Djurfarmen

Bra som sitt rykte eller ännu bättre? Bättre, säger jag. När man är som jag född och uppvuxen i en kommunistisk diktatur, innebär läsningen av Orwells novell Djurfarmen eller numera Djurens gård: en saga en enorm igenkänning. Texten kastade mig rakt tillbaka till tiden med kommunistisk propaganda, hjärntvätt, informationsförvrängning och de politiska ledarnas lögner, maktfullkomlighet, girighet och brist på moral. Att George Orwell kunde redan 1945 då Animal Farm för första gången publicerades vara så klarsynt och så lyhörd för diktaturens mekanismer och retorik är för mig en gåta men också ett bevis på författarens genialitet när det gäller att gestalta just en diktatur och hur den uppstår.

Fast å andra sidan skrev Orwell Djurens gård med Stalins styre och övergrepp framför ögonen och skapade på så sätt en allegori över denna del av Sovjetunionens historia. Bland grisarna i berättelsen kan man lätt identifiera både Stalin, Trotskij och Lenin. Ändå var det inte så mycket Sovjetunionen och Stalin jag associerade till medan jag läste, utan snarare Nordkorea och vad som händer där och det kändes skrämmande.

Djurens gård utspelar sig på en liten djurfarm som ägs av mr Jones. Han är ganska elak och super för mycket. En kväll glömmer han låsa in djuren och de samlas till ett politiskt möte. Grisen Major pratar om en nära förestående revolution. Major dör några dagar senare men revolutionen blir ändå ett faktum. Mr Jones jagas bort och det blir grisarna som i praktiken tar över makten och styret på gården, även om det kallas för djurstyre och på ladugårdsväggen spikas upp sju budord som alla djur ska rätta sig efter. Inget djur ska vara förmer än de andra, alla ska arbeta efter sin förmåga och få mat och liggplats efter sina behov. Det låter bra men det dröjer inte länge förrän grisen Napoleon utnämner sig själv till allas ledare. Sakta, sakta och ett steg i taget genomför Napoleon och hans gäng en diktatur och situationen för djuren blir efter några år mycket värre än den nånsin var under mr Jones.

Eftersom Djurens gård är en allegori och en dräpande satir, är den ofta humoristisk. Men lika ofta är den också sorglig och tragisk. Jag har varken läst boken på svenska (1983, övers. av Jan Wahlén) eller engelska utan lyssnade på den som ljudbok i tjeckisk översättning. Jag måste säga att det var en fullträff. Att Orwells språk är mitt i prick är en sak. Att jag i den tjeckiska versionen har fått höra allt politiskt propagandadravel som jag matades med under min uppväxt i fd Tjeckoslovakien är en annan. Jösses vad befriande det kändes att bara kunna skratta åt vokabulären som en gång i tiden gällde på fullaste allvar!

George Orwell är min hjälte. Hans 1984 älskade jag också.

Ett bokpaket med godsaker utanpå och inuti

Underbart, nu har jag dem, för det kom ett fint inslaget bokpaket med godsaker utanpå och inuti.

Läskudden har blivit min och mina böckers kompis

Läskudden från BookSeat är testad (se ett tidigare inlägg). Jag hade den som stöd när jag läste de senaste tre fyra böckerna (av varierande tjocklek) samt när jag höll på med surfplattan och måste säga att jag är supernöjd med hur kudden funkar. Den passar mig perfekt.

Om produkten: "The Book seat är en fiffigt designad läskudde, fylld med små kulor som formar sig efter underlaget. Ett perfekt stöd för alla slags böcker och surfplattor! Kudden är mycket lätt och kan placeras som ett lässtöd i knät eller på bordet, och fungerar mycket bra vid i sängläsning."

Innan jag började använda läskudden hade jag egentligen bara en enda tveksam fundering och den gällde bläddrandet. Om boken sitter fast bakom en plexiglasplatta, hur smidigt är det då att vända sidan i boken? Det har visat sig att det inte alls är något konstigt eller struligt med det, utan att det är precis som vanligt. När man greppar bladet för att vända sidan glider det ur, man vänder det och med en lätt handrörelse stryker man det bakom plexiplattan igen, ungefär som man ju ändå gör för att få sidan att fastna i sitt nya läge. Och så läser man vidare.

Det är skönt att få ha händerna fria. För mig, som har lite problem med värk i nacken, är det bra att få boken lite högre upp för då slipper jag böja ner huvudet så mycket när jag har boken i knät. Lika praktiskt är det att kunna lägga kudden med boken bredvid sig när man tillexempel ligger på sidan och läser. Ja, möjligheterna är många. Kudden är mjuk och skön att hantera. Jag har valt en beige men det finns många olika färger att välja mellan.

Finns det någon nackdel med kudden? Tja, möjligen priset. En läskudde kostar 349 kr om man beställer direkt på nätet, så i en butik kostar den antagligen ännu mer. Men det kan det vara värt, också om man t.ex. har ont i sina handleder av att hålla en tung bok en längre tid.

BookSeatSverige finns på facebook och där kan man, om man vill, delta i en tävling. Priset är naturligtvis en läskudde i valfri färg. Det enda som krävs är att a) gilla sidan och b) dela med sig av ett favoritboktips inför sommaren. Sedan blir det utlottning bland alla som skrivit i kommentarsfältet där.

 (De tre stora bilderna som visar användningen av läskudden 

har jag lånat från facebookssidan.)

Gamla synder: 5 noveller

Gamla synder är titeln på Doris Dahlins novellsamling som innehåller fem noveller. Den här nya boken finns antingen som ljudbok eller e-bok, som pappersbok finns den inte. Jag lyssnade på novellerna, upplästa av träffsäkra Marie Richardson vars uppläsningar jag alltid uppskattar eftersom hon har förmåga att med sitt sätt att läsa förhöja textens subtila stämningar.

Gamla synder innehåller alltså fem noveller som alla handlar om alldeles vanliga kvinnor. Vi dras in för att på nära håll betrakta fem kvinnors liv och deras tankar som kanske mycket länge legat väl förborgade i deras innersta djup. De öppnas för oss. Och också för dem själva. Jag önskar att jag så här i efterhand kunde komma ihåg vad de enskilda novellerna i samlingen heter för att lättare kunna referera till dem, men det gör jag inte. Ljudboken gör det svårt att liksom bläddra tillbaka...

Tre av novellerna har berört mig särskilt så att jag minns dem bättre än de övriga två. Kanske inte handlingen i detalj men k ä n s l a n. Den ena novellen utspelar sig under en vargavinter då allting frös och huvudpersonen ännu var en flicka. Den handlar om föräldrarna, mamman som dör och pappans nya kvinna och om att livet inte alltid är som det ser ut att vara. Sedan tänker jag (fortfarande!) på novellen om en gammal kvinna som berättar om sitt liv och hur hon alltid grubblat över mysteriet med varför flugor stryker sina bakben mot varandra. Att hon aldrig vågat/tagit sig tid att ta reda på varför. Det verkar banalt men det är en mycket tänkvärt berättelse. Den tredje novellen som har lämnat sina spår är om en kvinna som lever i ett barnlöst och misslyckat äktenskap och av sin man får en Indienresa i femtioårspresent. Det blir inte som mannen har tänkt sig för maskerna tas nämligen av.

Det gemensamma för novellerna är just att någon "gammal synd" hamnar i ljuset, ungefär som när man på våren får syn på vinterns smuts i vardagsrummets mörka hörn och bara måste städa bort den. Jag tycker att Doris Dahlin lyckas väl med att gestalta känslor och erfarenheter och få fram det subtila och outtalade. I omslagstexten står det att vi följer kvinnorna i berättelserna tills den starkaste länken brister och den svagaste står emot och det tycker jag är en passande sammanfattning. Något litet och sker och stora saker börjar hända. Sådant är livet.




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Låt tågen gå

För cirka en månad sedan bloggade jag om romanen Jag har betjänat kungen av England av Bohumil Hrabal och idag är det dags för ännu en bok av denna författare som räknas som en av de stora tjeckiska författarna under andra halvan av 1900-talet. Hrabals prosa är översätt till en stor mängd olika språk, även svenska.  Novellen Ostře sledované vlaky (Låt tågen gå) från 1965 kom ut på svenska 1988 i översättning av Jan von Hofsten. Boken finns inte längre att köpa men man kan lätt låna den på biblioteket.

