Satans Dostojevskij är en alldeles unik variant av Brott och straff och om man som jag har läst och älskat den ryska klassikern, unnar man sig gärna Rahimis säregna roman eftersom det finns både tydliga paralleller med och mer subtila anspelningar på Dostojevskijs berättelse. Samtidigt går Rahimi sin alldeles egna väg. Det är mycket spännande!
I likhet med Brott och straff börjar Satans Dostojevskij med att huvudpersonen slår ihjäl en gammal pantlånerska som också sysslar med att tvinga unga flickor till prostitution. Rassul dödar den förhatliga kärringen Alia i syfte att stjäla hennes pengar men också för hämnas sin fästmö Suphia. Fast pengastölden blir inte av eftersom Rassul kommer av sig. I samma stund som mordet är utfört kommer nämligen intensiva tankar på att han är som Raskolnikov och han drabbas av panik över vad som måste ske om nu han, Rassul, har hamnat i Dostojevskij roman.
Liksom Raskolnikov förlamas Rassul av ånger- och skuldkänslor. Han lider av mardrömmar, hela livet blir en mardröm. Han tappar rösten och irrar stum omkring i Kabul som stinker av svavel från kriget, sökande efter sin förlorade röst och möjligheten att sona sitt brott. Var finns det nåd att finna? Då och då får Rassul syn på en gåtfull kvinna klädd i himmelsblå tchadari, hon dyker alltid upp som från ingenstans och försvinner igen. Vem är hon? Är det hans älskade Suphia? Ett annat mysterium är att ingen har hittat liket efter pantlånerskan, det är nämligen försvunnet.
Satans Dostojevskij handlar om brott och straff i ett land härjat av år av inbördeskrig och präglat av korruption, grymheter, politiska strider och muslimsk lagstiftning. Rättvisan här är ett mycket vacklande begrepp. På grund av allt detta blir det väldigt komplicerat när Rassul så småningom går till polisen och anmäler sig själv för sitt brott. Myndigheterna visar nämligen inget som helst intresse för mordet på kvinnan men bryr sig desto mer om att Rassul är son till en kommunist. Det anses vara ett mycket värre brott än att slå ihjäl en kvinna och utgången av rättegången blir därefter. På den punkten är Satans Dostojevskij brännande kritisk mot kvinnans svaga ställning i det muslimska Afghanistan, ett ämne som återfinns också i Rahimis tidigare böcker.
När det gäller språket och berättandet känner jag igen sedan tidigare Rahimis lite filmiska stil: kapitlen som slutar med meningar liknande scenanvisningar eller miljöbeskrivningar som väcker mitt bildsinne till liv så att jag ser sceneriet som på en filmduk - dammet och röken på Kabuls gator, kvinnans himmelsblå tjadari lätt vajande medan den försvinner bakom ett gathörn. Den fysiska stadsmiljön beskrivs så att den faktiskt kan tolkas som en bild av den mentala miljön i staden och i landet.
"Staden Kabul väntar på vinden. Den väntar på vinden som den väntar på regnet för att få slut på torkan. För bara fem veckor sedan började det blåsa innan solen ens hade hunnit försvinna bakom bergen. Vinden blåste upp dammet, som låg över staden i alla skrymslen och vrår hos människorna, och jagade bort det. Den dök inte upp från något av de fyra väderstrecken. Man skulle kunna tro att den steg upp från jordens innandöme och gav sig av efter att den virvlat runt och på sätt gjort att staden kunde andas, sova, drömma... Vinden har avtagit. Den får allt att stanna av: svaveloset från kriget, röken från terrorn, det glödande hatet... Tung svedd lukt klibbar vid huden, tränger in i porerna."Det kan annars också vara en detalj som så att säga zoomas in och som får stå för helheten, som en symbol. I den här romanen finns det också ett flertal drömsekvenser men det är inte alltid så lätt att avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet när mardrömmen och verklighetens absurditet fortplantar sig. Ibland tycker jag mig se även spåren av det orientaliska sättet att berätta en historia, vilket sätter extra krydda på denna berättelse.
Satans Dostojevskij är en intressant, tänkvärd och vacker roman som på ett unikt sätt skärskådar orättvisor i efterkrigstidens Afghanistan. Boken är översatt till svenska av Kristina Ekelund.
Köp boken på Bokus
