Den som väntar på något gott... får i fantasin besöka femtio udda öar

Efter flera veckor i bibliotekskön har det äntligen blivit min tur. Som jag har väntat på den här boken: Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky! Om jag bara tar ett par tre öar om dagen kommer läsupplevelsen att räcka länge. Det finns femtio berättelser allt som allt och jag har två veckor på mig för det är bara kortlån på den här boken. Kön är som sagt lång.

Här kan du läsa ett smakprov ur denna annorlunda bok.

Hundpojken

Den senaste i raden av ljudböcker som jag har lyssnat på är Hundpojken av Eva Hornung (övers. Anna Sandberg) och jag tycker att det är en roman som passar väldigt bra som ljudbok eftersom berättelsen är rak och gripande och antalet personer är begränsat. I uppläsning av Jonas Malmsjö vann Hundpojken Stora ljudbokspriset 2012, ett pris som belönar både författaren och uppläsaren.

Hundpojken är en linjär berättelse om en liten gatupojke i Moskva som lever med en flock hundar och med tiden blir nästan en hund själv. Ramotjka är fyra år gammal när hans mor försvinner och han lämnas ensam i en tom lägenhet. Han tvingas att ge sig ut på gatorna för att hitta mat och stöter på en alfatik som lever med sin flock i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av Moskva. Ramotjka lägger sig bland valparna, får värmen och mjölken från tiken, överlever vintern. Han uppfostras av vildhundarna, lär sig deras beteende och blir en av dem, de andra valparna blir hans syskon och tiken kallar han för mamotjka. Efter ett tag kommer tiken hem släpandes på en liten bebis och Ramotjka tar hand om pojken. Nu är de två pojkar i hundlyan och Ramotjka blir allt mer medveten om avgrunden mellan människovärlden och hundvärlden. Vad är de, han och hans lillebror? Är de hundar eller är de människor? När Valpen, som lillebror heter, hittas och förs bort av polisen till ett barnhem för utsatta barn tar livet oundvikligen en annan vändning för Ramotjka, för han måste hitta sin älskade Valpen. Det innebär att han allt oftare måste lämna hundvärlden och uppträda som pojke och människa. Det händer dramatiska och spännande saker. Sluter är mycket känslostarkt.

Hundpojken är en nutida Mowgli-berättelse som är både skrämmande och rörande och det är omöjligt att inte tänka på de miljoner av barn som lever på gatorna i Ryssland och andra länder runt om i världen. Det är naturligtvis förfärligt att tänka på. Men det som gör Hundpojken till en mer varm än obehaglig berättelse är inte bara Ramotjkas överlevnadsförmåga, utan också gemenskapen och kärleken i flocken. Ramotjka är inte ensam, utan har sin familj fast de är djur. Han får och ger fysisk beröring och han hålls varm, ren och mätt, om än med hundmått mätt. Det har dessutom sina fördelar att leva med hundar i stället för med andra gatubarn, tiggare och narkomaner för han slipper en hel del jobbiga saker som han annars skulle råka ut för. Han har också ett språk kvar.

Det är inte fråga om någon i litterärt storslagen berättelse, inte heller är språket något speciellt. Men det är en bok som man läser för att det är fråga om en gripande och tankeväckande skildring av ett utsatt barns liv och om ett barns vilja att överleva mot alla odds. Det är också en bok om vikten av respekt från de vuxnas sida när det väl är dags att hjälpa.

Det är två veckor sedan jag lyssnade färdigt på Hundpojken och det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på boken och Ramotjka. Berättelsen om pojken som i fyra års tid levde som hundpojke håller sig kvar.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Satans Dostojevskij

Atiq Rahimi, med rötter i Afghanistan men sedan länge bosatt i Frankrike, har kommit att bli en författare vars böcker jag gärna läser eftersom jag dels gillar Rahimis språk, dels lockas av ämnen i hans romaner som är fast förankrade i Afghanistans moderna historia. Det finns tre böcker av Rahimi utgivna på svenska och Satans Dostojevskij är den senaste. De två tidigare utgivna böckerna heter Tålamodets sten (här) och Jord och aska (här).

Satans Dostojevskij är en alldeles unik variant av Brott och straff och om man som jag har läst och älskat den ryska klassikern, unnar man sig gärna Rahimis säregna roman eftersom det finns både tydliga paralleller med och mer subtila anspelningar på Dostojevskijs berättelse. Samtidigt går Rahimi sin alldeles egna väg. Det är mycket spännande!