Bohumil Hrabals poetiska bildspråk, flytet i berättandet och inte minst också själva handlingen gör att man omgående sveps med och fångas av Låt tågen gå. Det är absolut en novell i världsklass.

Låt tågen gå utspelar sig vintern 1944/1945 och handlar om en pojkes vuxenblivande. Efter ett misslyckat självmordsförsök på grund av olycklig kärlek kommer huvudpersonen, den 22-årige Miloš Hrma, till en liten tågstation på den tjeckiska landsbygden för att arbeta där. Texten är en sjuttio sidor lång monolog av Miloš i vilken han sammanflätar vardagslunken på tågstationen med krigshändelser och sina egna problem med för tidig utlösning som jämt sätter käppar i hjulet för att bli av med oskulden. Kontrasten i allt detta är slående och gripande.

Landet är ockuperat av tyskarna och tågstationen där Miloš arbetar som stins passeras av många tyska tågtransporter med fångar, soldater, djur till slakterier, vapen och ammunition. Samtidigt pågår en motståndsrörelse i bakgrunden som blir alltmer märkbar för Miloš. Berättandet är en mästerlig kombination av krigsslutets katastrofer och pojkens kärleksbekymmer. Hans tankar och redogörelser för dessa så vitt skilda saker är lika tragiska som komiska.

Eftersom Bohumil Hrabal är en mycket skicklig persontecknare är persongalleriet i novellen mycket, mycket trevlig. Förutom huvudpersonen Miloš möter vi hans flickvän Máša som är konduktör, samt stationsföreståndaren Hubička och den vackra Zdenička som tjänstgör nattetid vid telegrafen. Så småningom träder också en mogen kvinna från motståndsrörelsen in i handlingen och hjälper stackars Miloš med... tja, gissa vad...

Det som har gjort störst intryck på mig med den här novellen är just författarens makalösa förmåga att väva samman heroiska handlingar med vardagligheter och krigets tragik med erotikens lätthet och sötma utan att man ens märker att det går någon tydlig gräns mellan dessa ytterligheter. Så bra skrivet är det. Därför är det också naturligt att när Miloš blir man på riktigt, sker det på fler än bara ett plan. Novellens slutscen är kulmen när det gäller symbolik och motsatser och ett tyst vrål om krigets meningslöshet.

Låt tågen gå filmatiserades redan ett år efter publiceringen (i regi av Jirí Menzel) och 1966 vann filmen en Oscar för bästa utländska film. I klippet här nedan kan du titta på en av bokens fina erotiska scener som också är en av de centrala scenerna och som, så att säga, ger upphov till ringar på vattnet. Stationsföreståndaren och den kvinnliga telegrafisten har tråkigt under nattskiftet och börjar leka en lek (Hrabal är bra på att skildra erotiska scener). Bilden med stämpeln på rumpan finns idag på omslaget till bokens tjeckiska nyutgåva dels för att den är ganska berömd, dels för att stämplarna förekommer på flera ställen i novellen och blir också föremål för en allvarlig - och löjlig! - utredning (se gärna det andra klippet).

Asfaltsänglar

”Varje gift kvinna är en hora” - redan första meningen är en käftsmäll. Asfaltsänglar är tillägnad alla flickor som någon gång har gått ut i alldeles för kort kjol, men om man tolkar dedikationen som att boken är något slags flick- eller kvinnoroman, gör man ett misstag.

Författaren och journalisten Johanna Holmström (f. 1981) är finlandssvensk, bosatt i Helsingfors. Hon skriver både romaner och noveller och har tidigare publicerat fyra böcker, Asfaltsänglar är hennes femte. För novellsamlingen Camera obscura (2009) erhöll hon Svenska Dagbladets litteraturpris.

Asfaltsänglar är en berättelse om mödomshinnor, religioner och unga kvinnor som vara på köttmarknaden, vilket även gäller samhällen byggda på kristna värderingar. Man kan inte undgå att se den silvriga streckkoden som flickan på omslaget har på ryggen, ens fingrar dras obönhörligen till den för att smeka utbuktningen i pappret. Eftersom Johanna Holmström aktar sig för enkla sanningar, förutsägbara tolkningar och cementerade roller har hon lyckats att skapa en flerbottnad berättelse. Frågan som sakta utkristalliserar sig som romanens huvudfråga är huruvida alla samhällen vill kontrollera sina flickor. ”Vi är hinnan mellan våra ben”, säger en av flickorna i boken och fortsätter, kokande av ilska: ”Jag vill inte ha den, och jag vill inte att någon annan får ta den heller.”

