My Companions in the Bleak House

Romanen Přítelkyně z domu smutku (My Companions in the Bleak House) av den tjeckiska författarinnan Eva Kanturková är en fascinerande och gripande roman som tack vare att den finns på engelska också är tillgänglig för er att läsa, om ni vill det, vilket jag önskar att ni gör (Ingrid har läst efter mitt tidigare tips). På svenska finns den tyvärr inte.

Romanen har självbiografiska inslag och skildrar författarens och tolv andra kvinnors vistelse i fängelset under tiden för den totalitära regimen i f.d. Tjeckoslovakien. Eftersom Kanturková hade publiceringsförbud, kom boken först ut i Tyskland. Det var 1984. ITjeckien publicerades den för första gången 1990, alltså efter kommunismens fall. Förra veckan valde jag spontant  Přítelkyně z domu smutku för omläsning och var om möjligt ännu mer fascinerad nu än för tjugo år sedan. Boken tillhör pärlorna i min tjeckiska bokhylla.

I en trång, kvav och tröstlöst sliten cell i kvinnofängelset Ruzyne i utkanten av Prag avtjänar Eva Kanturková sitt straff som politisk fånge och delar cellen och tiden med andra olycksaliga kvinnor. De andra kvinnorna, som i vissa fall fortfande är tonåringar, sitter inne för brott som bedrägeri, prostitution, snatteri, rån eller misshandel. All ifrån några dagar till flera veckor delar de cellen, oftast fyra åt gången. I ett tiotal kapitel tecknar Kanturková de andra kvinnornas porträtt samt ger uttryck åt sina egna tankar och iakttagelser om vad det är att vara människa. Hon berättar kvinnornas historier, beskriver deras personligheter, lyfter på locket till deras drömmar och sorger. Kvinnorna som kommer och går är alltid någons döttrar, fruar, älskarinnor, mödrar. De flesta är på olika sätt socialt utsatta eller missanpassade, några är analfabeter. Flera av dem är romer. Några har obehandlade könssjukdomar när de kommer in, några sprider löss. Några är gladlynta, några är satmaror.

På det trånga utrymmet som cellen utgör och där luften är tjock och ovädrad koncentreras all smärta, frustration och längtan men också lusten att göra uppror i det lilla. Men ibland bubblar det lite av glädje, skratt och vanligt kvinnoprat. När man lever så nära någon annan att man känner varandras andedräkt i nacken när man sover och de andras kroppslukt blir också ens egen, kommer man varandra in på livet. Hur upprätthåller man sin värdighet som människa och individ? Hur skyddar man sin egen privata sfär och hur gör man för att inte bryta ihop? Mycket i berättelsen handlar om respekt, mot sig själv och mot de andra i rummet.

I sina skildringar av kvinnorna är Kanturková alltid respektfull, hon skriver med stark människokärlek och djup empati. Trots att det är sorgliga öden hon möter där i fängelset, är humorn i berättandet ingen bristvara eftersom hon också har blick för det komiska i situationener hon beskriver. Jag tycker mycket om Kanturkovás språk som är rakt och okonstlat men ändå laddat och känslofyllt. I slutet stryker jag rent av bort några tårar, fast texten inte innehåller mer än ett antal frågor. Men de frågorna rymmer hela liv. Och svaren? Vad säger man?

Observatoriet

Det finns romaner som gör ont i hjärtat när man läser dem och det finns romaner som är så vackert skrivna att hjärtat sjunger. Sedan finns det romaner som är både och. Observatoriet av Mats Söderlund är en sådan, både smärtsam och ljuvligt vacker. Poeten och essäisten Mats Söderlund (f. 1965) har tidigare publicerat åtta diktsamlingar (senast Komage, 2008) och en essä (Göra kärlek, 2012).

När Observatoriet börjar sitter Erik ensam på en väderstation uppe i fjällvärlden, snöstormen tilltar allt mer och orkanvinden tjuter. Snart måste han gå ut för att läsa av mätinstrumenten. Medan detta pågår och utgör ett slags ramberättelse, kastas vi tillbaka till universitetstiden i Uppsala som också var tiden för en trevande förälskelse i Kristine, en relation som fortfarande är mycket bräcklig. Men minnena och tankarna dras också till barndomen i Norrland; isoleringen på observatoriet har väckt Eriks ångest till liv igen. Fram träder en känslig pojke, pissungen Erik med sitt kliande exem och öppna, variga sår på benen. Han som samlar på skalbaggar, luktar illa och får stå framme vid tavlan som avskräckande exempel när fluortanten är på besök. Den mobbade. Den ömhudade. Den ensamme. Ett barn bland vuxna som inte ser, inte hör och inte talar men som lever ut sin sexualitet utan hänsyn till barnen. Särskilt mammans sexualitet skrämmer och hotar. Erik längtar efter att själv bli vuxen, inte som en bot, bara som ett sätt att äntligen få slippa, växa upp ur mörkret. Under tiden läser han Så talade Zarathustra av Nietsche och söker tröst som inte finns.

Romanens bildspråk är fantastiskt, det märks att det är en lyhörd och erfaren poet som gestaltar och beskriver. Mats Söderlund räds inte heller att använda symboler eller utmana regler för meningsbyggnad. Observatoriet är en på alla plan stark romandebut.


(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 130716. Här på bloggen återges den nu med tidningens samtycke.)

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Madame Bovary

Jag hade en skön semestervana under de gångna tre veckorna. Varje morgon lyssnade jag nämligen på ett eller två avsnitt av Madame Bovary som just nu går som radioföljetong i P1 (fast jag lyssnade via nätet och därför behövde jag inte följa sändningstiderna, utan kunde lyssna när och hur mycket jag ville). Philip Zandén är mycket bra som uppläsare och Madame Bovary är, ja, mästerlig.

Madame Bovary (1865) av Gustave Flaubert är en mästerlig roman. Det är ovidkommande att man eventuellt retar sig på ett och annat som hör genren eller tiden till. Verket lockar och fängslar fortfarande för att det provocerar och gör en arg. I och med att Flaubert beskriver en självupptagen människas osunda bekräftelsebehov och hennes benägenhet att sänka sig själv ända till botten till förmån för en romantiserad självbild, är inte budskapet mindre aktuellt idag. Inte heller kan man missa kritiken av konsumtionshetsen och vad den kan leda till, lika aktuellt det. Flaubert är skoningslös och hård. Han visar också ett stort förakt mot kvinnor (särskilt sådana som läser böcker) och även allmänt mot folk från landsorten (är de inte dumma eller egenkära, är de giriga och förljugna). På grund av vilka egenskaper Flaubert tillskrev romanens karaktärer är ingen av dem ens en gnutta sympatisk.

Emma är missnöjd, ytlig, fåfäng, drömmande, självisk, omoralisk, en dålig mor, lögnaktig. Men oerhört vacker, så att hon lätt kan förvrida huvudet på män. I litteraturhistorien är hon känd som kvinnan som har förläst sig på kärleksromaner och visst, det ligger något i det. Fast problemet är att hon mest har svårt för att skilja på böckernas fiktion och sin egen verklighet och när till slut illusionerna brister, är katastrofen ett faktum. Hon vill leva i sus och dus och ständigt gå omkring klädd i dyra klänningar och berusad på kärlek och passion, kosta vad det kosta vill. Inte konstigt att det går åt skogen med allting och när Emma, alldeles för sent och alldeles desillusionerad, ser sanningen i vitögat, ser hon ingen annan lösning än att ta arsenik. Emma gigantiska skulder får henne på fall.

Charles som Emma är gift med får bara förakt, hån och lögner fast han är den enda som uppriktigt älskar och dyrkar henne. Man vill säga åt Emma på skarpen att skärpa sig! Charles är så snäll att han blir dum, man vill skaka om honom så att han vaknar och gör något! Medelmåttig som läkare, utan ambitioner och talang strävar han på och gör så gott han kan. I Emmas ögon duger han inte det minsta. Hon är elak mot honom och hon är elak mot sin lilla dotter Bert också. Flickan är den som det är mest synd om i romanen, tycker jag, det smärtar verkligen hur avvisande Emma är mot henne. Stackars barnet. Men Emmas älskare får hennes gunst och uppmärksamhet och när det gäller Léon, även pengar och gåvor.

Vad man kan reta sig stilistiskt på är alla detaljerna som beskrivs. Det finns ingen ände på det. Detaljer, detaljer, detaljer. Hur någon ser på föremålen i rummet, hur ljuset faller, färgernas skiftningar, hur något känns under handflatan, hur håret fladdrar och klänningsfållen eller gardinen rör sig - det berättar mycket om den som betraktar, upplever, känner. I det avseendet är Flauberts detaljrika beskrivningar betydelsebärande på ett alldeles speciellt sätt eftersom de gestaltar stämningar och sinneslägen. Därför är de viktiga, fast man kan uppleva dem som för mycket. Men vi pratar ju om 1800-talets realism och det är bara att köpa hela härligheten.

Det finns flera oförglömliga scener i romanen men den ohyggligaste är utan tvekan scenen som skildrar Emmas plågsamma död. Också här bjuds läsaren på detaljer, man är med i rummet från början till slutet, tills hon inte finns mer. Ska plågorna föreställa det jordiska straffet som Emma (dvs kvinnan) måste genomlida för att betala för sina misstag och brustna drömmar? Det skulle inte förvåna mig om det var det Flaubert var ute efter. Men skriva kan han, åh så han kan skriva!

"Prästen reste sig upp för att ta krucifixet; då sträckte hon på halsen som den som är törstig, och med läpparna fästa vid Kristi lekamen tryckte hon dit, med all sin sinande kraft, sin hetaste kärlekskyss någonsin. Sedan reciterade prästen Misereatur och Indulgentiam, han doppade höger tumme i oljan och inledde smörjelserna: först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter; sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdofter; sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit i högfärd och skrikit av vällust; sedan på händerna, som njutit av ljuv beröring, och till slut fotsulorna, så snabba för i tiden, då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå."

Jag har läst Madame Bovary förut men det är mycket länge sedan och det var inte mycket jag mindes. Att ta del av romanen i Anders Bodegårds nyöversättning (2013) var uppfriskande och jag njöt verkligen av boken. Jag lyssnade inte enbart, jag läste lite parallellt i min inbundna utgåva, vilket var roligt att få göra. Jag tyckte om att gå tillbaka och själv läsa de textbitarna som gjorde intryck på mig medan jag lyssnade på följetongen.

Andra som har läst och bloggat om Madame Bovary är t.ex. Dagens bok (obs! ej nyöversättningen) och Lyrans noblesser.

Här kan du läsa mer om Flaubert, tiden och klassikern Madame Bovary.

Våren 2013 samtalade Marie Lundström om Gustave Flauberts roman Madame Bovary tillsammans med författarna Jens Liljestrand och Märta Tikkanen. Här kan du höra bokcirkelsamtalen igen: del 1, del 2 och del 3.




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Det går som på räls med semesterläsningen

När fortfarande en semestervecka återstår, har jag bara en av böckerna som jag har planerat att läsa kvar. Det är tegelstenen Fria män (av Laxness) men innan jag börjar med den vill jag klämma in en "olistad", nyutgiven bok. Jag tycker nämligen att när en bok heter 1913 - århundradets sommar (av Florian Illies) och man vill läsa den, så ska man lämpligen göra det just på sommaren. Jag köpte boken så sent som för några dagar sedan och är mycket nyfiken på den.

Vad är det för böcker på bilderna? Det är de som är utlästa och fortfarande väntar på att få ett blogginlägg skrivet om sig. Så visst har jag att göra. Redan recenserade semesterböcker hittar du här: Bokklubben vid livets slut samt Och bergen svarade. Sedan läste jag också "olistade" Det eviga folket är inte rädda och Atlas över avlägsna öar. 

Bokklubben vid livets slut

Böcker om böcker, läsning och kärlek till litteraturen är av naturliga skäl den typen av lektyr som vi bokmalar, bokbloggare eller ej, gärna kastar oss över. Att skriva en sådan bok måste nästan vara en given succé för författaren, särskilt om hen samtidigt hittar en personlig ingång till berättelsen - till exempel som den amerikanske journalisten,  f.d. bokredaktören och författaren Will Schwalbe. Hans bok Bokklubben vid livets slut är dels en hyllning till böcker och läsandet, dels en personlig och biografisk berättelse om hans mamma som 2007 diagnosticerades med obotlig cancer.

Boken är resultatet av Schwalbes samtal med sin mor, samtal som började med en alldeles oskyldig fråga den gången då de sitt i väntrummet på läkarmottagningen: Vad läser du just nu? Ganska snart inser de båda att de har, alldeles ofrivilligt och oplanerat, startat och gått med i en bokklubb. Det är en annorlunda bokklubb. Den har bara två medlemmar, inga fasta mötestillfällen och det äts ingen mat på träffarna. Bokklubben existerar under den sisten tiden av moderns liv och blir ett unikt tillfälle för dem att lära känna varandra på ett helt annat sätt.

Både sonen och modern är storläsare, de tipsar varandra, köper gemensamma böcker och byter böcker. De pratar om böcker de läser och varje boksamtal blir alltid en ingång till samtal av en mer personlig karaktär. Med hjälp av böcker kommer de in på varandras liv, känslor och erfarenheter, något som särskilt Will upplever som mycket intressant. Han lär känna sin mor som den människa hon är.

Förutom att det presenteras och citeras en massa skönlitterära verk i Schwalbes bok, vilket är förstås som att få provsmaka olika sorters godis i en godisbutik (och ja, det finns även en förteckning över alla nämnda titlar), är Bokklubben vid livets slut sonen Wills kärleksförklaring till sin mor. Schwalbe låter oss förstå vilken fantastisk människa hans mamma var: osjälvisk, stark, intelligent, klok, samhällsengagerad, rolig, rättvis, beläst, kärleksfull, hjälpsam, ödmjuk. Det finns ingen höjd på hur snäll, duktig och omtyckt av alla hon var. Schwalbe lyfter också gärna fram hur tacksam hon alltid var (också under cancerns påfrestningar) för sin privilegierade ställning som bemedlad, välutbildad amerikan med sjukförsäkring, vilket förstås inte är mer än rätt för den läkarvård hon får är av högsta klass. Det är inspirerande att läsa om en sådan underbar person, men också lite tröttsamt. Hade hon inga dåliga sidor alls? Gick hon aldrig Will på nerverna när han var tonåring? Har hon aldrig begått något fel gentemot sin son annat än att hon gav bort hans mjukissköldpadda när han var fyra år gammal? Hur kändes det när hon reste jämt? Jag önskar att porträttet av mamman var mindre helgonlikt utan mer nyanserat, för jag tror inte på perfekta människor och än mindre på perfekta och felfria föräldrar.

Naturligtvis handlar boken också mycket om att vara sjuk i cancer och om att veta att man har endast en begränsad tid kvar att leva. På så vis utspelar sig boken i dödens väntrum men är inte det minsta deprimerande. Tvärtom är Bokklubben vid livets slut en ljus läsning. Böcker som Will och hans mor läser tillsammans under denna tid skapar mening, ger kraft, ställer frågor och ger svar. Deras boksamtal utgör en fast punkt i tillvaron för så länge mamman har läslusten kvar och så länge hon också väljer tjocka tegelstenar att läsa är det ingen större fara än.

Will Schwalbe levererar förstås också en mängd personliga betraktelser om böcker och läsning och vid dessa tillfällen skymtar humorn fram. Bitvis är han verkligen rolig, som till exempel i stycket där mamman vill ge Will en bok som han skulle läsa. Så här svarar och tänker han:

"Det behövs inte, jag har den redan", sa jag och det var faktiskt sant. Det finns vissa böcker som jag planerar att läsa och som ligger i en trave bredvid sängen. En del av de böckerna har varit ute och rest så mycket att de borde få egna bonuspoäng på flyget. Jag tar dem med mig på den ena flygresan efter den andra med de bästa föresatser, men ändå sitter jag där på planet och läser någonting helt annat /.../. Jag har packat ner Crossing to Safety inför så många resor och lagt tillbaka den oläst i traven så många gånger att den allra minst borde ha gjort sig förtjänt av en förstaklassbiljett till Tokyo med Japan Airlines.

Bokklubben vid livets slut är - trots eller tack vare sin okritiskhet - en varm och ömsint bok om en mor och en son, om kraften att inte ge upp och styrkan i att glädja sig åt små saker - som att läsa böcker tillsammans. Men förvänta dig inte någon omvälvande läsupplevelse, för den får du inte, tycker jag. Dock en trevlig stund medan du läser samt kanske ett och annat boktips.



Boken är översatt till svenska av Charlotte Hjukström och finns också som ljudbok i uppläsning av Björn Granath samt som e-bok.

Andra bokbloggare som har läst Bokklubben vid livets slut är t.ex.: Hellre barfota än boklös, Violens boksida, Bookis, Bokmonster, Cissis bokblogg m.fl.


Köp boken på Bokus eller AdLibris

Städning i e-bokhyllan

Så där ja, nu är alla e-böckerna samlade på ett och samma ställe i paddan (i iBooks). Det är faktiskt snyggt med e-böcker också, det vill jag ändå säga. Ser ut som en riktig bokhylla. I de tre översta hyllorna står ännu olästa titlar och bidar sin tid. Hur går det för dig? Har du också hunnit bygga upp en liten e-boksamling? 

Och bergen svarade

Vad tiden går! Det är nästan tio år sedan som jag och miljontals andra läsare runt om i världen handlöst föll för Khaled Hosseinis debutroman Flyga drake. Med Tusen strålade solar som kom något år senare har min beundran för författaren och hans romaner vuxit sig stark eftersom han förmedlar berättelser som är djupt mänskliga i sin tragik och komplexitet och eftersom han visar oss Afghanistan och afghaner på ett ett helt annat sätt än nyhetssändningar gör. Hans böcker är ett bevis för vad skönlitteratur kan göra när det gäller att skapa förståelse, ge insikt, väcka empati och bestörtning. Hosseini är en begåvad författare som gärna går in på djupet när det gäller mänskliga relationer och släkt- och familjeband i ett land präglat av politiska och religiösa våldsamheter och i krig under de senaste decennierna.

Nu är Hosseinis tredje roman här, utgiven på svenska i översättning av Rose-Marie Nielsen. Den heter Och bergen svarade och att säga att mina förväntningar på den var stora är en mild underdrift. Tyvärr är jag lite besviken.

Och bergen svarade börjar med en saga som har starka kopplingar till berättelsen som därefter tar vid och handlar om de fattiga syskonen Abdullah och Pari. Brodern och systern är allt för varandra, banden mellan dem är mycket starka. När Pari är fyra år gammal, vandrar pappa Sabor och de två barnen till storstaden Kabul för att besöka en välbärgad kvinna och hennes make. Sabor säljer sin dotter till kvinnan eftersom han behöver pengar för att försörja sin växande familj hemma i byn. Abdullah förlorar sin älskade lillasyster, Pari förlorar sin älskade bror. Det är hjärtskärande och händelsen sätter djupa sår i själen hos barnen. Pari glömmer snart sitt ursprung men en diffus känsla av saknad lämnar henne aldrig. Som vuxen förstår hon att hon måste ha blivit adopterad och slumpen hjälper henne att ta reda på fakta så att letandet efter brodern och sanningen kan börja. På det viset sträcker sig berättelsen i över sextio år, från 50-talet fram till nutid och rör sig från byn Shandbagh via Kabul till Frankrike och USA. När Abdullah och Pari slutligen möts igen efter alla år, är det mer eller mindre för sent och det har varit en lång och vindlande livsresa för alla inblandade.

Egentligen vet jag inte varför man ser syskonen som huvudpersoner när Hosseini egentligen väljer att lämna Abdullah och hans familj kort efter att systern blir såld. Pojken dyker inte upp igen förrän i slutet av romanen när han redan är en gammal man och Pari hittar honom. Det är just det som gör mig besviken. Jag vill veta hur han hanterade förlusten och hur hans liv blev som det blev. Jag känner mig lurad på berättelsen om Abdullah och Pari, fast det är den som utlovas bl.a. på bokomslaget. Det kan lika gärna vara en roman om Paris adoptivmor eller bara om Pari. 

Vad händer då mellan pärmarna? Väldigt mycket kan jag säga. Hosseini berättar många människors historier; historier som i och för sig har kopplingar till Pari men som gör ett splittrat intryck trots att de i sig är gripande och intressanta. Trots att Hosseini är en duktig berättare, begåvad stilist och bra på att servera moraliska dilemman (tyvärr även en och annan välformullerad moralisk kaka), skulle jag föredra att han berättade om färre personer och i stället gick djupare när det gäller psykologi och relationer. Som det är nu hugger han av för plötsligt ibland för att i nästa kapitel fortsätta med en annan karaktär utan att kopplingen för själva historien framåt eller tillför något väsentligt. Nej, jag tycker inte att Hosseini har lyckats med sitt romanbygge så väl den här gången fast han vet vilka strängar han ska spela på och sköter sitt instrument väl. Han han skapat en mosaik av löst sammansatta människoöden, samtidigt som berättelsen jag så gärna vill höra uteblir. Kanske hade det varit bättre med noveller i stället?

Till saken hör också att jag lyssnade på romanen som ljudbok och då var det flera gånger till nackdel att jag inte kunde bläddra tillbaka i boken för att kolla upp hur den ena eller den andra karaktären hänger ihop med någon händelse i det förflutna. Personerna dyker nämligen upp flera gånger och då är det nog meningen att sammanhanget och kopplingarna ska klarna allt efter som. Det gäller alltså att lyssna koncentrerat när man väljer ljudboksversionen. Men Björn Granaths uppläsning är som alltid strålande och alldeles perfekt. Den mannen är makalös som uppläsare.

Och bergen svarade är en läsvärd, gripande och språkligt vackert skriven roman men enligt min åsikt når den inte till de två tidigare romanernas nivå. För mig är den en mellanbok som jag är glad att jag har läst men som inte har lämnat några varaktiga spår.

Har du hunnit läsa Och bergen svarade?


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Dagens bild & boktanke

Isaac Israels

Vilken tur att det finns små bokförlag som ger ut spännande och intressanta böcker som lovar/är något utöver det vanliga. Så trist det vore med endast massproducerade, lättsålda varor från jättarna. Tanken poppade upp när jag för drygt en vecka sedan fick den här boken med posten: Mörderskan av Alexandro Papadiamantis. Oj, vad jag ser fram emot att läsa den! Ingrids boktankar kallar den för en liten pärla och jag brukar lita på hennes omdöme.

När bokmalen har tur

När bokmalen har tur, hittar hen vad hen söker. Imorse vaknade jag med en stark känsla av att jag borde åka till Myrorna i stan och titta om de möjligen hade någon av böckerna i Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland eftersom jag har blivit närmast besatt av tanken på att få tag på dem nånstans.

Redan några steg in i butiken krockade jag med en snurra med pocketböcker och ur den stirrade Upptäckaren på mig. Kanon, tänkte jag.

Sedan genomsökte jag grundligt alla lådor, bokställ och bokhyllor och ja, bingo! Efter fyrtio minuter hade jag även Förföraren och Erövraren i min hand. Hoppas jag hinner läsa dem i höst. 

Snacka om tur, haha. Så glad jag är! Omslagen är jättesnygga när man ser böckerna bredvid varandra (se ett intressant inlägg om dem). 

Och mina övriga bokfynd är jag också mycket glad åt.

Fängslad av tv-serien "Erövraren" - och så är böckerna slut överallt!

Efter att ha sett de två första avsnitten av Erövraren som just nu sänds i svt, är jag fängslad. Jag tycker att den är fantastisk och ser fram emot de ytterligare fyra måndagkvällarna som väntar. Serien är baserad på Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland - som jag inte har läst. Tyvärr, tyvärr, tyvärr men så är det (har bara läst Tecken till kärlek av Kjaerstad). Jag skulle hemskt gärna vilja läsa böckerna nu, men både Förföraren, Erövraren och Upptäckaren är slutsålda. Hoppas verkligen på ett nytryck! Eller helst av allt en e-utgåva som vore perfekt med tanke på böckernas omfång.

Ni som har läst hela trilogin, är det viktigt att läsa böckerna i ordning eller spelar det ingen roll vilken man tar först och vilken sedan?

Jag skulle också vilja veta vad ni som har läst romanerna och nu ser serien tycker. Gör filmatiseringen rättvisa åt trilogin eller är böckerna som vanligt bättre?

Dagens bild & boktanke

Rainy Day (1906), Frank Weston Benson

Dagens boktanke är hämtad ur Madame Bovary (s. 104) av Gustave Flaubert och bilden är den som också finns på omslaget till bokens senaste svenska utgåva.

- Vad finns det som är bättre, egentligen, än att sitta vid spisvärmen på kvällen med en bok, medan vinden slår mot fönsterrutorna och lampan lyser...?
- Inte sant, sade hon och borrade sina stora vidöppna svarta ögon i honom.
- Man tänker inte på någonting, fortsatte han, timmarna går. Fast man sitter still vandrar man i trakter som man tycker sig se, och tanken slingrar sig kring fiktionen, leker med detaljerna, följer med i äventyrens vindlingar. Den ger sig in bland personerna; det känns som om ens eget hjärta slog under kläderna på dem.
- Det är så sant, det är så sant! sade hon.
- Har det hänt er någon gång, sade nu Léon, att ni i en bok möter en obestämd tanke som ni känner igen, en fördunklad bild från för länge sedan, liksom det fulländade uttrycket av er sprödaste känsla?
- Jag har upplevt det, svarade hon.

Ja, hörrni, visst håller vi med Léon? Och visst har vi alla upplevt känslan någon gång?

Det eviga folket är inte rädda

Det händer med jämna mellanrum att en debutroman blir en världssuccé nästan över en natt och den senaste i raden (som har nått de svenska läsarna) är Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu (f.1987). Hon kommer från Israel och i likhet med sina romanhjältinnor har hon absolverat en tvåårig militärtjänst i den israeliska armén. Men boken är inte självbiografisk.

I Det eviga folket är inte rädda möter vi tre unga tjejer - Yael, Avishag och Lea - som har vuxit upp i samma lilla israeliska by nära gränsen till Libanon. När boken börjar går de sista året på gymnasiet och är som tonårstjejer är mest - de har inte mycket annat än kläder, smink, killar och fester i huvudet. Men sedan är skolan slut och de blir inkallade till armén eftersom man i Israel har obligatorisk kvinnlig värnplikt. Tjejerna skickas till tre olika ställen, kompisgänget skingras och livets allvar börjar tränga sig på.

Yaels uppgift efter grundutbildningen är att utbilda prickskyttar, Avishag är gränsvakt och Lea stationeras vid en vägpostering där palestinier passerar. Shani Boianjiu berättar om en värld som utgör en i våra ögon mycket annorlunda miljö för tonårstjejer att bli vuxna i. Å ena sidan tänker de på killar och sex och hånglar så fort tillfället ges, å andra sidan hamnar de regelbundet i situationer i vilka konflikten och kriget kommer mycket nära inpå. Våldet och döden finns i närheten någonstans. Några av dessa situationer skildras mer ingående och med bra psykologisk skärpa så det blir tydligt att ett litet jordskred har ägt rum i de unga kvinnornas medvetande. Yael, Avishag och Lea upplever sin situation på olika sätt, reagerar på olika sätt, greppar efter olika livlinor. Dagarna är fyllda med långa arbetspass, order och regler, leda, drömmar om tiden efteråt. 

"Om man är kille och rycker in i det militära är en sak som kan hända att man dör. Den andra saken som kan hända är att man får leva. Om man är tjej och rycker in i det militära kommer man troligtvis inte att dö. Man kan skicka reservister in i döden i ett krig. Man kan stävja demonstrationer vid en vägpostering. Men man dör troligtvis inte. Det finns många saker man kan göra efteråt."

Berättelsen fortsätter också lite efter att militärtjänstgöringen är slut, när tonåringarna har blivit unga vuxna och världen ligger återigen framför deras fötter. De gjorde det de var tvungna att göra, nu är det inte mer med det. Eller?

Det eviga folket är inte rädda är en utvecklingsroman och det som gör den spännande och läsvärd, trots att den berättartekniskt är svajig och ojämn, är dels språket som faktiskt är alldeles eget, dels handlingen. Boianjiu skildrar en av världens mest hårdbevakade konflikter och ändå hålls kriget hela tiden lite på avstånd, kanske som ett medel för att gestalta flickornas förnekande av allt våld och dödande. Som om de inte riktigt ville veta... Ska man se det som ett generationsdrag för den israeliska ungdomen idag? 

Översättning: Erik MacQueen


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Jag söker ofta efter elektroniska böcker, men de söker aldrig upp mig.

Dagens boktanke kommer från romanen Bokklubben vid livets slut (s. 46) av Will Schwalbe:

En av de många saker jag gillar med inbundna böcker är att de är så fysiska. Elektroniska böcker glömmer man när man har läst dem. men tryckta böcker har kropp, närvaro. Ibland kan de för all del hålla sig gömda på osannolika ställen: i en låda med gamla tavelramar, till exempel, eller i tvättkorgen, invirade i en tröja. Men andra gånger kliver de fram och stirrar dig i ansiktet; man kan bokstavligen snubbla över gamla luntor som man inte har ägnat en tanke på flera veckor eller kanske flera år. Jag söker ofta efter elektroniska böcker, men de söker aldrig upp mig. De väcker känslor hos mig, men jag kan inte känna på dem. De är bara själ och har varken kropp, konsistens eller vikt. Innehållet kan vara slagkraftigt, med de hoppar aldrig upp och slår mig i ansiktet.

