fredag, maj 31, 2013

Djurfarmen

Bra som sitt rykte eller ännu bättre? Bättre, säger jag. När man är som jag född och uppvuxen i en kommunistisk diktatur, innebär läsningen av Orwells novell Djurfarmen eller numera Djurens gård: en saga en enorm igenkänning. Texten kastade mig rakt tillbaka till tiden med kommunistisk propaganda, hjärntvätt, informationsförvrängning och de politiska ledarnas lögner, maktfullkomlighet, girighet och brist på moral. Att George Orwell kunde redan 1945 då Animal Farm för första gången publicerades vara så klarsynt och så lyhörd för diktaturens mekanismer och retorik är för mig en gåta men också ett bevis på författarens genialitet när det gäller att gestalta just en diktatur och hur den uppstår.

Fast å andra sidan skrev Orwell Djurens gård med Stalins styre och övergrepp framför ögonen och skapade på så sätt en allegori över denna del av Sovjetunionens historia. Bland grisarna i berättelsen kan man lätt identifiera både Stalin, Trotskij och Lenin. Ändå var det inte så mycket Sovjetunionen och Stalin jag associerade till medan jag läste, utan snarare Nordkorea och vad som händer där och det kändes skrämmande.

Djurens gård utspelar sig på en liten djurfarm som ägs av mr Jones. Han är ganska elak och super för mycket. En kväll glömmer han låsa in djuren och de samlas till ett politiskt möte. Grisen Major pratar om en nära förestående revolution. Major dör några dagar senare men revolutionen blir ändå ett faktum. Mr Jones jagas bort och det blir grisarna som i praktiken tar över makten och styret på gården, även om det kallas för djurstyre och på ladugårdsväggen spikas upp sju budord som alla djur ska rätta sig efter. Inget djur ska vara förmer än de andra, alla ska arbeta efter sin förmåga och få mat och liggplats efter sina behov. Det låter bra men det dröjer inte länge förrän grisen Napoleon utnämner sig själv till allas ledare. Sakta, sakta och ett steg i taget genomför Napoleon och hans gäng en diktatur och situationen för djuren blir efter några år mycket värre än den nånsin var under mr Jones.

Eftersom Djurens gård är en allegori och en dräpande satir, är den ofta humoristisk. Men lika ofta är den också sorglig och tragisk. Jag har varken läst boken på svenska (1983, övers. av Jan Wahlén) eller engelska utan lyssnade på den som ljudbok i tjeckisk översättning. Jag måste säga att det var en fullträff. Att Orwells språk är mitt i prick är en sak. Att jag i den tjeckiska versionen har fått höra allt politiskt propagandadravel som jag matades med under min uppväxt i fd Tjeckoslovakien är en annan. Jösses vad befriande det kändes att bara kunna skratta åt vokabulären som en gång i tiden gällde på fullaste allvar!

George Orwell är min hjälte. Hans 1984 älskade jag också.