Språkligt är läsningen av den sorten att jag gärna stannar upp och läser om en mening eller ett stycke, bara för att ta in ordvalet, klangen och rytmen. När berättelsen börjar är det ”lönnar, rönnar och lögner i stilla brand och rimfrost i immiga band över gräsmattan”. En rad som känns som en dikt. Eller den smärtsamt vackra beskrivningen av flickor som går ut på balkongen för att aldrig komma in igen:

”Deras händer om balkongräcket, fingrar som grep tag och grävde sig in i hår och hud, en del klamrade sig fast och fick fingrarna krossade av en fot, andra hävde sig duktigt över, frivilligt. De hoppade för att undkomma. Man kallade dem asfaltsänglar, men de var inga änglar, bara fallna flickor som spräckte sig själva och sin längtan över gatorna. De var döda redan innan de träffade marken. Som skal vandrade de omkring, kanske i månader, redan döda. Utan att de själva visste om det.”

Boken handlar om systrarna Leila och Samira samt Samiras vän Jasmina och Leilas kompis Linda. Leilas och Samiras mamma är finlandssvensk men har konverterat till islam och blivit mer rättroende än pappa Farid som är invandrare från Maghrebregionen i norra Afrika men i praktiken inte mer än en ”ramadanmuslim”. Jasmina tycker att Samira har det bra som inte har några bevakande och misshandelsbenägna bröder, men att ha en nästan fanatisk konvertit till mor är nog så svårt. Hemma är allt antingen halal (tillåtet) eller haram (förbjudet). Mest haram. Samira, som fruktar att endera dagen antingen bli bortgift eller asfaltsängel, rymmer hemifrån medan lillasyster Leila gömmer sig i sin tröjhuva, den enda någorlunda säkra platsen också på skolgården. Att bära hijab vägrar hon. Kort efter att Samira inleder ett kärleksförhållande med skinnskallen Piter hittas hon svårt skadad i trapphuset där hon bor. Medan hon ligger i koma försöker den 15-åriga Leila ta reda på vad som har hänt Samira och varför. Vilka är skyldiga till att hon föll? Och varför har Jasmina så plötsligt åkt till hemlandet Iran?

Som läsare tror man att man har alla svaren. De är ju givna. Eller? Nej, de är inte alls givna. Johanna Holmström lyckas att vända och vrida på problemet, upplösa de traditionella rollerna och ställa allt på sin spets till den milda grad att romanens upplösning blir extremt oväntad och därför också mindre trovärdig. Men livet följer inte alltid gängse mönster, det oväntade kan faktiskt hända. Jag uppskattar att författaren utmanar mig, ställer mina fördomar mot väggen och drar mina föreställningar i svansen. Ingen av romanens figurer håller sig innanför mallen utan alla avviker på olika sätt och gör både rätt och fel. Allt ligger i betraktarens ögon.

 

 

(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2013-05-07. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Fyra nya spännande novellixer!

Fitzgerald, Oates, Poe och Plath...... Mums!
Det här är en mycket lockande fyra, tycker jag.

 

Bokläsning är ingen idrott. Det har redan Ellen Key fattat.

Nä, just det. Ingen idrott! Just när jag oroar mig som mest över att jag ligger flera titlar efter fjolårets antal lästa böcker under andra kvartalet, hittar jag detta på Litteraturbankens facebookssida:

”Nutidsmänniskornas allra största fel är att de läsa sina böcker för fort.”(Ur: "Om läsning" av Ellen Key, 1898). 
Nu kan jag slappna av igen.

 

Mycket hände efter min död

Hur lever man ett liv som så att säga bara händer, och dessutom på utländska och utan textremsor? Finns det något sätt att vänja sig vid att leva som död?

Romanen Mycket hände efter min död av den portugisiske författaren Ricardo Adolfo (f. 1974) utmärker sig dels genom sitt brännande ämne, dels genom sitt språk. Boken svepte mig med sig redan efter ett par sidor och jag lyckades inte sätta mig på fast mark i min egna, trygga och inrutade verklighet förrän jag hade läst ut den och vänd ut och in på tankarna som bland annat associerade tillbaka till både REVA och Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Mycket hände efter min död handlar nämligen om hur fullkomligt osynlig en papperslös invandrare kan vara.

Vi hade gått från borttappade till eftersökta och jag vill mycket hellre fortsätta vara vilse, genomskinlig, varken finnas eller räknas. Jag föredrog att folk var konsekventa, att de fortsatte att strunta i oss, inte ville veta av oss, inte lade märke till oss precis som det hade varit under alla dessa månader, att de fortsatte att låta oss leva i deras hus som spöken. Den här typen av uppmärksamhet gjorde mig inte lyckligare, mer integrerad, mer människa.

Romanen utspelar sig under ett par dagar i en stor stad på ön, dit mannen och hans fru har kommit i hopp om trygghet och ett bättre liv. De är unga och har ett litet barn. Tack vare olika ledtrådar gissar jag att staden är London, men platsen specificeras aldrig närmare. Familjen, som kanske är albaner från Kosovo (också det endast en gissning efter att jag har lagt ihop 1+1), går vilse i storstaden efter ett driftstopp i tunnelbanan på söndagkvällen. De kan inte språket, kan inte be om hjälp, har nästan inga pengar och vet varken var de är eller vart de ska. De har glömt lappen med adressen på bordet i rummet som de hyr - snart hamnar de i ett skrämmande tomrum.

Under den nattliga vandringen som blir lång, mödosam och full av missförstånd och konfrontationer får jag som läsare veta det mesta om mannen och hans fru, både deras bakgrund, nuvarande situation och drömmar inför framtiden. Samtidigt pågår deras liv, det rusar fram allt mer okontrollerat och, tyvärr, åt ett icke önskvärt håll. De själva har allt färre möjligheter att påverka händelseutvecklingen. I små portioner har ön stulit från dem det lilla de haft, tills den slutligen tar allt i utbyte mot just ingenting. För vad är det för val när man måste välja mellan att antingen aldrig hitta hem igen eller be om hjälp och förlora sin och sina älskades framtid?

Mannen är huvudpersonen och jaget i boken, lurad till ön i hopp om ett arbete men också i hopp om att slippa straffet för en knivhuggning i sitt av krig och fattigdom präglade hemland. Hans ständiga famlande mellan hopp och förtvivlan är hjärtskärande, liksom den starka kärleken han känner gentemot sin fru och sin lille son. Han vill så väl. Han gör fel. Hans samtal med sig själv är ofta småroliga,  en ganska säregen variant av inre monolog.

Ricardo Adolfo levererar en mycket välskriven och fängslande skildring av de papperslösas livsvillkor. Personligen grips jag kanske mest av gestaltningen av språklösheten, utanförskapet och utsattheten på grund av möjligheten till kommunikation. Egentligen är berättelsen en allegori om migrationens baksida och som sådan spelar det ingen roll alls var någonstans i Europa berättelsen utspelar sig, inte heller är det väsentligt vilken nationalitet figurerna i boken har. Detta är Europa idag. Det är alltid krig någonstans i världen. Människor flyr, också utan papper. De kommer till ett land. Det kan lika gärna vara Sverige.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Jag har gjort det igen. Köpt en mugg.

En ny medlem i familjen temuggar med boktema.

Påminnelse: Det är Bokbytardag imorgon!

I Eskilstuna kan man byta böcker på Stadsbiblioteket (i caféet) från kl. 10.00.

Kommer du att ta med dig en bok att byta bort imorgon?

När duvorna försvann

När duvorna försvann är Sofi Oksanens tredje roman om Estlands stormiga historia under 1900-talet. De föregående romanerna, som jag för övrigt är oerhört förtjust i och fascinerad över, heter Stalins kossor (recenseras här) och Utrensning (recenseras här). Sammanlagt ska det bli fyra romaner på Estland-temat, så en bok återstår för Oksanen att skriva.

Jag uppskattar Oksanens prosa väldigt mycket och det av främst tre skäl: språket, att hon använder sig av två huvudpersoner som är varandras motpoler och att hon i sina berättelser gärna sammankopplar två dramatiska tidsperioder i Estlands historia.