Portrait of a Young Woman Reading (ca1938). G. B. Barlow.

Det här citatet uttrycker ganska exakt vad jag också känner ibland. Emotionellt är det pappersböcker som gäller, förnuftsmässigt e-böcker. Helst skulle jag vilja ha en och samma bok både som inbunden och som elektronisk. Hur känner du när det gäller pappersböcker respektive e-böcker?

Går i allvarliga bokköpartankar

 Snart kan jag inte stå emot längre, vill ha de här två!

Lars Lerin invaderar mitt hem

Eftersom jag och Mr Bokmania tyckte så mycket om Lars Lerins ljudbok Det tysta köket, har flera av hans bildböcker fått flytta hem till oss över sommaren. Det var en tung bokkasse jag släpade med mig från bibblan i förmiddags. också Det tysta köket - bara för att kunna se akvarellerna.

Dagens bild & boktanke

(Carl Theodor von Blaas (Österrike, 1886–1960), “Lesende junge Dame")

Frågan varför jag gillar (och gärna väljer) att läsa omfångsrika böcker när jag är långledig, har nog ett mycket enkelt svar. En riktigt tjock bok är en tydlig symbol för att jag har TID att läsa ut den.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

Redan titeln är lockande; och innehållet liknar inget annat jag tidigare läst. Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av den tyska författaren Judith Schalansky (f. 1980) är en mycket speciell och mycket vacker bok som i Tyskland belönades med flera priser, bl.a. valdes den till 2009-års vackraste tyska bok, formgiven i färgerna vitt, orange och gråblått. Översättning till svenska är gjord av Carl Henrik Fredriksson.

Judith Schalansky kallar sig själv för ett atlasbarn. Som uppvuxen i f.d. Östtyskland fascinerades hon redan som liten av främmande länder och städer som fanns utmärkta på kartorna i skolatlasen men som hon knappast ens kunde drömma om att någonsin få besöka i verkligheten. Det är en känsla som jag själv minns från min tid som barn och ung bakom järnridån. Tanken på att det faktiskt bodde människor på platser som Nairobi, Singapore eller New York var fullständigt obegriplig då. I förordet till till sin Atlas över avlägsna öar berättar Schalansky utförligt och vackert om sin kärlek till kartor och kartböcker som med sina linjer, färger och namn länge fungerade som substitut för verkliga platser som hon ju inte kunde besöka. Hon delar med sig av sina tankar och kunskaper kring avbildandet av världen på antingen en platt yta som papper eller en rund som jordglob. Det är spännande att läsa. Eller när hon berättar om öar som ligger så långt från sitt fädernesland att de inte längre får plats på nationalkartorna och måste rymmas i den "kartografiska utdragssoffan", inpressade i en liten ruta. Förresten är det relativt vad som är avlägset och vad som är nära. På vår klotformade jord kan ju varje enskilt punkt bli till centrum, menar hon.

När det gäller öar, tätnar spänningen. En ö kan beroende på olika omständigheter vara ett paradis eller ett helvete och en karta säger inte heller något om horisonten, hur allehanda den möjligen är. "Den avlägsna ön är till sin natur ett fängelse", skriver Schalansky. Jag tycker att förordet är lika läsvärt som de femtio korttexterna. När jag läser det förstår jag att boken jag har framför mig inte är någon vanlig faktabok, inte någon vanlig kartbok. Det är skönlitteratur, det är sagor fast på riktigt!

"Det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen; för nog är det så att den mer än förtjänar sin ursprungliga beteckning: Theatrum orbis terrarum - Världens teater."

Hädanefter, när jag ska betrakta en karta, kommer jag att alltid dra mig denna tanke till minnes.

Atlas över avlägsna öar innehåller texter om femtio öar runt om i världen, från Arktis i norr till Antarktis i söder. Små och lite större, bebodda och obebodda, välbesökta och sådana som ingen nånsin har satt sin fot på. Det finns till och med en som är påhittad. Att läsa boken var för mig den mest intressanta och mest fascinerande geografi- och historielektion som jag nånsin har fått. I varje text finns det en intressant detalj eller faktauppgift som Schalansky spinner vidare kring och på det begränsade utrymme som en enda sida ändå är, lyckas hon med skönlitterära medel skulptera fram öns själ och väsen, tvärs över tid och rum. Historia och myter, öns placering i världshavet, bybornas seder och bruk - allt är spännande, för Schalansky gör det spännande. Hon skriver också på ett sätt som eggar fantasin, till exempel när det handlar om öarnas namn. Än kastar hon in en utmanande tanke, än lägger hon till en slutkläm som läsaren har svårt att släppa. Ibland känns texten som poesi.

Det är en underbar bok, perfekt för alla som gillar att resa utan att för den sakens skull behöva ha ett pass eller ens lämna fåtöljen. En fröjd för ögat är den också - kartbilderna är små mästerverk.

