söndag, april 14, 2013

Liknelseboken: En kärleksroman

Det här skulle kunna bli en mycket kort recension. Jag skulle endast kunna skriva att bättre än så här kan man inte skriva och att P O Enquist överträffar sig själv i Liknelseboken: En kärleksroman och låta det räcka bra med det. För vad ska jag säga? Vad jag än tänker skriva nu, blir mina ord inte tillräckliga. Ett mästerverk är ett mästerverk och det talar bäst för sig självt.

Liknelseboken: En kärleksroman är delvis en roman om när P O Enquist var ung och för första gången ställdes inför livets stora frågor men delvis också om den äldre och visare P O Enquist som förutom sig själv funnit svaren på åtminstone några av frågorna. Undertiteln En kärleksroman är bäst att tolka i en vidare bemärkelse, för det omtalade kärleksmötet på ett kvistfritt furugolv är visserligen ett betydelsefullt spår i boken, men inte det enda.

"Det här var det omtalade livet, just det här. Och hon hade sagt två centimeter och fört hans lem, med ollonet i spetsen, just två centimeter in i sig i detta mycket varma som var själva livets mening. För så kändes det. Det var något fullständigt konstigt med allt detta, och mitt i allt kaos, och flugsurret, och det kvistfria furugolvet i Larssonsköket, och resterna från samtalet om Bernhard Nordhs författarskap, mitt i allt fick han inte riktigt ihop det, och övermannades i denna vanskliga situation av tanken att detta var att komma igenom! som dessa som plötsligt blevo häftigt frälsta! var det så här att komma igenom och bli frälst! fast samtidigt villrådighet."
Så här beskriver alltså P O Enquist sitt första fysiska kärleksmöte när han är 15 år gammal och kvinnan som han ligger med är 51 och han för första gången förstår att det faktiskt kan finnas något annat på andra sidan tron eller till och med bortom den. Allt behöver väl inte vara himmel och helvete och skuld och skam? Det är sådant boken handlar om på ett djupare plan och frågan studsar mellan kvinnan från Larssonsgården, modern som rivit ut kärleksdikterna ur faderns notesblock och - också - filosofen Kirkegaard.

Idag är Enquist 78 och kvinnan är sedan länge död. Det har gått så lång tid att löftet om att aldrig någonsin berätta för någon inte längre är relevant. Så han berättar, ömsom sakligt (det tjatas mycket om förhuden), ömsom så poetiskt och vackert att man hör änglarna sjunga. I uppväxtbyn Hjoggböle var religion, gudstro och syndfritt leverne viktiga saker och därför förstår man snabbt som läsare att om en religiöst uppfostrad femtonåring upplever den fysiska kärleken som att komma igenom och bli frälst, innebär det efteråt också en hel del ångest och dåligt samvete. Och visst, händelsen och intensiteten i det som skett har för all framtid påverkat P O Enquists inställning till livet, kärleken och religionen.

Men berättelsen om kärleksakten och om kvinnan från Larssonsgården är bara en av flera berättelser i boken. De har träffats två gånger till i livet och dessa möten och återgivna samtal skildrar P O med stor värme och ömhet, liksom hur det var när han närvarade på hennes begravning. Livets upplockade pusselbitar.

Som en kraftig röd tråd genom boken löper berättelsen om faderns först brända, länge försvunna och sedan återfunna notesblock med kärleksdikter. Men så är det de nio bortrivna sidorna som fattas! Vad fanns på dem? Varför rev modern bort dem? Ett annat genomlöpande spår i romanen är också tillägnat modern, eller rättare sagt talet som P O höll i församlingsgården på hennes begravning. Han vill så gärna skriva om det talet, göra en ny (och kanske sannare) version... "Liknelsen om den i Modern inbrända förbannelsen" är kapitlets gåtfulla titel.

Det finns totalt nio kapitel i romanen, nio liknelser. Jag tycker om rubrikerna eftersom de heter saker som "Liknelsen om den ospelade fiolen", "Liknelsen om de fem tulpanerna" eller "Liknelsen om det förslösade pundet".

Liknelseboken: En kärleksroman handlar om olika kärlekar, inte bara om den till en annan människa. Jag tror att P O Enquist har skrivit en djupt personligt kärleksförklaring till barndomens alla konstnärer samt de som på "annat sätt var eljest", till språket, författandet och till allt det som format honom där i Hjoggböle för länge sedan. Kärleken är oomkullrunkelig, som han skriver. Oomkullrunkelig, vilket underbart ord! Jag älskar P O Enquists språk- och ordbruk: iskrivit, hänsluka sig, utpensla någons öde. Jag njöt av varenda bokstav när jag läste Liknelseboken. Det vilar en biblisk, gammaldags känsla över språket som jag tycker om.

"Han hade inte längre någon glädje i sin brist på dödsångest. Eller med andra ord: han var icke rädd för att dö, men frågade sig vad det var att ha levat, och varför! för den delen."

En intressant sak med romanen är att den huvudsakligen är skriven i tredje person. Ett sätt att skapa sig en för ämnet nödvändig distans? Antagligen är det lättare att komma sig själv inpå livet om man benämner sig själv som han i stället för jag. Det fungerar alldeles utmärkt. Men i vissa sammanhang är jag med, när det inte är så farligt och känsligt. Och också ett man, en sorts allmängiltig röst. Men lugn, det är inte förvirrande alls utan alldeles tydligt och självklart.

Liknelseboken: En kärleksroman är en stor roman om stora existentiella frågor. En av de största är den här: Vid vilken tidpunkt i livet blir vi de vi blir? Om vi inte blir till i födelseögonblicket, när blir vi då till?

Om P O Enquists självbiografi Ett annat liv bloggar jag här.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: