Huvudpersonen är författaren Henry som en dag träffar världens kuf, en gammal djurkonservator som också heter Henry. Konservatorn är en mycket udda typ som håller på att skriva en pjäs och ber författaren Henry om hjälp. Pjäsen handlar om två djur som först har ett långt samtal om ett päron och sedan om Ohyggligheterna som de föredrar att bara omnämna som ett ettlångtord. Beatrice är en åsna och Vergilius en vrålapa. Förutom att de är karaktärer i pjäsen finns de också uppstoppade i konservatorns affär.
När Henry och Henry träffas pratar de gärna om vad Beatrice och Vergilius pratar om. I passager som återger stycken ur pjäsen och visar absurditeten i åsnans och apans dialoger, kan jag inte låta bli att tänka på Becket och le eftersom det är ganska underhållande. Lite knasigt, men intelligent och underhållande.
BEATRICE: Vad ska vi ta oss till?
VERGILIUS: Jag vet inte.
BEATRICE: Den här vägen måste leda någonstans.
VERGILIUS: Är det någonstans vi vill vara?
BEATRICE: Det skulle kunna vara goda nyheter.
VERGILIUS: Det skulle kunna vara dåliga nyheter.
BEATRICE: Vem kan veta det?
Henry och Henry pratar om Becket, så Becketinfluenserna är fullt medvetna. De pratar också om Diderot. Och om det de själva skriver. Författaren Henry är i färd med att skriva en flippbok om förintelsen och det dröjer inte länge förrän jag börjar märka att Beatrice och Vergilius också är en metaroman.
Första tredjedelen av romanen känns övervägande lättsam och rolig men ungefär halvvägs, när huvudtemat - förintelsen - utkristalliserar sig allt mer, blir berättelsen tyngre och ohyggligare för att slutligen kulminera i fasansfulla saker. Yann Martel har skrivit en djurallegori om förintelsen, om det svåra som knappt går att nämna och när jag är på de sista sidorna som innehåller kort med förslag på olika lekar åt en man vid namn Gustav, känner jag en sådan förtvivlan att jag nästan mår fysiskt illa. Lekarna går nämligen ut på att tvingas göra omöjliga val, ungefär som i filmen/romanen Sofies val om du har sett/läst den. Det är förfärligt. Vad skulle jag göra?!
Det är mycket man skulle kunna diskutera när det gäller Beatrice och Vergilius. Till exempel namnen - symboliken är uppenbar eftersom det är Beatrice som ledsagar Vergilius genom helvetet i Dantes Inferno. Yann Martels brokiga stil i romanen (prosa, drama, monologer, anteckningar, kort), öppna anspelningar på andra litterära verk samt allegorin och metafiktion gör Beatrice och Vergilius till ett spännande och intressant litterärt verk som med sin originalitet skiljer sig från mängden. Det är en mycket annorlunda roman som har gett mig en läsupplevelse utöver det vanliga. Yann Martels fantasi och diktarförmåga är verkligen imponerande!
Till svenska översatt av Meta Ottosson.
Köp boken på Bokus