Och dagarna går har också läst boken.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Min semesterläsning - den slutgiltiga läslistan

Jag ska ha semester i fyra veckor och jag ska inte åka någonstans, så utsikterna att få många ostörda lästimmar är mycket goda. Som vanligt är listan med lektyr galet lång. Först och främst vill jag läsa två riktigt tjocka böcker: Liberty av Jakob Ejersbo samt Fria män av Nobelpristagaren Halldor Laxness (klart att en gammal Nobelpristagare måste betas av, jag får inte glömma min läsutmaning i år). Förutom dessa två böcker har jag bestämt mig för En storm kom från paradiset (Johannes Anyuru), Allt går sönder (Chinua Achebe) och Ravensbrück (Steve Sem-Sandberg). De har jag velat läsa länge, länge! Just det, det finns en bok till att nämna - jag håller ju fortfarande på med Anna Karenina som strölektyr då och då och det vore inte dumt att bli klar med den. Men inte nödvändigt.

När det gäller ljudböcker ska jag först lyssna klart på Khaled Hosseinis nyutkomna roman Och bergen svarade som jag tycker är mycket fin. Sedan blir det Bokklubben vid livets slut (Will Schwalbe), redan nedladdad och klar i mobilen. Jag har också laddat ner en tjeckisk ljudbok som innehåller Franz Kafkas brev till Milena Jesenská och tanken är att jag lyssnar på den parallellt med läsningen av Ravensbrück som handlar om Jesenská. Lite av ett Kafka-tema alltså, apropå att det är 130 år sedan han föddes. Det känns som att det kan bli en lyckad kombination.

Jag har också börjat lyssna på Madame Bovary av Flaubert som radioföljetong i P1 (se gårdagens inlägg). Eftersom jag har den inbundna boken har jag genast lagt fram den också för att bläddra i den och för att läsa om/markera intressanta stycken. Dessutom är Sara Danius inledning ett läsmåste, tycker jag.

Jag tror att jag har en trevlig boksommar framför mig, oavsett vad det blir för väder. Vad ska du läsa?

Radionovellen "Brun morgon" av Franck Pavloff

Eftersom P1 har sänt novellen Brun morgon av Franck Pavloff som radionovell kan jag inte låta bli att i repris publicera mitt inlägg om denna lilla pärla. Så här skrev jag om Brun morgon i maj 2011:

Om mina böcker skulle tävla om vilken som är smalast - alltså bokstavligen, inte i form av inriktning - skulle novellen Brun morgon vinna med flera hästlängder. Tolv sidor och mindre än ett vykort - ändå lyckas fransmannen Franck Pavloff fånga en diktaturregims väsen, klämma in humorn och väcka  tankar om konsekvenserna av ens handlande.

Novellen handlar om unge Charlie och hans kompis som båda lever under villkor dikterade av den diktatoriska Bruna staten. Varken Charlie eller kompisen gör särskilt mycket väsen av sig, de gör sitt och helst utan att väcka för mycket uppmärksamhet. De flyter med systemet utan att vare sig vara behjälpliga eller skadliga för regimen, men rädslan för repressalier i ett samhälle där de bruna uniformerna har bestämt att den bruna färgen i princip är den enda gångbara gör sig gällande. Bäst att göra sig av med sina ickebruna husdjur till förmån för de rättfärgade... man är ju lite feg ibland, eller hur. Men, vad händer? Kan man bli straffad för att man tidigare hade en svartvit katt? Kan det vara möjligt att det betraktas som ett brott att ha haft ett ickebrunt djur innan? Det var som tusan, det hade man inte trott! Men Radio Brun bekräftar reglerna, så ajaj, nu sitter grabbarna i knipan.

Brun morgon är en skarp satir som tydligt och på ett enkelt men högst litterärt vis belyser diktaturens problematik och absurditet. Föreställ dig till exempel att man skulle behöva säga ordet "brun" eller "brunt" i stället för ett flertal andra uttryck med positiv betydelse så som bra eller god. Knasigt, va?

Som lärare tänker jag genast att den här lilla boken skulle fungera jättebrunt inom svenskundervisningen i årskurs nio, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen, som både skönlitterär upplevelse och diskussionsunderlag.

Missa inte den här novellen! Här finns ljudfilen till radiouppläsningen:

 

Ett tips: Madame Bovary som radioföljetong i sommar

Sommarens radioföljtetong i P1 är romanen Madame Bovary av Gustave Flaubert, i nyöversättning av Anders Bodegård. För uppläsningen står Philip Zandén. Totalt finns det 33 avsnitt att lyssna på, de första fyra har redan sänts men finns på webben. Via nätet kan man också redan nu höra alla kommande avsnitt i fall man vill lyssna mer sammanhängande. Annars pågår följetongen fram till den 14 augusti. Ljudfilerna kan man lyssna på t o m 15 september 2013 (sedan tas de bort av upphovsrättsskäl).

Lyssna gärna på intervjun med översättaren Anders Bodegård:




Jag kommer att lyssna på följetongen, att de sänder just Madame Bovary passar mig perfekt eftersom jag ändå har tänkt att läsa den nya översättningen ganska så snart.