I låg hastighet åker jag och min man
bil genom ett försommarlandskap, känner ingen brådska. Ur stereon
dånar ingen högljudd musik. Bara Lars Lerins mjuka röst och då
och då Benny Anderssons melodi till "Vi öppnar alla grindar"
strömmar ut. Allt är ljust och mjukt. Vad vi lyssnar på är Lars
Lerins egna och alldeles speciella uppläsning av Det tysta köket.
Det är en självbiografisk berättelse om en tid då Lars Lerin var
en ung pojke och tyckte om att så ofta som möjligt besöka det udda
paret Arvid och Astrid. I Astrids utanförskap kände han igen sitt
eget, i hennes och gamle Arvids sällskap kände han sig hemma och
där kunde han också ge upplopp för sitt jordbruksintresse och
kärlek till katter. Astrid var Arvids hushållerska och en udda
fågel, människorna i byn ansåg henne vara ”onyttig”. Vänskapen
mellan Lars och Arvid och Astrid levde fram till 1976 då Arvid dog,
så det är framför allt de värmländska 60- och 70-talen som
skildras. Lars Lerin är en fantastisk berättare och begåvad författare och det går inte
heller att ta miste på att han är en bildkonstnär av rang eftersom
hans miljö- och personbeskrivningar ÄR bilder, fast han målar
med ord. Jag är väldigt förtjust i Lars Lerins språk som får
ytterligare en färgnyans i och med att han använder sin värmländska
dialekt. Jag önskar att jag kunde minnas många formuleringar men det är bara tre som jag minns ordagrant: "himlen ramlar över ladan", "stormhatten blommade för ingen" och "radion var tyst som om den lyssnade". Så. Underbart!
Ljudboken Det tysta köket
innehåller två cd-skivor, en med själva berättelsen och en med
bonusmaterial i form av ett personligt samtal mellan Lars Lerin och
Kerstin Wixe. Också det mycket hörvärt. Allt som allt handlar det om ett par timmar mycket trevlig lyssning. Jag tror att Det tysta köket kommer att förgylla fler av våra bilresor fram över, för jag ser redan fram emot "reprisen". Det är en personlig berättelse om vänskap och livet när den är som bäst.