När duvorna försvann lämnar mig delvis otillfredsställd när det gäller den språkliga upplevelsen. I Stalins kossor och Utrensning finner man passager som många gånger har fått mig att häpna över krocken mellan det skildrade skeendets brutalitet och ordens poetiska och milda skönhet, medan jag i När duvorna försvann saknar detta. Men att Oksanen är en gudabenådad stylist visar sig naturligtvis också här, främst i personbeskrivningar och i beskrivningar av vad som sker med personerna och hur de upplever en situation. Fokus ligger då ofta på kroppens fysiska sidor och reaktioner. Så när hon till exempel skriver "handen som grep tag i dörrknoppen saknade känsel" upplever även jag som läsare spänningen, rädslan och beslutsamheten i rörelsen. En helt annan situation (mellan Juudit och hennes älskare Hellmuth) beskrivs så levande att kalabaliken och intensiteten blir tydlig som om det var fråga om en kraftig översvämning man bevittnade på film:

"Hellmuth svarade inte, han bara drog i den sprattlande Juudit och hennes ben fastnade i stolarna i salen och borden och stolarna föll, mattan skrynklades, vecken i de förstenade gardinerna löstes upp, en vas föll i golvet, fikusen föll, Juudit föll, Hellmuth föll med Juudit, deras kroppar föll ihop och tårarna svepte de med sig."

Jag älskar uttrycket "de förstenade gardinerna löstes upp" i citatet ovan! Jag skulle kunna sjunga lovsånger över ännu fler formuleringar så som "ömhet låg inte i tiden och passade inte i detta land" eller "hennes nacke var mjuk som fredens tid" men denna recension måste gå vidare.

Par-figurerna i När duvorna försvann heter Edgar och Rolan och de är kusiner. Bokens egentliga huvudperson är kameleonten och kolaboranten Edgar vars mest framträdande egenskap är att märka varifrån det börjar blåsa politiskt och tidigt vända kappan. Han är en hal lögnare utan moral och mycket flexibel när det gäller identitet, han skapar och uppfinner sig själv på nytt varje gång det verkar behövas. Eftersom romanen utspelar sig under 40- till 60-talen innebär hans identitetsglidande att han i tur och ordning är behjälplig både nazisterna och den sovjetiska kommunistiska diktaturen. Rolan är motståndsman och Edgars motsats. Rolan är också den enda som ibland är jaget i romanen, för han vill använda ord för att vittna om förtrycket, kampen och sanningen.

På sätt och vis vill Edgar också använda ord till att vittna, men hans historiska vittnesmål är falskt. På uppdrag av ryssarna sitter han och skriver propagandaböcker om landets historia och den historieskrivningen är tillrättalagt för att passa ideologiska syften. Den stora frågan som Oksanen därmed ställer och problemet hon undersöker är vem äger historien och hur vinnarna tar sig friheten att tolka historien till sin fördel.

En mycket intressant person i romanen är Juudit, Edgars hustru. Deras äktenskap är olyckligt, en riktig katastrof. Juudit har ingen specifik röst i romanen, ord ligger inte för henne, men hon är desto mer levande. Varje gång hon dyker upp i berättelsen kommer känslorna, kroppen, livet och ljuset in. Att hon under kriget inleder ett passionerat kärleksförhållande med en tysk officer är förstås spännande och öppnar för dilemman. På olika sätt är Juudit länken mellan Edgar och Rolan och fungerar lite grann som en sådan spegel som från ena sidan bara är ett genomskinligt glas.

Sofi Oksanen är inte rädd för besvären och hon gör det inte lätt för sig när det gäller ämnesval. Det måste ligga enormt mycket research bakom När duvorna försvann. Här är de två historiska skeendena 1940-talet och 1960-talet. Den sovjetiska ockupationen av Estland ägde rum dels 1940-1941, dels 1944-1991. Av det nationalsocialistiska Tyskland ockuperades Estland 1941-1944. En liten men intressant detalj är frimärkena som pryder sidan bredvid varje ny kapitelrubrik, eftersom de ger en tydlig vink om vilken ideologi som är styrande och vilket år det för tillfället är. Oksanen använder sig inte av någon tydlig kronologi sitt berättande utan hoppar mellan olika årtal. Frimärkena är ett fiffigt sätt för läsaren att orientera sig i tid.

