Författaren och journalisten Johanna Holmström (f. 1981) är finlandssvensk, bosatt i Helsingfors. Hon skriver både romaner och noveller och har tidigare publicerat fyra böcker, Asfaltsänglar är hennes femte. För novellsamlingen Camera obscura (2009) erhöll hon Svenska Dagbladets litteraturpris.
Asfaltsänglar är en berättelse om mödomshinnor, religioner och unga kvinnor som vara på köttmarknaden, vilket även gäller samhällen byggda på kristna värderingar. Man kan inte undgå att se den silvriga streckkoden som flickan på omslaget har på ryggen, ens fingrar dras obönhörligen till den för att smeka utbuktningen i pappret. Eftersom Johanna Holmström aktar sig för enkla sanningar, förutsägbara tolkningar och cementerade roller har hon lyckats att skapa en flerbottnad berättelse. Frågan som sakta utkristalliserar sig som romanens huvudfråga är huruvida alla samhällen vill kontrollera sina flickor. ”Vi är hinnan mellan våra ben”, säger en av flickorna i boken och fortsätter, kokande av ilska: ”Jag vill inte ha den, och jag vill inte att någon annan får ta den heller.”
Språkligt är läsningen av den sorten att jag gärna stannar upp och läser om en mening eller ett stycke, bara för att ta in ordvalet, klangen och rytmen. När berättelsen börjar är det ”lönnar, rönnar och lögner i stilla brand och rimfrost i immiga band över gräsmattan”. En rad som känns som en dikt. Eller den smärtsamt vackra beskrivningen av flickor som går ut på balkongen för att aldrig komma in igen:
”Deras händer om balkongräcket, fingrar som grep tag och grävde sig in i hår och hud, en del klamrade sig fast och fick fingrarna krossade av en fot, andra hävde sig duktigt över, frivilligt. De hoppade för att undkomma. Man kallade dem asfaltsänglar, men de var inga änglar, bara fallna flickor som spräckte sig själva och sin längtan över gatorna. De var döda redan innan de träffade marken. Som skal vandrade de omkring, kanske i månader, redan döda. Utan att de själva visste om det.”
Boken handlar om systrarna Leila och Samira samt Samiras vän Jasmina och Leilas kompis Linda. Leilas och Samiras mamma är finlandssvensk men har konverterat till islam och blivit mer rättroende än pappa Farid som är invandrare från Maghrebregionen i norra Afrika men i praktiken inte mer än en ”ramadanmuslim”. Jasmina tycker att Samira har det bra som inte har några bevakande och misshandelsbenägna bröder, men att ha en nästan fanatisk konvertit till mor är nog så svårt. Hemma är allt antingen halal (tillåtet) eller haram (förbjudet). Mest haram. Samira, som fruktar att endera dagen antingen bli bortgift eller asfaltsängel, rymmer hemifrån medan lillasyster Leila gömmer sig i sin tröjhuva, den enda någorlunda säkra platsen också på skolgården. Att bära hijab vägrar hon. Kort efter att Samira inleder ett kärleksförhållande med skinnskallen Piter hittas hon svårt skadad i trapphuset där hon bor. Medan hon ligger i koma försöker den 15-åriga Leila ta reda på vad som har hänt Samira och varför. Vilka är skyldiga till att hon föll? Och varför har Jasmina så plötsligt åkt till hemlandet Iran?
Som läsare tror man att man har alla svaren. De är ju givna. Eller? Nej, de är inte alls givna. Johanna Holmström lyckas att vända och vrida på problemet, upplösa de traditionella rollerna och ställa allt på sin spets till den milda grad att romanens upplösning blir extremt oväntad och därför också mindre trovärdig. Men livet följer inte alltid gängse mönster, det oväntade kan faktiskt hända. Jag uppskattar att författaren utmanar mig, ställer mina fördomar mot väggen och drar mina föreställningar i svansen. Ingen av romanens figurer håller sig innanför mallen utan alla avviker på olika sätt och gör både rätt och fel. Allt ligger i betraktarens ögon.
(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2013-05-07. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
Köp boken på Bokus
