Det sällsamma fallet Benjamin Button kan man läsa i pappersform, som e-bok eller lyssna på den som ljudbok - valet är fritt eftersom man vid köp av den inbundna varianten också får tillgång till såväl e-boken som ljudboken (ett tre-i-ett experiment från förlagets sida som jag personligen tycker är mycket bra). Jag valde att lyssna på Fitzgeralds novell som ljudbok och tyckte att Björn Kjellmans uppläsning var mycket trevlig och behaglig. Hans röst kändes som klippt och skuren för berättelsen.
Novellen utspelar sig i slutet av 1800-talet och handlar om Benjamin Button som lever sitt liv baklänges. Han föds som en gamling (till omgivningens förskräckelse) och cirka sjuttio år senare dör han som ett litet, nyfött spädbarn. Hans kroppsliga och mentala förmågor följer kurvan från ålderdomen till spädbarnsåldern - med allt vad det innebär i umgänget med andra människor under livets gång. Arbetet, kärleken och äktenskapet, studieåren. Alltid är det bara under en begränsad period som han är i fas med de som för tillfället är "jämnåriga" med honom. Förvåningen den dagen då Benjamin själv definitivt blir varse att han blir yngre och yngre, till skillnad från alla andra! F. S. Fitzgerald är en skicklig berättare och Det sällsamma fallet Benjamin Button (övers.Alan Asaid) är en novell att sjunka in i och har genast blivit en liten favorit. Det är kittlande och spännande att leka med tanken på att någon skulle leva baklänges och Fitzgerald bollar lite med konsekvenserna. Med lite ändringar har berättelsen filmatiserats (2008) med Bratt Pitt i rollen som Benjamin och Cate Blanchett som hans livs kärlek. När jag såg filmen hade jag inte en aning om att en novell av F.S. Fitzgerald låg till grund för den. Nu är jag sugen på att se den igen.
Den andra novellen, den som heter Johny Panic och drömbibeln och är skriven av ingen mindre än Sylvia Plath, är av en helt annan sort. Den är svart och har ett tungt ämne, nämligen depression. Plath skrev den efter att ha arbetat på ett arkiv för mentalsjuka och motivet med arkivet återfinns i novellen. Huvudpersonen sitter dagarna i ända och renskriver andra människors drömmar. Med tiden har hon blivit en drömsamlare och en drömälskare men aktar sig för att bli kallad drömtydare. För det är hon inte. Platsen är Institutet för psykoanalys och frågan som dyker upp i mitt huvud är hur det är med henne, egentligen. Det finns ett mörker som i slutet faller ner som en tung filt. Den här novellen får man läsa sakta för att inte gå vilse, treva sig fram till kärnan. (Övers. Erik MacQueen)
Och vilka vackra bokomslag, inte sant. De är gjorda av Emma Löfström.
