onsdag, maj 22, 2013

Låt tågen gå

För cirka en månad sedan bloggade jag om romanen Jag har betjänat kungen av England av Bohumil Hrabal och idag är det dags för ännu en bok av denna författare som räknas som en av de stora tjeckiska författarna under andra halvan av 1900-talet. Hrabals prosa är översätt till en stor mängd olika språk, även svenska.  Novellen Ostře sledované vlaky (Låt tågen gå) från 1965 kom ut på svenska 1988 i översättning av Jan von Hofsten. Boken finns inte längre att köpa men man kan lätt låna den på biblioteket.

Bohumil Hrabals poetiska bildspråk, flytet i berättandet och inte minst också själva handlingen gör att man omgående sveps med och fångas av Låt tågen gå. Det är absolut en novell i världsklass.

Låt tågen gå utspelar sig vintern 1944/1945 och handlar om en pojkes vuxenblivande. Efter ett misslyckat självmordsförsök på grund av olycklig kärlek kommer huvudpersonen, den 22-årige Miloš Hrma, till en liten tågstation på den tjeckiska landsbygden för att arbeta där. Texten är en sjuttio sidor lång monolog av Miloš i vilken han sammanflätar vardagslunken på tågstationen med krigshändelser och sina egna problem med för tidig utlösning som jämt sätter käppar i hjulet för att bli av med oskulden. Kontrasten i allt detta är slående och gripande.

Landet är ockuperat av tyskarna och tågstationen där Miloš arbetar som stins passeras av många tyska tågtransporter med fångar, soldater, djur till slakterier, vapen och ammunition. Samtidigt pågår en motståndsrörelse i bakgrunden som blir alltmer märkbar för Miloš. Berättandet är en mästerlig kombination av krigsslutets katastrofer och pojkens kärleksbekymmer. Hans tankar och redogörelser för dessa så vitt skilda saker är lika tragiska som komiska.

Eftersom Bohumil Hrabal är en mycket skicklig persontecknare är persongalleriet i novellen mycket, mycket trevlig. Förutom huvudpersonen Miloš möter vi hans flickvän Máša som är konduktör, samt stationsföreståndaren Hubička och den vackra Zdenička som tjänstgör nattetid vid telegrafen. Så småningom träder också en mogen kvinna från motståndsrörelsen in i handlingen och hjälper stackars Miloš med... tja, gissa vad...

Det som har gjort störst intryck på mig med den här novellen är just författarens makalösa förmåga att väva samman heroiska handlingar med vardagligheter och krigets tragik med erotikens lätthet och sötma utan att man ens märker att det går någon tydlig gräns mellan dessa ytterligheter. Så bra skrivet är det. Därför är det också naturligt att när Miloš blir man på riktigt, sker det på fler än bara ett plan. Novellens slutscen är kulmen när det gäller symbolik och motsatser och ett tyst vrål om krigets meningslöshet.

Låt tågen gå filmatiserades redan ett år efter publiceringen (i regi av Jirí Menzel) och 1966 vann filmen en Oscar för bästa utländska film. I klippet här nedan kan du titta på en av bokens fina erotiska scener som också är en av de centrala scenerna och som, så att säga, ger upphov till ringar på vattnet. Stationsföreståndaren och den kvinnliga telegrafisten har tråkigt under nattskiftet och börjar leka en lek (Hrabal är bra på att skildra erotiska scener). Bilden med stämpeln på rumpan finns idag på omslaget till bokens tjeckiska nyutgåva dels för att den är ganska berömd, dels för att stämplarna förekommer på flera ställen i novellen och blir också föremål för en allvarlig - och löjlig! - utredning (se gärna det andra klippet).





2 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

Vilken intressant författare du hittat.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Nja, hittat och hittat. Han ingår i mitt tjeckiska kulturarv så det var ett återseende kan man säga. Han är bra.