Bohumil Hrabal är en på många sätt intressant författare. Av litteraturvetare beskrivs hans romankonst ibland som en blandning av James Joyce och Jaroslav Hašek (ni vet, han som skrev Den tappre soldaten Švejk), vilket låter som en minst sagt säregen kombination. Men också den politiska utvecklingen i landet efter Låt tågen gå belönades t.o.m. med en Oscar för bästa utländska film 1967).
I sin roman Jag har betjänat kungen av England skildrar Hrabal huvudpersonen Jan Dítěs personliga och sociala utveckling under en historiskt mycket omvälvande period, nämligen från 1920- till 1950-talen. Det dåvarande Tjeckoslovakien har gått från ett demokratiskt och industriellt viktigt land till att bli en kommunistisk diktatur med planekonomi. Mellan dessa samhällspolitiska ytterligheter finns också andra världskriget, Hitlers ockupation och Protektoratet Böhmen-Mähren.
De stormiga och omvälvande åren i Tjeckiens moderna historia utgör en perfekt fond att placera en litterär figur som Jan Dítě mot. Varför? Därför att han är en kameleont och överlevare vars motto är att varje olycka kan i det långa loppet betyda lycka. Han är en principlös kollaboratör som påbörjar sin yrkesbana som pickolo på ett hotell i Prag och med tiden blir mångmiljonär och själv ägare till ett lyxhotell - som dock konfiskeras av staten 1948 med allt vad det innebär.
När jag kom till hotell Prag tog chefen mig i vänstra örat och drog i det och sade: Du är pickolo här, så kom ihåg! Du har ingenting sett, du har ingenting hört! Säg om det! Då sade jag att jag ingenting hade sett och ingenting hade hört på hotellet. Och chefen drog mig i högra örat och sade: Men kom också ihåg att du måste se allting och höra allting! Då upprepade jag förundrad att jag skulle se allting och höra allting. Så började jag.
Tack vare regeln att både se/höra allting och inte se/höra allting och sin enastående förmåga att avgöra vilket som är bäst i vilket sammanhang, klarar sig vår man oavsett om det är marknadsekonomi, nazister eller kommunister som styr och sätter upp reglerna. Inte ens en och annan fängelsevistelse knäcker Jan Dítě, snarare tvärtom. Man kan ju alltid få nya vänner att ha nytta av senare, vem vet.
Jan Dítě är både romanens huvudperson och berättare. På gamla dar sitter han och minns sitt förflutna och avgör ett noggrant vittnesmål över sitt eget liv, som han själv uttrycker det. "Lyssna till vad jag nu ska berätta", säger han vi början av varje kapitel. "Räcker det nu? Med detta slutar jag för idag", avslutar han med. Där emellan är texten ett oavbrutet flöde av meningar utan styckeindelning, som om han berättade på en enda inandning, och det är fängslande att lyssna till hans historier om rövslickeri, klättrande på samhällssteget, tjänster och gentjänster och pengarnas hägring och makt. När jag skriver så här skulle man kunna tro att Jan Dítě är en allt igenom osympatisk och kanske rent av ond person, men så är det inte. Han är inte beräknande, utan går mest på instinkt och hoppas på tur. Som ung har han en dröm (att bli rik och äga ett fint hotell) och för att nå drömmen och målet utnyttjar han helt enkelt de konventioner och regler som står till buds i varje respektive system. Fast också han betalar ett pris för turen står honom inte alltid bi.
Jag ser på romanen som en allegori över vad olika politiska system kan göra med människor, för vad Hrabal visar är att det alltid uppstår ett slags ändamålet helgar medlen-situation för den som har stora ambitioner men saknar principer och moralisk kompas.
Förutom pengar och hotell älskar Jan Dítě kvinnor och han lär sig tidigt att för pengar kan man inte bara köpa en vacker kvinna, utan även poesi. Sex utan erotik och ömsesidig njutning är inte mycket värt, så han satsar också på detta område då han är perfektionist. Boken innehåller ett flertal erotiska scener och de samlagsscenerna som finns tillhör tveklöst gruppen "bäst litterärt skildrade". För övrigt var det omvälvande att läsa om hans äktenskap och hans tyska frus öde.
Det är märkligt. Romanen Jag har betjänat kungen av England är inte alls omfångsrik (ca 200 sidor) men ju mer jag tänker på den desto mer inser jag hur mångbottnad och kompakt den är samtidigt som den är, lättläst, underhållande och har humor. Jämförelsen med Joyce och Hašek är inte alls dum. Jag önskar att det skulle komma en svensk nyutgåva så att boken hittar nya läsare för den förtjänar att läsas i stället för att ligga undangömd i bibliotekens magasin.
