Romanen Den räddade tungan är ett bevis bland många på att en Nobelklassiker inte alls behöver vara det samma som tung och pretentiös läsning, tvärtom. Det här är en lättillgänglig, intressant och fängslande uppväxtskildring. Förutom frågorna kring social, religiös och nationell identitet och den spännande historiska kullisen som Canetti målar upp i boken, kommer jag att länge minnas skildringen av barnet och ynglingen Canettis relation till sina föräldrar som präglades av faderns plötsliga, tidiga död. Som ett litet barn var Canetti ganska likgiltig för sin mor medan pappan var allt. Efter hans död förändrades premisserna och modern blev med tiden allt mer oumbärlig för unge Canetti. Historien om hur och varför pappan dog satte djupa spår, bland annat för att modern levererade olika versioner beroende på pojkens ålder. Det tog många år innan slutversionen, den sanna versionen, nådde Canettis öron.
Mamman var sträng, beslutsam, speciell och uppmuntrande genom handling, inte genom ord. Hon berömde aldrig. Hon älskade teater, främst Shakespeare, och hon läste mycket. Hon läste också mycket för sin son - också mycket Shakespeare, fast han ännu var liten. På sätt och vis skulle man kunna läsa Den räddade tungan som en handbok i konsten att introducera litteratur i sin avkommas liv och hur man gör sina barn till läsande och reflekterande människor. Canetti och hans mamma pratar mycket om böckerna och texterna och dessa samtal blir med tiden det viktigaste och det roligaste för pojken Canetti. Han vill inte ha presenter, hellre en diskussion med mor om Hamlet. Du kanske invänder att han var en konstig unge. Ja, lite annorlunda var han nog. Mycket smart och vetgirig och bildningsmässigt långt före sina jämnåriga. Han tyckte om att observera och lyssna på vuxna för att på så vis lära sig om världen.
Var kommer titeln ifrån? Den anspelar på ett mycket tidigt minne då han som ett litet barn var hotad av barnflickans älskare med att få tungan avskuren om han skvallrade på barnflickan och honom. Canetti fick behålla tungan - och blev en stor berättare!
Romanens inledningsmening är "Mitt tidigaste minne är doppat i rött." och den sista lyder "Det är sant att jag, liksom den första människan, inte blev människa förrän jag drivits ut ur paradiset." Mellan dem ligger många mästerligt berättade minnen, upplevelser och känslor från de tidiga levnadsåren. När Canetti berättar anlägger han ett vuxenperspektiv, vilket ger honom möjlighet att kommentera och reflektera. Det är spännande när äldre Canetti möter sitt unga jag i frigörelseprocessen.
"Man kan inte förvåna sig över att jag älskade henne högst i sådana stunder då jag i tysthet kände att jag var hennes jämlike. /.../ Vad som menas med spännvidd viste jag inte på den tiden men jag kände det: att man inom sig kan rymma en sådan mångfald av motsatser att allt skenbart oförenligt äger samma giltighet samtidigt, att man kan erfara det utan att förgås av ångest, att man bör utsäga och betänka detta, denna den mänskliga naturens sanna ära - det var vad jag i grunden lärde mig av henne."
Om man så vill, kan man läsa romanen också som en berättelse om tiden: spaniolernas öde i Bulgarien i början av förra seklet, första världskriget, marxismens framfart, antisemitismen efter 1919. Den räddade tungan är en mycket rik roman.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