När duvorna försvann är inte lika bra som de två föregående böckerna och särskilt i jämförelse med Utrensning ter den sig tämligen svag. Kapitlen som handlar om Juudit lyfter högt, för övrigt upplever jag romanen som mindre engagerande, sitt mörka ämne till trots. Kanske för att varken Edgar eller Rolan någonsin blir riktigt levande.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Påfyllning i läsplattan

Igår köpte jag dessa fyra som e-böcker. Det ska bli väldigt spännande att läsa dem.

 

Jag tog bloggledigt i helgen

Jag var ledig i fyra dagar och det inte bara från jobbet, utan också från bloggen. Fast det märktes ju på frånvaron av nya inlägg. Det var familjen, trädgården, virkningen och läsningen som prioriterades framför datorsittandet. Helt underbart! Och så har jag planerat ett mindre e-bokinköp (dock ännu inte genomfört).

Under veckan som kommer blir det minst två nya bokrecensioner, kan jag lova.
 

Testar en läskudde

Jag måste alltid ha en kudde i knät när jag sitter och läser för att få boken på rätt höjd (pga både nacken och synen) och därför passar det mig utmärkt att få testa en läskudde från BookSeat. Jag har använt den bara vid två, tre tillfällen hittills men gillar den mer och mer. En stor fördel är att jag slipper hålla i boken/surfplattan/läsplattan och kan ha händerna fria. Jag återkommer med en längre reflektion och utlåtande när jag har provat ut läskudden riktigt ordentligt.

 

Oflyt på ljudboksfronten och två besvikelser

Jag har inget bra flyt nu när det gäller ljudböcker. På tio dagar har jag påbörjat två ljudböcker och gett upp båda två efter cirka ett par timmars lyssnade eftersom de inte fångade mig. Det var Kristian Lundbergs En hemstad och Uppdrag Sweet Tooth av Ian Mcewan.

Medan jag tyckte väldigt mycket om Yarden av Lundberg och även om Och allt ska vara kärlek, känns En hemstad bara som en upprepning och omtagning av samma tema. Jag såg fram emot denna nya roman, men blev besviken, inte minst över författaruppläsningen. Jag tycker att Lundbergs uppläsning är alldeles för monoton. Kristian Lundberg "skriver för att komma hem" och det är ju en vanlig anledning till självbiografiskt författande men han rör sig alldeles för mycket i cirklar. Han går alldeles för mycket runt i sina egna fotspår. Eftersom han har svårt att placera sina minnen i tid och sig själv i åldrar, bär kapitlen gatunamn. Intetsägande, om ni frågar mig, och det hjälper inte att boken är - ska vara - en berättelse om Malmö. En hemstad har ett mycket angeläget ämne (social utsatthet och utanförskap) men formen och uppläsningen satte käppar i hjulet för att jag skulle bli fångad av den. Därför tröttnade jag efter ett par timmar. Tyvärr Kristian Lundberg, den här boken når inte Yarden ens upp till knäna.

Och Uppdrag Sweet Tooth av Ian Mcewan? En medioker roman. Inte dålig men inte heller särskilt bra. Jag gav den en chans (på Ian Mcewan´s tidigare mycket goda meriter) men den var inte värd mer av min dyrbara lästid. Så tack och hej för denna gång, det blir väl fler böcker.

Människohjärtat

Cirklar har benägenheten att slutas och därför sluts nu också pojkens öde på Island i början av 1900-talet. Pojken som inte har något namn är huvudpersonen i Jón Kalman Stefánssons romantrilogi vars sista del heter Människohjärtat och har alldeles nyligen kommit ut. De tidigare delarna som heter Himmel och helvete och Änglarnas sorg (recenseras här och här) har gett mig varaktiga läsupplevelser, så Människohjärtat var efterlängtat. Förutom att jag är fångad av berättelsen som sådan, är det språket som jag är mest fascinerad över i hela trilogin - till den grad att jag lite grann undrar om originalet är lika bra som John Swedenmarks översättning, men det kan jag förstås inte bedöma.



