söndag, maj 05, 2013

Människohjärtat


Cirklar har benägenheten att slutas och därför sluts nu också pojkens öde på Island i början av 1900-talet. Pojken som inte har något namn är huvudpersonen i Jón Kalman Stefánssons romantrilogi vars sista del heter Människohjärtat och har alldeles nyligen kommit ut. De tidigare delarna som heter Himmel och helvete och Änglarnas sorg (recenseras här och här) har gett mig varaktiga läsupplevelser, så Människohjärtat var efterlängtat. Förutom att jag är fångad av berättelsen som sådan, är det språket som jag är mest fascinerad över i hela trilogin - till den grad att jag lite grann undrar om originalet är lika bra som John Swedenmarks översättning, men det kan jag förstås inte bedöma.



I Människohjärtat befinner sig pojken, detta öppna sår i tillvaron, inte på någon strapatsrik vandring längre utan det är vår och han blir hittad av kärleken och förälskelsen. Det kommer märkliga brev från Álfheid som han förut mötte i snöstormen och han blir tagen av handlarens dotter Ragnheid, bara så där i gräset när solen skiner. Sedan finns Rakel, en ung kvinna som alltid är glad för om hon inte var det, skulle hon gå under av allt tungt och hemskt hon bär på i själen, men det förstår ingen.

I den här berättelsen finns det flera intressanta kvinnoporträtt men de har alla ett gemensamt - på ytan är kvinnorna kalla och härdade, av den isländska kylan och det hårda livet, men deras hjärtan inte alls är en död fågel. När det gäller personbeskrivningar, är Jón Kalman Stefánsson en målare, jag kan inte läsa mig mätt på rader som beskriver, det är en fröjd. Någon kan vara "smal som en sträng på vilken tillvaron spelar sin sorgsna melodi" medan någon annan är "rena rama livet, ett utropstecken i tillvaron".

Människohjärtat besjunger människans längtan efter kärlek och också glädjen över att finnas till trots ett fattigt och slitsamt liv. Författaren gläntar ofta på dörren för att låta oss ta del av vardagsögonblick som sjuder av liv och värme:
"Bonden och hans fru kommer ut ur rucklet, de gäspar båda två, skakar av sig sömnen, kissar, hustrun kommer ut med nattkärlet och får syn på sin make, ställer ifrån sig pottan, smyger sig på honom bakifrån, tar tag i honom, kan inte jag få sikta, säger hon och mannen skrattar lågt. Hennes handflata, hård och valkig, tar tag om den och styr strålen. De har varit gifta i över tjugo år, livet har slitit ut dem, men det är fortfarande en fröjd att finnas till, de fnissar bägge två utanför sitt lilla hus och hon börjar röra handen fortare och han ställer sig bredbent för det känns bättre så. Efteråt kysser han hennes vissnade hår och säger någonting som ingen annan än de själva skulle kunna tycka vore värt att skriva ner och bevara, men ändå är det förmodligen mer värdefullt än alla de däckskutor som tillhör Tryggvis butik."

Det spelar ingen roll vad författaren beskriver - människorna, landskapet, vädret, årstiden eller tankarna - allt är som levande poesi. Jag sjunker så djupt in i språket och låter mig vagga av orden och meningarna att jag vid ett par tillfällen helt tappar bort handlingen och inser att för mycket språklig skönhet i en episk berättelse kan också vara lite problematiskt. För mycket av det goda kan helt enkelt vara lite för mycket.

Jag har strukit under och markerat många rader men jag kan endast svårligen redogöra för handlingen i detalj. Jag minns handlingen punktvis, som till exempel att pojken hittar sin äldre bror Egil (ett stark möte efter många år av tystnad och tomhet) eller att pojken fortfarande sörjer sin döde vän Bárdur. Hela tiden lockar också dikterna och böckerna. Vad mer?

Det som mest finns kvar i mitt minne efter avslutad läsning är känslan och upplevelsen, inte vad personerna gjorde eller inte gjorde. Jón Kalman Stefánsson skriver så, vilket är bra att vara beredd på innan man börjar läsa hans prosa. Det är underbart men jag känner mig mätt nu.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Lena sa...

Låter som oerhört intressanta böcker!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det är de.