I likhet med Brott och straff börjar Satans Dostojevskij med att huvudpersonen slår ihjäl en gammal pantlånerska som också sysslar med att tvinga unga flickor till prostitution. Rassul dödar den förhatliga kärringen Alia i syfte att stjäla hennes pengar men också för hämnas sin fästmö Suphia. Fast pengastölden blir inte av eftersom Rassul kommer av sig. I samma stund som mordet är utfört kommer nämligen intensiva tankar på att han är som Raskolnikov och han drabbas av panik över vad som måste ske om nu han, Rassul, har hamnat i Dostojevskij roman.

Liksom Raskolnikov förlamas Rassul av ånger- och skuldkänslor. Han lider av mardrömmar, hela livet blir en mardröm. Han tappar rösten och irrar stum omkring i Kabul som stinker av svavel från kriget, sökande efter sin förlorade röst och möjligheten att sona sitt brott. Var finns det nåd att finna? Då och då får Rassul syn på en gåtfull kvinna klädd i himmelsblå tchadari, hon dyker alltid upp som från ingenstans och försvinner igen. Vem är hon? Är det hans älskade Suphia? Ett annat mysterium är att ingen har hittat liket efter pantlånerskan, det är nämligen försvunnet.

Satans Dostojevskij handlar om brott och straff i ett land härjat av år av inbördeskrig och präglat av korruption, grymheter, politiska strider och muslimsk lagstiftning. Rättvisan här är ett mycket vacklande begrepp. På grund av allt detta blir det väldigt komplicerat när Rassul så småningom går till polisen och anmäler sig själv för sitt brott. Myndigheterna visar nämligen inget som helst intresse för mordet på kvinnan men bryr sig desto mer om att Rassul är son till en kommunist. Det anses vara ett mycket värre brott än att slå ihjäl en kvinna och utgången av rättegången blir därefter. På den punkten är Satans Dostojevskij brännande kritisk mot kvinnans svaga ställning i det muslimska Afghanistan, ett ämne som återfinns också i Rahimis tidigare böcker.

När det gäller språket och berättandet känner jag igen sedan tidigare Rahimis lite filmiska stil: kapitlen som slutar med meningar liknande scenanvisningar eller miljöbeskrivningar som väcker mitt bildsinne till liv så att jag ser sceneriet som på en filmduk - dammet och röken på Kabuls gator, kvinnans himmelsblå tjadari lätt vajande medan den försvinner bakom ett gathörn. Den fysiska stadsmiljön beskrivs så att den faktiskt kan tolkas som en bild av den mentala miljön i staden och i landet.

"Staden Kabul väntar på vinden. Den väntar på vinden som den väntar på regnet för att få slut på torkan. För bara fem veckor sedan började det blåsa innan solen ens hade hunnit försvinna bakom bergen. Vinden blåste upp dammet, som låg över staden i alla skrymslen och vrår hos människorna, och jagade bort det. Den dök inte upp från något av de fyra väderstrecken. Man skulle kunna tro att den steg upp från jordens innandöme och gav sig av efter att den virvlat runt och på sätt gjort att staden kunde andas, sova, drömma... Vinden har avtagit. Den får allt att stanna av: svaveloset från kriget, röken från terrorn, det glödande hatet... Tung svedd lukt klibbar vid huden, tränger in i porerna."

Det kan annars också vara en detalj som så att säga zoomas in och som får stå för helheten, som en symbol. I den här romanen finns det också ett flertal drömsekvenser men det är inte alltid så lätt att avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet när mardrömmen och verklighetens absurditet fortplantar sig. Ibland tycker jag mig se även spåren av det orientaliska sättet att berätta en historia, vilket sätter extra krydda på denna berättelse.

Satans Dostojevskij är en intressant, tänkvärd och vacker roman som på ett unikt sätt skärskådar orättvisor i efterkrigstidens Afghanistan. Boken är översatt till svenska av Kristina Ekelund.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Stora Ljudbokspriset 2013: De nominerade är...

Sju ljudböcker är nominerade till Stora Ljudbokspriset 2013, vinnaren utses på Bokmässan i september.

Det roliga (för mig) är att jag råkar ha läst sex av titlarna, men tyvärr bara hört två av dem som ljudbok (Krimineller och Fallvatten). Boken som jag har har kvar att läsa - och som jag faktiskt helst vill lyssna på - är Ett kort uppehåll på väg från Auschwitz.

Vilken av böckerna har du läst/hört? Har du någon favorit?

Kattens bord

”Vi har alla en knut i hjärtat som vi önskar att vi kunde lossa och knyta upp.”

Romanen Kattens bord av Michael Ondaatje är en annorlunda mix av uppväxtskildring och självbiografi, även om man gör bäst att ta det självbiografiska med stor reservation. Visserligen har Ondaatje gjort en liknande båtresa i sin barndom och pojken i boken heter Michael, men egentligen är det inte alls väsentligt vad som är sant i romanen och vad som är fiktion.

Det vuxna berättarjaget i boken ser tillbaka på resan från Sri Lanka till England som han absolverade som elvaåring under tidigt 50-tal men berättelsen omfattar också tiden långt efter att Michael och hans vänner från båten blivit vuxna. Ondaatje väver skickligt samman båtäventyret och den vuxne Michaels minnen av det, samtidigt som han försöker föreställa sig och förstå vem pojken på båten var medan han förflyttades mellan två världar och två olika liv.

Rädd, ensam och omsluten av främmande hav och främmande länder fraktas Michael till sin mor som han inte har sett på tre år och som han betraktar mest som en främling. Ombord på passagerarfartyget Oronsay får han två jämnåriga vänner och de tre veckorna blir ett äventyr för livet. Ramahdin, Cassius och Michael har en regel – varje dag ska de göra minst en sak som är förbjuden. På dagarna vilar de i turbinrummet, på nätterna härjar de runt på båten och undersöker varje bit av det. De upptäcker inte bara dolda platser i fartygets inre, utan också vuxnas olika hemligheter. Intrigen halvvägs i boken antar nästan en thrillerstämning. Det finns ett flertal spännande och intressanta vuxna som pojkarna kommer i kontakt med eller som de håller lite extra koll på av ren nyfikenhet. Detta gäller särskilt de mäktiga människorna vid kaptenens bord men också en farlig fånge som finns ombord och rastas på nätterna. Han utgör en synnerligen stor dragningskraft.

Vid måltiderna är pojkarna, några vuxna och flickan Emily placerade vid kattens bord. Det är det sämsta bord av alla, det som finns längst ner i hierarkin och lång bort från kaptenens fina bord där de mäktiga vuxna får sitta och dinera. Människorna vid kattens bord är alla ensamma och otrygga på olika sätt. Av samvaron med dem påverkas och formas Michael för livet. Förutom en livslång relation till hjärtsjuke Ramahdin och framtida konstnären Cassius blir relationen till Emily av avgörande slag. Emily är några år äldre och när Michael och hon träffas senare vid olika tillfällen under livets gång, berättar Michael alltid saker för henne som han inte vågar berätta för någon annan. En tradition som börjar redan ombord på fartyget. Redan där och då upplever han en åtrå och en sorg gentemot Emily, men också att det finns en avgrund mellan deras liv som han aldrig någonsin kommer att kunna ta sig över.

Porträttet av den elvaårige Michael är gripande och levande. Han gestaltas som tuff på ytan men man förstår att han innerst inne är en förtvivlad pojke som ännu inte blivit något eller någon och som under resans gång upptäcker sig själv, tillsammans med sina nyvunna vänner. I och med att handlingen också omfattar perioder från den vuxne Michaels liv och reflektioner kring upplevelserna på fartyget, får läsaren en sammansatt bild av hans liv och vad han påverkades av. Om han lyckas att lossa och knyta upp knutarna i sitt hjärta? Det är den stora frågan och en av romanens drivkrafter. 

Michael Ondaatje har skrivit en fängslande skildring av ett barns äventyrliga båtresa över halva jordklotet, en resa som samtidigt är en färd från barndomen till vuxenvärlden. Ondaatje är mycket skicklig när det gäller att beskriva personerna och gestalta deras känslor, rädslor och våndor. Språket mejslar fram karaktärerna och omsluter dem ömsom som mjuka moln, ömsom som nattens svärta. Texten är bildrik men ändå okonstlad och orden är sköra fast de har styrka och bärande kraft. Kattens bord är en mycket fängslande och vackert skrivet roman, känns att vara en sådan som man kanske vill läsa flera gånger.

Nu är det bara att se fram emot förlagets höstutgivning av Michael Ondaatjes hela backlist på svenska. Mest känd är Michael Ondaatje för romanen Den engelska patienten (1993) som också blivit filmatiserad.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

16 juni: The Bloomsday & Ulysses

För mig gick det tack och lov betydligt bättre att läsa Ulysses av James Joyce än för den här stackars musen för jag klarade det på en månad (och så åt jag under tiden också). På dagen för ett år sedan började jag - och bloggade flitigt under läsningens gång. Den 16 juni som är The Bloomsday i Dublin och är också en perfekt dag börja läsa Joyce.

PS. Boken finns nu äntligen också som e-bok och ljudbok (mp3, cd).

Det tysta köket

I låg hastighet åker jag och min man bil genom ett försommarlandskap, känner ingen brådska. Ur stereon dånar ingen högljudd musik. Bara Lars Lerins mjuka röst och då och då Benny Anderssons melodi till "Vi öppnar alla grindar" strömmar ut. Allt är ljust och mjukt. Vad vi lyssnar på är Lars Lerins egna och alldeles speciella uppläsning av Det tysta köket. Det är en självbiografisk berättelse om en tid då Lars Lerin var en ung pojke och tyckte om att så ofta som möjligt besöka det udda paret Arvid och Astrid. I Astrids utanförskap kände han igen sitt eget, i hennes och gamle Arvids sällskap kände han sig hemma och där kunde han också ge upplopp för sitt jordbruksintresse och kärlek till katter. Astrid var Arvids hushållerska och en udda fågel, människorna i byn ansåg henne vara ”onyttig”. Vänskapen mellan Lars och Arvid och Astrid levde fram till 1976 då Arvid dog, så det är framför allt de värmländska 60- och 70-talen som skildras. Lars Lerin är en fantastisk berättare och begåvad författare och det går inte heller att ta miste på att han är en bildkonstnär av rang eftersom hans miljö- och personbeskrivningar ÄR bilder, fast han målar med ord. Jag är väldigt förtjust i Lars Lerins språk som får ytterligare en färgnyans i och med att han använder sin värmländska dialekt. Jag önskar att jag kunde minnas många formuleringar men det är bara tre som jag minns ordagrant: "himlen ramlar över ladan", "stormhatten blommade för ingen" och "radion var tyst som om den lyssnade". Så. Underbart! 

Ljudboken Det tysta köket innehåller två cd-skivor, en med själva berättelsen och en med bonusmaterial i form av ett personligt samtal mellan Lars Lerin och Kerstin Wixe. Också det mycket hörvärt. Allt som allt handlar det om ett par timmar mycket trevlig lyssning. Jag tror att Det tysta köket kommer att förgylla fler av våra bilresor fram över, för jag ser redan fram emot "reprisen". Det är en personlig berättelse om vänskap och livet när den är som bäst.

I bilen med Lars Lerin

Det tysta köket av Lars Lerin - nu ska det lyssnas i bilen, två säkert härliga timmar väntar.

Noveller av F.S. Fitzgerald och S. Plath

Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald och Johny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath är två av fyra amerikanska noveller nyligen utgivna av Novellix.

Det sällsamma fallet Benjamin Button kan man läsa i pappersform, som e-bok eller lyssna på den som ljudbok - valet är fritt eftersom man vid köp av den inbundna varianten också får tillgång till såväl e-boken som ljudboken (ett tre-i-ett experiment från förlagets sida som jag personligen tycker är mycket bra). Jag valde att lyssna på Fitzgeralds novell som ljudbok och tyckte att Björn Kjellmans uppläsning var mycket trevlig och behaglig. Hans röst kändes som klippt och skuren för berättelsen.

Novellen utspelar sig i slutet av 1800-talet och handlar om Benjamin Button som lever sitt liv baklänges. Han föds som en gamling (till omgivningens förskräckelse) och cirka sjuttio år senare dör han som ett litet, nyfött spädbarn. Hans kroppsliga och mentala förmågor följer kurvan från ålderdomen till spädbarnsåldern - med allt vad det innebär i umgänget med andra människor under livets gång. Arbetet, kärleken och äktenskapet, studieåren. Alltid är det bara under en begränsad period som han är i fas med de som för tillfället är "jämnåriga" med honom. Förvåningen den dagen då Benjamin själv definitivt blir varse att han blir yngre och yngre, till skillnad från alla andra! F. S. Fitzgerald är en skicklig berättare och Det sällsamma fallet Benjamin Button (övers.Alan Asaid) är en novell att sjunka in i och har genast blivit en liten favorit. Det är kittlande och spännande att leka med tanken på att någon skulle leva baklänges och Fitzgerald bollar lite med konsekvenserna. Med lite ändringar har berättelsen filmatiserats (2008) med Bratt Pitt i rollen som Benjamin och Cate Blanchett som hans livs kärlek. När jag såg filmen hade jag inte en aning om att en novell av F.S. Fitzgerald låg till grund för den. Nu är jag sugen på att se den igen.

Den andra novellen, den som heter Johny Panic och drömbibeln och är skriven av ingen mindre än Sylvia Plath, är av en helt annan sort. Den är svart och har ett tungt ämne, nämligen depression. Plath skrev den efter att ha arbetat på ett arkiv för mentalsjuka och motivet med arkivet återfinns i novellen. Huvudpersonen sitter dagarna i ända och renskriver andra människors drömmar. Med tiden har hon blivit en drömsamlare och en drömälskare men aktar sig för att bli kallad drömtydare. För det är hon inte. Platsen är Institutet för psykoanalys och frågan som dyker upp i mitt huvud är hur det är med henne, egentligen. Det finns ett mörker som i slutet faller ner som en tung filt. Den här novellen får man läsa sakta för att inte gå vilse, treva sig fram till kärnan. (Övers. Erik MacQueen)

Och vilka vackra bokomslag, inte sant. De är gjorda av Emma Löfström.

Beatrice och Vergilius

Eftersom en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna är Yann Martels Berättelsen om Pi, kastade jag mig full av förväntan över hans nya roman så snart det bara gick. Också i Beatrice och Vergilius förekommer det djur men för övrigt är den nya romanen mycket olik den första. Den är ganska olik allt annat jag läst överhuvudtaget.

Huvudpersonen är författaren Henry som en dag träffar världens kuf, en gammal djurkonservator som också heter Henry. Konservatorn är en mycket udda typ som håller på att skriva en pjäs och ber författaren Henry om hjälp. Pjäsen handlar om två djur som först har ett långt samtal om ett päron och sedan om Ohyggligheterna som de föredrar att bara omnämna som ett ettlångtord. Beatrice är en åsna och Vergilius en vrålapa. Förutom att de är karaktärer i pjäsen finns de också uppstoppade i konservatorns affär.

När Henry och Henry träffas pratar de gärna om vad Beatrice och Vergilius pratar om. I passager som återger stycken ur pjäsen och visar absurditeten i åsnans och apans dialoger, kan jag inte låta bli att tänka på Becket och le eftersom det är ganska underhållande. Lite knasigt, men intelligent och underhållande.

BEATRICE: Vad ska vi ta oss till?
VERGILIUS: Jag vet inte.
BEATRICE: Den här vägen måste leda någonstans.
VERGILIUS: Är det någonstans vi vill vara?
BEATRICE: Det skulle kunna vara goda nyheter.
VERGILIUS: Det skulle kunna vara dåliga nyheter.
BEATRICE: Vem kan veta det?

Henry och Henry pratar om Becket, så Becketinfluenserna är fullt medvetna. De pratar också om Diderot. Och om det de själva skriver. Författaren Henry är i färd med att skriva en flippbok om förintelsen och det dröjer inte länge förrän jag börjar märka att Beatrice och Vergilius också är en metaroman.

Första tredjedelen av romanen känns övervägande lättsam och rolig men ungefär halvvägs, när huvudtemat - förintelsen - utkristalliserar sig allt mer, blir berättelsen tyngre och ohyggligare för att slutligen kulminera i fasansfulla saker. Yann Martel har skrivit en djurallegori om förintelsen, om det svåra som knappt går att nämna och när jag är på de sista sidorna som innehåller kort med förslag på olika lekar åt en man vid namn Gustav, känner jag en sådan förtvivlan att jag nästan mår fysiskt illa. Lekarna går nämligen ut på att tvingas göra omöjliga val, ungefär som i filmen/romanen Sofies val om du har sett/läst den. Det är förfärligt. Vad skulle jag göra?!

Det är mycket man skulle kunna diskutera när det gäller Beatrice och Vergilius. Till exempel namnen - symboliken är uppenbar eftersom det är Beatrice som ledsagar Vergilius genom helvetet i Dantes Inferno. Yann Martels brokiga stil i romanen (prosa, drama, monologer, anteckningar, kort), öppna anspelningar på andra litterära verk samt allegorin och metafiktion gör Beatrice och Vergilius till ett spännande och intressant litterärt verk som med sin originalitet skiljer sig från mängden. Det är en mycket annorlunda roman som har gett mig en läsupplevelse utöver det vanliga. Yann Martels fantasi och diktarförmåga är verkligen imponerande!

Till svenska översatt av Meta Ottosson.

Köp boken på Bokus eller AdLibris .

Den här veckan läser jag noveller och njuter

Pojken och gunghästen

Det lilla Collings förlaget har gjort det igen - gett ut en utsökt vintagenovell. Efter Den nya Isabell (här) kommer nu Pojken och gunghästen av D.H. Lawrence (1885-1930). Det är en stark och gripande berättelse om en liten pojke som inte vill annat än att vara tursam för då skulle han förtjäna sin mors kärlek och också göra henne lycklig. Modern är en kvinna som inte har någon tur i livet och som har en hårt knut i hjärtat som gör det omöjligt för henne att känna kärlek, inte för någon, inte ens för sina tre barn. Inför andra människor skyler hon sina brister något så när men barnen vet hur det är, för ögonen ljuger inte. Pojken vet att han inte är älskad. Han vet också att mycket handlar om pengar, denna gift som angriper själen. En dag frågar han sin mor om pengar är tur och får ett ödesdigert svar:

"Tur är det som ger dig pengar. Om du är tursam har du pengar. Och därför är det bättre att födas med tur än med pengar. Om du föds rik kan du förlora dina pengar. Men om du föds med tur kommer du alltid att få mer pengar."

Lille Paul bestämmer sig för att hitta turen och med sin gamla gunghästs hjälp börjar han spela på hästar. Han vinner mycket pengar och förlorar sig själv på vägen. Om han nånsin lyckas väcka sin mammas kärlek, kommer den ändå på tok för sent.

Pojken och gunghästen handlar om girighet och kärlek, två saker som inte går ihop. Den handlar också om ett barns desperation och självutplånande besatthet. Det är en vacker och sorglig novell som länge stannar kvar i sinnet. Jag är frestad att citera sista meningen men inser att det vore dumt, i stället säger jag bara att då grät jag lite grann.

Till svenska översatt av Camilla Jacobsson.

Noveller av Olga Tokarczuk

Det var till en början av en slump som jag började läsa noveller av polskan Olga Tokarczuk (f. 1962) men det var en fullträff direkt, så jag styrde mina steg till biblioteket för att se om det fanns något av henne där. Tokarczuk är tveklöst en mycket intressant författare som skriver både noveller och romaner och som jag är mycket glad över att ha upptäckt. Jag har nu läst sex stycken noveller från två olika samlingar, den ena i form av tjeckisk ljudbok (Skåpet, Deux ex och Siffror) och den andra utgiven på svenska med titeln Spel på många små trummor (2002). Jag plockade ut tre av novellerna ur boken för att läsa (Subjekt, Världens fulaste kvinna och Spel på många små trummor).

Novellerna Skåpet och Siffror (som tyvärr inte finns på svenska) har det gemensamt att föremål och platser förefaller vara levande och har ett slags personlighet. I det ena fallet är det ett antikt skåp som på ett nästan mystiskt sätt påverkar ett ungt pars liv och äktenskap, i det andra fallet handlar det om ett flertal rum på ett lyxhotell i London. Av rummens skick avläser hotellstäderskan gästernas levnadssätt, rummen berättar för henne om deras hemligheter och personligheter. Det handlar om psykologiskt starka och litterärt välskrivna skildringar och jag gillade också berättelsernas ovanliga intriger.

Novellerna som finns i samlingen Spel på många små trummor (övers. Jan Henrik Swahn) har också en gemensam plattform - de handlar nämligen om människor som på olika sätt har problem med sin identitet. I novellen Subjekt möter vi till exempel en författare som är förföljd och ofredat av en okänd man som efter ett tag visar sig vara huvudpersonen i romanen som författaren för tillfället håller på att skriva. I titelnovellen möter vi en kvinna som regelbundet klär ut sig till olika personer och tillbringar dagar med att låtsas vara de personerna. Hon drar ut den ena skepnaden efter den andra ur sitt inre som kaniner ur en hög hatt, de bara finns där, färdiga att komma fram.

I novellen Världens fulaste kvinna, som för övrigt berörde mig mest av de sex, förflyttar vi oss till början av 1900-talet då cirkusar visade upp vanställda människor som sin huvudattraktion. I denna berättelse gifter sig en girig och känslolös man med kvinnan vars ansikte brukar väcka vämjelse hos åskådarna, för att själv åka runt och visa upp henne och på så sätt tjäna pengar. När det visar sig att kvinnan har såväl känslor, intellekt, visdom och drömmar inför framtiden blir det en oväntat insikt för mannen. Men han bryr sig inte nämnvärt, utan i stället hoppas på att avla ett lika missbildat barn för att kunna tjäna ännu mer pengar på dem. Men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Jag drabbades av kvinnans styrka och personlighet. Tokarczuk har skapat ett oförglömligt kvinnoporträtt vars djup skulle kunna vara romanens.

Har du tänkt på - sade hon och satt för ett ögonblick alldeles stilla, med blicken fäst någonstans i fjärran - så ensamma och sårbara människorna är. När jag ser dom sitta där och stirra på mig tycker jag så synd om dom. Det är som om dom var alldeles tomma, så att dom måste titta på något för att fyllas med innehåll. Ibland tror jag att dom avundas mig. Jag är åtminstone någon. medan dom - inga särskilda kännetecken eller egenskaper alls!

Har du läst något av Olga Tokarczuk?

Penelopiaden

Penelopiaden av Margaret Atwood är en tolkning av Odyssén, fast denna gång från Penelopes synvinkel. Perspektivet som Atwood anlägger när hon synar den gamla grekiska myten är uppenbart feministiskt och därför oväntat, intressant och mycket spännande.

Enligt myten är Penelope den kvarlämnade och väntande kvinnan som inte har mycket makt i männens värld och som med hjälp av sin intelligens och list försöker klara sig helskinnad från äktenskapsmarknaden där hon har placerats av rådande konventioner. Under Odysseus bortovaro tar friarna för sig både av husets tillgångar och tjänsteflickorna. De tolv yngsta och vackraste tjänsteflickorna våldtas regelbundet, fast Penelope försöker skydda dem. När Odysseus kommer hem låter han avrätta flickorna genom hängning. Anledningen är förräderi eftersom de har legat med de fientliga männen.

Penelope är ursinnig och fortfarande kränkt som kvinna när hon flera tusen år senare levererar sina mordanklagelser gentemot Odysseus. Penelopiaden utspelar sig således i dödsriket och händelserna återges likt ett morddrama där hängningen av de tolv pigorna spelar en central roll.

Jag var otroligt fascinerad och fängslad av Atwoods sätt att berätta historien, både språkligt, stilmässigt och dramaturgiskt. Texten växlar mellan en mängd olika stilar: det finns monologer kokande av länge återhållen vrede, lyriska skildringar av kärlek och skönhet, körsånger i stil med grekiska dramer, utdrag ur rättegångsprotokoll samt essäliknande passager som tar sig an symboliken.

Som huvudrollsinnehavare har Penelope fått liv i Atwoods tolkning, plötsligt är hon en kvinna av kött och blod och med hjärna. Hon kan vara vass i replikerna och hon har humor.

Penelopiaden som översattes till svenska av Peter Samuelsson är en berättelse i världsklass. Det är stor litteratur i litet format (ca 150 sidor). Boken ingår i Mytserien, vilket betyder att några av världens bästa författare har fått i uppdrag att tolka en valfri myt på ett högst personligt sätt. År 2009 hade jag en läsutmaning här på bloggen som gick ut på att läsa böcker ur Mytserien (alla inlägg finns här) men som du ser pågår läsutmaningen än (alla böcker var inte utkomna än det året). Av de totalt elva böcker som ingår har jag fortfarande fyra kvar att läsa. Det är ett spännande läsprojekt som ännu står öppet.

Har du läst några av böckerna i Mytserien?