eviga folket är inte rädda är en utvecklingsroman och det som gör den spännande och läsvärd, trots att den berättartekniskt är svajig och ojämn, är dels språket som faktiskt är alldeles eget, dels handlingen. Boianjiu skildrar en av världens mest hårdbevakade konflikter och ändå hålls kriget hela tiden lite på avstånd, kanske som ett medel för att gestalta flickornas förnekande av allt våld och dödande. Som om de inte riktigt ville veta... Ska man se det som ett generationsdrag för den israeliska ungdomen idag?
Översättning: Erik MacQueen
Köp boken på Bokus
