söndag, maj 19, 2013

Mycket hände efter min död

Hur lever man ett liv som så att säga bara händer, och dessutom på utländska och utan textremsor? Finns det något sätt att vänja sig vid att leva som död?

Romanen Mycket hände efter min död av den portugisiske författaren Ricardo Adolfo (f. 1974) utmärker sig dels genom sitt brännande ämne, dels genom sitt språk. Boken svepte mig med sig redan efter ett par sidor och jag lyckades inte sätta mig på fast mark i min egna, trygga och inrutade verklighet förrän jag hade läst ut den och vänd ut och in på tankarna som bland annat associerade tillbaka till både REVA och Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Mycket hände efter min död handlar nämligen om hur fullkomligt osynlig en papperslös invandrare kan vara.
Vi hade gått från borttappade till eftersökta och jag vill mycket hellre fortsätta vara vilse, genomskinlig, varken finnas eller räknas. Jag föredrog att folk var konsekventa, att de fortsatte att strunta i oss, inte ville veta av oss, inte lade märke till oss precis som det hade varit under alla dessa månader, att de fortsatte att låta oss leva i deras hus som spöken. Den här typen av uppmärksamhet gjorde mig inte lyckligare, mer integrerad, mer människa.
Romanen utspelar sig under ett par dagar i en stor stad på ön, dit mannen och hans fru har kommit i hopp om trygghet och ett bättre liv. De är unga och har ett litet barn. Tack vare olika ledtrådar gissar jag att staden är London, men platsen specificeras aldrig närmare. Familjen, som kanske är albaner från Kosovo (också det endast en gissning efter att jag har lagt ihop 1+1), går vilse i storstaden efter ett driftstopp i tunnelbanan på söndagkvällen. De kan inte språket, kan inte be om hjälp, har nästan inga pengar och vet varken var de är eller vart de ska. De har glömt lappen med adressen på bordet i rummet som de hyr - snart hamnar de i ett skrämmande tomrum.

Under den nattliga vandringen som blir lång, mödosam och full av missförstånd och konfrontationer får jag som läsare veta det mesta om mannen och hans fru, både deras bakgrund, nuvarande situation och drömmar inför framtiden. Samtidigt pågår deras liv, det rusar fram allt mer okontrollerat och, tyvärr, åt ett icke önskvärt håll. De själva har allt färre möjligheter att påverka händelseutvecklingen. I små portioner har ön stulit från dem det lilla de haft, tills den slutligen tar allt i utbyte mot just ingenting. För vad är det för val när man måste välja mellan att antingen aldrig hitta hem igen eller be om hjälp och förlora sin och sina älskades framtid?

Mannen är huvudpersonen och jaget i boken, lurad till ön i hopp om ett arbete men också i hopp om att slippa straffet för en knivhuggning i sitt av krig och fattigdom präglade hemland. Hans ständiga famlande mellan hopp och förtvivlan är hjärtskärande, liksom den starka kärleken han känner gentemot sin fru och sin lille son. Han vill så väl. Han gör fel. Hans samtal med sig själv är ofta småroliga,  en ganska säregen variant av inre monolog.

Ricardo Adolfo levererar en mycket välskriven och fängslande skildring av de papperslösas livsvillkor. Personligen grips jag kanske mest av gestaltningen av språklösheten, utanförskapet och utsattheten på grund av möjligheten till kommunikation. Egentligen är berättelsen en allegori om migrationens baksida och som sådan spelar det ingen roll alls var någonstans i Europa berättelsen utspelar sig, inte heller är det väsentligt vilken nationalitet figurerna i boken har. Detta är Europa idag. Det är alltid krig någonstans i världen. Människor flyr, också utan papper. De kommer till ett land. Det kan lika gärna vara Sverige.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Det låter som en otäck men mycket spännande roman. Att vara vilse någonstans där man inte kan språket och varken vet var man är eller vart man skall är en djupt liggande skräck hos mig. Med familjens tunga bakgrund blir de ju tiodubbelt utsatta i situationen. Att författaren som beskriver dem är skicklig gör att boken verkar riktigt intressant. Tack för din recension!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag tyckte mycket om den, det fanns en mjukhet i berättandet som tilltalade mig.