onsdag, maj 15, 2013

När duvorna försvann

När duvorna försvann är Sofi Oksanens tredje roman om Estlands stormiga historia under 1900-talet. De föregående romanerna, som jag för övrigt är oerhört förtjust i och fascinerad över, heter Stalins kossor (recenseras här) och Utrensning (recenseras här). Sammanlagt ska det bli fyra romaner på Estland-temat, så en bok återstår för Oksanen att skriva.

Jag uppskattar Oksanens prosa väldigt mycket och det av främst tre skäl: språket, att hon använder sig av två huvudpersoner som är varandras motpoler och att hon i sina berättelser gärna sammankopplar två dramatiska tidsperioder i Estlands historia.

När duvorna försvann lämnar mig delvis otillfredsställd när det gäller den språkliga upplevelsen. I Stalins kossor och Utrensning finner man passager som många gånger har fått mig att häpna över krocken mellan det skildrade skeendets brutalitet och ordens poetiska och milda skönhet, medan jag i När duvorna försvann saknar detta. Men att Oksanen är en gudabenådad stylist visar sig naturligtvis också här, främst i personbeskrivningar och i beskrivningar av vad som sker med personerna och hur de upplever en situation. Fokus ligger då ofta på kroppens fysiska sidor och reaktioner. Så när hon till exempel skriver "handen som grep tag i dörrknoppen saknade känsel" upplever även jag som läsare spänningen, rädslan och beslutsamheten i rörelsen. En helt annan situation (mellan Juudit och hennes älskare Hellmuth) beskrivs så levande att kalabaliken och intensiteten blir tydlig som om det var fråga om en kraftig översvämning man bevittnade på film:
"Hellmuth svarade inte, han bara drog i den sprattlande Juudit och hennes ben fastnade i stolarna i salen och borden och stolarna föll, mattan skrynklades, vecken i de förstenade gardinerna löstes upp, en vas föll i golvet, fikusen föll, Juudit föll, Hellmuth föll med Juudit, deras kroppar föll ihop och tårarna svepte de med sig."
Jag älskar uttrycket "de förstenade gardinerna löstes upp" i citatet ovan! Jag skulle kunna sjunga lovsånger över ännu fler formuleringar så som "ömhet låg inte i tiden och passade inte i detta land" eller "hennes nacke var mjuk som fredens tid" men denna recension måste gå vidare.

Par-figurerna i När duvorna försvann heter Edgar och Rolan och de är kusiner. Bokens egentliga huvudperson är kameleonten och kolaboranten Edgar vars mest framträdande egenskap är att märka varifrån det börjar blåsa politiskt och tidigt vända kappan. Han är en hal lögnare utan moral och mycket flexibel när det gäller identitet, han skapar och uppfinner sig själv på nytt varje gång det verkar behövas. Eftersom romanen utspelar sig under 40- till 60-talen innebär hans identitetsglidande att han i tur och ordning är behjälplig både nazisterna och den sovjetiska kommunistiska diktaturen. Rolan är motståndsman och Edgars motsats. Rolan är också den enda som ibland är jaget i romanen, för han vill använda ord för att vittna om förtrycket, kampen och sanningen.

På sätt och vis vill Edgar också använda ord till att vittna, men hans historiska vittnesmål är falskt. På uppdrag av ryssarna sitter han och skriver propagandaböcker om landets historia och den historieskrivningen är tillrättalagt för att passa ideologiska syften. Den stora frågan som Oksanen därmed ställer och problemet hon undersöker är vem äger historien och hur vinnarna tar sig friheten att tolka historien till sin fördel.

En mycket intressant person i romanen är Juudit, Edgars hustru. Deras äktenskap är olyckligt, en riktig katastrof. Juudit har ingen specifik röst i romanen, ord ligger inte för henne, men hon är desto mer levande. Varje gång hon dyker upp i berättelsen kommer känslorna, kroppen, livet och ljuset in. Att hon under kriget inleder ett passionerat kärleksförhållande med en tysk officer är förstås spännande och öppnar för dilemman. På olika sätt är Juudit länken mellan Edgar och Rolan och fungerar lite grann som en sådan spegel som från ena sidan bara är ett genomskinligt glas.

Sofi Oksanen är inte rädd för besvären och hon gör det inte lätt för sig när det gäller ämnesval. Det måste ligga enormt mycket research bakom När duvorna försvann. Här är de två historiska skeendena 1940-talet och 1960-talet. Den sovjetiska ockupationen av Estland ägde rum dels 1940-1941, dels 1944-1991. Av det nationalsocialistiska Tyskland ockuperades Estland 1941-1944. En liten men intressant detalj är frimärkena som pryder sidan bredvid varje ny kapitelrubrik, eftersom de ger en tydlig vink om vilken ideologi som är styrande och vilket år det för tillfället är. Oksanen använder sig inte av någon tydlig kronologi sitt berättande utan hoppar mellan olika årtal. Frimärkena är ett fiffigt sätt för läsaren att orientera sig i tid.

När duvorna försvann är inte lika bra som de två föregående böckerna och särskilt i jämförelse med Utrensning ter den sig tämligen svag. Kapitlen som handlar om Juudit lyfter högt, för övrigt upplever jag romanen som mindre engagerande, sitt mörka ämne till trots. Kanske för att varken Edgar eller Rolan någonsin blir riktigt levande.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: