Nu ska jag berätta, lyssna noga. Min mors bokhylla är full av böcker ur en påkostad klassikerserie som gavs ut under första halvan av 60-talet (jag är född 1965). Utgåvorna är mycket fina och ofta illustrerade och de normalt tjocka och omfångsrika romanerna är tryckta på ett fint bibelpapper och är tack vare det inte tjocka alls, utan mycket behändiga att läsa. Som Anna Karenina som jag har tagit med mig hem till Sverige i år och som jag nu läser om.
Boken till vänster på bilden är en roman skriven av Karel Capek, en tjeckisk författare av ungefär samma rang som Strindberg har i svensk litteratur. Och i den boken hittade jag ett kuvert, ett kuvert som uppenbarligen användes som bokmärke av min mamma när hon låg på BB. Adressen är nämligen "för närvarande rum nr 52, barnbördshuset". Att det var med mig hon låg på BB och inte med min syster vet jag med säkerhet, eftersom hon har det efternamn hon har. Tyvärr finns inte själva brevet kvar, det vore förstås häftigt att få ta del av det.
Fast egentligen undrar jag över bokvalet (om det nu är den boken hon läste där och då). Krakatit känns inte direkt som en läsning som en hormonöversvämmad hjärna hos en nybliven mor kan tillgodogöra sig på bästa sätt. Ska jag säga! som hade med mig Moment 22 på BB för tjugosex år sedan (så är sonen också bokmal).
Vid en närmare titt på de andra klassikerna i mammas bokhylla upptäckte jag också en bok av Balzac, tryckt 1963, som innehåller en dedikation till mamma från min far samt citat och hänvisningar till ett par sidor som tydligen var av vikt för deras relation. Se! Också min far läste klassikerna - och det grundligt dessutom. Känns bra att veta att läsgenerna kommer därifrån också.
Det räcker som bevis för mig. Och kom inte och säg att jag bara gör en tolkning som passar mitt syfte. För det gör jag ju, så klart, mer än gärna.