I Människohjärtat befinner sig pojken, detta öppna sår i tillvaron, inte på någon strapatsrik vandring längre utan det är vår och han blir hittad av kärleken och förälskelsen. Det kommer märkliga brev från Álfheid som han förut mötte i snöstormen och han blir tagen av handlarens dotter Ragnheid, bara så där i gräset när solen skiner. Sedan finns Rakel, en ung kvinna som alltid är glad för om hon inte var det, skulle hon gå under av allt tungt och hemskt hon bär på i själen, men det förstår ingen.

I den här berättelsen finns det flera intressanta kvinnoporträtt men de har alla ett gemensamt - på ytan är kvinnorna kalla och härdade, av den isländska kylan och det hårda livet, men deras hjärtan inte alls är en död fågel. När det gäller personbeskrivningar, är Jón Kalman Stefánsson en målare, jag kan inte läsa mig mätt på rader som beskriver, det är en fröjd. Någon kan vara "smal som en sträng på vilken tillvaron spelar sin sorgsna melodi" medan någon annan är "rena rama livet, ett utropstecken i tillvaron".

Människohjärtat besjunger människans längtan efter kärlek och också glädjen över att finnas till trots ett fattigt och slitsamt liv. Författaren gläntar ofta på dörren för att låta oss ta del av vardagsögonblick som sjuder av liv och värme:

"Bonden och hans fru kommer ut ur rucklet, de gäspar båda två, skakar av sig sömnen, kissar, hustrun kommer ut med nattkärlet och får syn på sin make, ställer ifrån sig pottan, smyger sig på honom bakifrån, tar tag i honom, kan inte jag få sikta, säger hon och mannen skrattar lågt. Hennes handflata, hård och valkig, tar tag om den och styr strålen. De har varit gifta i över tjugo år, livet har slitit ut dem, men det är fortfarande en fröjd att finnas till, de fnissar bägge två utanför sitt lilla hus och hon börjar röra handen fortare och han ställer sig bredbent för det känns bättre så. Efteråt kysser han hennes vissnade hår och säger någonting som ingen annan än de själva skulle kunna tycka vore värt att skriva ner och bevara, men ändå är det förmodligen mer värdefullt än alla de däckskutor som tillhör Tryggvis butik."

Det spelar ingen roll vad författaren beskriver - människorna, landskapet, vädret, årstiden eller tankarna - allt är som levande poesi. Jag sjunker så djupt in i språket och låter mig vagga av orden och meningarna att jag vid ett par tillfällen helt tappar bort handlingen och inser att för mycket språklig skönhet i en episk berättelse kan också vara lite problematiskt. För mycket av det goda kan helt enkelt vara lite för mycket.

Jag har strukit under och markerat många rader men jag kan endast svårligen redogöra för handlingen i detalj. Jag minns handlingen punktvis, som till exempel att pojken hittar sin äldre bror Egil (ett stark möte efter många år av tystnad och tomhet) eller att pojken fortfarande sörjer sin döde vän Bárdur. Hela tiden lockar också dikterna och böckerna. Vad mer?

Det som mest finns kvar i mitt minne efter avslutad läsning är känslan och upplevelsen, inte vad personerna gjorde eller inte gjorde. Jón Kalman Stefánsson skriver så, vilket är bra att vara beredd på innan man börjar läsa hans prosa. Det är underbart men jag känner mig mätt nu.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Byt böcker 16 maj!

Årets Stora bokbytardagen äger rum torsdagen den 16 maj. Ta med dig en bok hemifrån och byt med någon annan, var som helst, när som helst. På jobbet, i skolan, på bussen, på tåget, på ditt bibliotek, i kvarteret där du bor.

Många bokbytarplatser syns redan på kartan men lägg gärna upp en egen bokbytarplats. Ju fler man blir desto roligare, tycker arrangörerna och jag instämmer.

I bokbytardagarnas begynnelse försökte jag själv arrangera bokbyten i Eskilstuna där jag bor, men gav efter två omgångar upp pga tidsbrist. Som tur är, är Stadsbiblioteket i Eskilstuna engagerat och man kan byta böcker där (egna, inte bibliotekets). Så jag gör det lätt för mig och tar mig dit antingen på lunchen eller efter jobbet. Vilken bok jag ska byta bort vet jag inte än, det är tids nog att bestämma. Är också lite "rädd" att det för min del kommer mest att handla om att ge bort böcker och mindre om att ta hem några nya. Jag får väl se.

Tänker du delta i bokbytandet den 16 maj? Var och hur?