Hag har betjänat kungen av England

Idag bjuder jag på ett boktips ur kategorin moderna tjeckiska klassiker eftersom det handlar om romanen Jag har betjänat kungen av England (Jak jsem obsluhoval anglického krále) av Bohumil Hrabal (1914 - 1997). Boken kom ut 1985 och samma år översattes den till svenska av Karin Mossdal.

Bohumil Hrabal är en på många sätt intressant författare. Av litteraturvetare beskrivs hans romankonst ibland som en blandning av James Joyce och Jaroslav Hašek (ni vet, han som skrev Den tappre soldaten Švejk), vilket låter som en minst sagt säregen kombination. Men också den politiska utvecklingen i landet efter Låt tågen gå belönades t.o.m. med en Oscar för bästa utländska film 1967).

1948 och speciellt efter 1968 påverkade mycket. Hrabal valde att inte emigrera och stannade kvar i Tjeckoslovakien, även om det till en början innebar publiceringsförbud och senare (på 70-talet) tvånget att göra en offentlig avbön. Efter det hävdes i alla fall publiceringsförbudet och Hrabal lärde sig att mästerligt balansera på randen till det politiskt förbjudna. Han var en mycket omtyckt författare och flera av hans böcker filmatiserades (

I sin roman Jag har betjänat kungen av England skildrar Hrabal huvudpersonen Jan Dítěs personliga och sociala utveckling under en historiskt mycket omvälvande period, nämligen från 1920- till 1950-talen. Det dåvarande Tjeckoslovakien har gått från ett demokratiskt och industriellt viktigt land till att bli en kommunistisk diktatur med planekonomi. Mellan dessa samhällspolitiska ytterligheter finns också andra världskriget, Hitlers ockupation och Protektoratet Böhmen-Mähren.

De stormiga och omvälvande åren i Tjeckiens moderna historia utgör en perfekt fond att placera en litterär figur som Jan Dítě mot. Varför? Därför att han är en kameleont och överlevare vars motto är att varje olycka kan i det långa loppet betyda lycka. Han är en principlös kollaboratör som  påbörjar sin yrkesbana som pickolo på ett hotell i Prag och med tiden blir mångmiljonär och själv ägare till ett lyxhotell - som dock konfiskeras av staten 1948 med allt vad det innebär.

När jag kom till hotell Prag tog chefen mig i vänstra örat och drog i det och sade: Du är pickolo här, så kom ihåg! Du har ingenting sett, du har ingenting hört! Säg om det! Då sade jag att jag ingenting hade sett och ingenting hade hört på hotellet. Och chefen drog mig i högra örat och sade: Men kom också ihåg att du måste se allting och höra allting! Då upprepade jag förundrad att jag skulle se allting och höra allting. Så började jag.

Tack vare regeln att både se/höra allting och inte se/höra allting och sin enastående förmåga att avgöra vilket som är bäst i vilket sammanhang, klarar sig vår man oavsett om det är marknadsekonomi, nazister eller kommunister som styr och sätter upp reglerna. Inte ens en och annan fängelsevistelse knäcker Jan Dítě, snarare tvärtom. Man kan ju alltid få nya vänner att ha nytta av senare, vem vet.

Jan Dítě är både romanens huvudperson och berättare. På gamla dar sitter han och minns sitt förflutna och avgör ett noggrant vittnesmål över sitt eget liv, som han själv uttrycker det. "Lyssna till vad jag nu ska berätta", säger han vi början av varje kapitel. "Räcker det nu? Med detta slutar jag för idag", avslutar han med. Där emellan är texten ett oavbrutet flöde av meningar utan styckeindelning, som om han berättade på en enda inandning, och det är fängslande att lyssna till hans historier om rövslickeri, klättrande på samhällssteget, tjänster och gentjänster och pengarnas hägring och makt. När jag skriver så här skulle man kunna tro att Jan Dítě är en allt igenom osympatisk och kanske rent av ond person, men så är det inte. Han är inte beräknande, utan går mest på instinkt och hoppas på tur. Som ung har han en dröm (att bli rik och äga ett fint hotell) och för att nå drömmen och målet utnyttjar han helt enkelt de konventioner och regler som står till buds i varje respektive system. Fast också han betalar ett pris för turen står honom inte alltid bi.

Jag ser på romanen som en allegori över vad olika politiska system kan göra med människor, för vad Hrabal visar är att det alltid uppstår ett slags ändamålet helgar medlen-situation för den som har stora ambitioner men saknar principer och moralisk kompas.

Förutom pengar och hotell älskar Jan Dítě kvinnor och han lär sig tidigt att för pengar kan man inte bara köpa en vacker kvinna, utan även poesi. Sex utan erotik och ömsesidig njutning är inte mycket värt, så han satsar också på detta område då han är perfektionist. Boken innehåller ett flertal erotiska scener och de samlagsscenerna som finns tillhör tveklöst gruppen "bäst litterärt skildrade". För övrigt var det omvälvande att läsa om hans äktenskap och hans tyska frus öde.

Det är märkligt. Romanen Jag har betjänat kungen av England är inte alls omfångsrik (ca 200 sidor) men ju mer jag tänker på den desto mer inser jag hur mångbottnad och kompakt den är samtidigt som den är, lättläst, underhållande och har humor. Jämförelsen med Joyce och Hašek är inte alls dum. Jag önskar att det skulle komma en svensk nyutgåva så att boken hittar nya läsare för den förtjänar att läsas i stället för att ligga undangömd i bibliotekens magasin.

Världsbokdagen idag - men ta det lugnt med firandet

Världsbokdagen 23 april

Om Adonis

I Lundströms bokradio i lördags var det ett intressant reportage om den ständigt Nobelpristippade poeten Adonis. Det var spännande att lyssna på intervjun, men när jag läste Adonis för ett tag sedan, klickade det inte mellan honom och mig, trots att jag tyckte om en och annan diktrad. Så här bloggade jag om läsupplevelsen då. Och här kan du höra reportaget och intervjun med Adonis:

Vad en boknörd gärna gör

1) Hen besöker närmaste bokhandel för att ta reda på om den här boken är så pälsig som ryktet säger. Och verkligen!




2) När hen såg spelet i bokhandeln och den första förskräckelsen över vad pr- och konsumtionshelvetet kan skapa, börjar hen fundera över vilka litterära partyspel som vore kul om de fanns: Brott och straff? Processen? Svindlande höjder? Anna Karenina? (Ge gärna fler förslag i kommentarsfältet.)

3) När den nyaste boken i "serien" äntligen har kommit med posten och packats upp ur paketet, lägger hen böckerna bredvid varandra och njuter av anblicken. Sedan tar hen ett kort och lägger ut det på facebook medan hen suckar längtansfullt efter att få börja läsa om de försvunna duvorna.

4) Då och då googlar hen roliga prylar med bokanknytning, typ Jane Austen-plåster.

Å så ännu mera Oksanen!

Jag måste absolut tipsa er om Ebba Witt-Brattströms utsökt författade artikel om Sofi Oksanens besök i Akademien (i HBL 130417). Avnjut den.

Oksanen, Oksanen, Oksanen och .... Oksanen

Det är mycket Sofi Oksanen nu men gärna för mig, för jag är oksanenoholic. Den senaste tiden har hon varit dubbelt aktuell i Sverige eftersom hon dels belönades med Svenska Akademiens Nordiska pris och var här för att ta emot det, dels lanserar hon sin nya roman När duvorna försvann. Akademiens Nordiska pris kallas ibland för Lilla Nobelpriset och jag tillhör de som gärna vill spå i glaskulan och säga att någon gång i framtiden kommer Oksanen kanske att få det stora Nobelpriset också. Det skulle inte förvåna mig om hennes författarskap fortsätter som det har börjat och det är också lite av en önskan från min sida också.

På sin blogg berättar Peter Englund om prisutdelningen och där läser jag bl.a. vad Oksanen sa i sitt tal:

"Det är psykologiskt omöjligt för människan att känna empati gentemot objekt eller siffror, de saknar röst. Dödsoffren som flimrar förbi i nyheterna är beklämmande men det är svårt att identifiera sig med dem och nyhetsflödet är i sig avtrubbande. Det objektiva språket i ett forskningsuppdrag för inte heller fram individen. Man kan inte identifiera sig med stater som förekommer i rubrikerna, de är alltför konturlösa. Böcker och filmer lyfter däremot fram individens berättelse, människor som i själva verket är likadana som vi. Därför finns det inget starkare vapen än berättelsen: genom historien om en person kan läsaren identifiera sig med frågor som kan förefalla mycket avlägsna och genom den individuella berättelsen kan det som känns synnerligen främmande upplevas som nära. Upplevelsen av identifikation kan också förebygga rasism: människan vill ju inte ta livet av den som är hennes like. Man dödar hellre andra, mindre värda fiender. Efter att man upplevt identifikationen är det svårare att se den man identifierat sig med som den andra. Föremål och siffror har ingen röst. Anonymiteten är utan röst. Stereotypierna saknar röst. Men det gör inte litterära personer och till skillnad från element och siffror, kan man känna empati för dem. Därför är individens röst och individens egen berättelse diktaturens, trakasseriets och människorättsbrottens mäktigaste fiende. (Översättning från finska: Janina Orlov)

I programmet Go´kväll den 9 april intervjuades Oksanen av Pekka Heino och det var en härlig intervju. Kan ses i svtPlay t.om. den 9 maj, så missa inte det (inslaget börjar 06:17 in i programmet).

Också i Lundströms bokradio i SR P1 var Oksanen med den 13 april, den intervjun går att höra när som helst.



Och alla som kan och vill kan se och höra Oksanen på Kultuthuset i Stockholm den 25 april. Jag är avundsjuk för jag kan inte åka dit! Men hoppas förstås att jag i efterhand kan ta del av samtalet (med Rakel Chukri) via en ljudlänk eller nåt.

Och här är länken till Oksanens officiella hemsida: http://www.sofioksanen.com/ . Hon har en sida på facebook också, bara att gilla.

Jag ser naturligtvis fram emot att läsa När duvorna försvann så snart som möjligt, även om peppen har minskat lite på grund av något svala recensioner i medierna.

Vad har du för relation till Sofi Oksanens författarskap? Har du läst hennes böcker?

Memorandum - En berättelse med bilder

Har ni också varit med om det någon gång? Att ni börjar läsa en bok och efter ett tag känner ni att texten och berättelsen likt svallvågor fortplantar sig ut i kroppen och får varje cell att vibrera? Det är sällan det händer. Men när det händer, är det ett ögonblick av läslycka. Inte lycka i betydelsen må bra, utan lycka i betydelsen att vara med om det mirakel som bara stor litteratur kan utgöra. Jag upplevde det till exempel med Marlene van Niekerks roman Agaat som kom i fjol (recenseras här) och jag upplevde det också här om dagen med hennes nya roman på svenska, Memorandum: En berättelse med bilder.

Marlene van Niekerk skrev Memorandum: En berättelse med bilder som en hyllning till sin nära vän, konstnären Adriaan van Zyl, som gick bort i cancer 2006. Under en av sina sjukhusvistelser gjorde han ett flertal målningar och bad sedan van Niekerk att skriva en bok där hans målningar av sjukhuset som dödens landskap skulle ingå. Boken är således ett resultat av symbiosen mellan en författare och en bildkonstnär och innehåller förutom en djupt mänsklig berättelse sexton färgreproduktioner av van Zyls målningar föreställande olika sjukhusrum. De avbildade rummen och föremålen talar sitt tydliga och tröstlösa språk: Ju intensivare en människa vårdas, desto mindre kontakt har sjukvården med människan inuti kroppen. På detta sätt får själva vården en framträdande roll i romanen, vilken är ganska unikt i samtidslitteraturen. Oftast ligger fokus på patienten.

Huvudpersonen heter Johannes Frederikus Wiid, är svårt sjuk i cancer och rädd. Natten före en avgörande operation sitter han i sin lägenhet och skriver ett memorandum med tillhörande notapparat, ordlista och bilagor. En spännande och annorlunda romanform!

Medan Johannes föreställer sig operationen som väntar, försöker han att i minnet återskapa samtal mellan herr Y och herr X som han några år tidigare mötte under en av sina otaliga sjukhusvistelser. Vid den tidpunkten var herrarna dödssjuka och i livets slutskede, för Johannes fanns det ännu hopp.

Medan X och Y samtalar är Johannes tystnaden i mitten. Männens meningar är ofullständiga, de snuddar vid tankar och släpper dem igen, en glimt här, en faktauppgift där och mellan dem en aforism eller diktrad framförd med dödgrävarröst. Herrarnas lättsinniga repliker ter sig ibland obegripliga och att på intensivvårdsavdelningen höra uttryck som ”solfågeln snyffar bland kyssbladen” kan förvåna vem som helst. Johannes blir förvånad och undrar om Y och X möjligen är galna, de pratar ju i alla fall som två dårar, styva i korken och munhuggandes hela natten lång. Under flera månader efteråt bedriver Johannes efterforskningar på biblioteket i syfte att tolka herrarnas märkliga dialog och hans beskrivningar av detta samt kommentarerna är fyllda med både humor och klokhet. Männens tankesprång leder Johannes till att också minnas sin salige far, sedan sin mor och slutligen också sin tvillingbror, honom som dog fast han inte fick.

Ämnet i Memorandum: en berättelse med bilder är inte unikt, det finns en mängd romaner som handlar om att försonas med tanken på sin nära förestående död, ett nog så viktigt tema. Av svenska romaner kan jag nämna två som i det avseendet utmärkte sig på senare år, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna och Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark. Ändå anser jag att Marlene van Niekerks roman är unik, framför allt för att vården och dess avhumanisering har en framträdande roll.

Marlene van Niekerk (1954) är från Sydafrika och en av världens mest intressanta författare. Hon skriver på afrikaans, ett språk som behåller sin närvaro också i den översatta texten, ibland bara som en klang i botten, ibland som enstaka ord eller verser insprängda här och var, likt en krydda. Eller till och med som smakbärare. Eftersom jag som läsare känner detta, trots att jag vet att översättningen är gjord från engelska (om än med stöd av originalutgåvan på afrikaans), tar jag det som ett bevis för att översättaren Niclas Hval har närmat sig texten med varsamhet, lyhördhet och språkkänsla.


(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-04-02. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)



Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris. Finns även som ljudbok.

En blödande lässvacka? Ta ett plåster.

Liknelseboken: En kärleksroman

Det här skulle kunna bli en mycket kort recension. Jag skulle endast kunna skriva att bättre än så här kan man inte skriva och att P O Enquist överträffar sig själv i Liknelseboken: En kärleksroman och låta det räcka bra med det. För vad ska jag säga? Vad jag än tänker skriva nu, blir mina ord inte tillräckliga. Ett mästerverk är ett mästerverk och det talar bäst för sig självt.

Liknelseboken: En kärleksroman är delvis en roman om när P O Enquist var ung och för första gången ställdes inför livets stora frågor men delvis också om den äldre och visare P O Enquist som förutom sig själv funnit svaren på åtminstone några av frågorna. Undertiteln En kärleksroman är bäst att tolka i en vidare bemärkelse, för det omtalade kärleksmötet på ett kvistfritt furugolv är visserligen ett betydelsefullt spår i boken, men inte det enda.

"Det här var det omtalade livet, just det här. Och hon hade sagt två centimeter och fört hans lem, med ollonet i spetsen, just två centimeter in i sig i detta mycket varma som var själva livets mening. För så kändes det. Det var något fullständigt konstigt med allt detta, och mitt i allt kaos, och flugsurret, och det kvistfria furugolvet i Larssonsköket, och resterna från samtalet om Bernhard Nordhs författarskap, mitt i allt fick han inte riktigt ihop det, och övermannades i denna vanskliga situation av tanken att detta var att komma igenom! som dessa som plötsligt blevo häftigt frälsta! var det så här att komma igenom och bli frälst! fast samtidigt villrådighet."

Så här beskriver alltså P O Enquist sitt första fysiska kärleksmöte när han är 15 år gammal och kvinnan som han ligger med är 51 och han för första gången förstår att det faktiskt kan finnas något annat på andra sidan tron eller till och med bortom den. Allt behöver väl inte vara himmel och helvete och skuld och skam? Det är sådant boken handlar om på ett djupare plan och frågan studsar mellan kvinnan från Larssonsgården, modern som rivit ut kärleksdikterna ur faderns notesblock och - också - filosofen Kirkegaard.

Idag är Enquist 78 och kvinnan är sedan länge död. Det har gått så lång tid att löftet om att aldrig någonsin berätta för någon inte längre är relevant. Så han berättar, ömsom sakligt (det tjatas mycket om förhuden), ömsom så poetiskt och vackert att man hör änglarna sjunga. I uppväxtbyn Hjoggböle var religion, gudstro och syndfritt leverne viktiga saker och därför förstår man snabbt som läsare att om en religiöst uppfostrad femtonåring upplever den fysiska kärleken som att komma igenom och bli frälst, innebär det efteråt också en hel del ångest och dåligt samvete. Och visst, händelsen och intensiteten i det som skett har för all framtid påverkat P O Enquists inställning till livet, kärleken och religionen.

Men berättelsen om kärleksakten och om kvinnan från Larssonsgården är bara en av flera berättelser i boken. De har träffats två gånger till i livet och dessa möten och återgivna samtal skildrar P O med stor värme och ömhet, liksom hur det var när han närvarade på hennes begravning. Livets upplockade pusselbitar.

Som en kraftig röd tråd genom boken löper berättelsen om faderns först brända, länge försvunna och sedan återfunna notesblock med kärleksdikter. Men så är det de nio bortrivna sidorna som fattas! Vad fanns på dem? Varför rev modern bort dem? Ett annat genomlöpande spår i romanen är också tillägnat modern, eller rättare sagt talet som P O höll i församlingsgården på hennes begravning. Han vill så gärna skriva om det talet, göra en ny (och kanske sannare) version... "Liknelsen om den i Modern inbrända förbannelsen" är kapitlets gåtfulla titel.

Det finns totalt nio kapitel i romanen, nio liknelser. Jag tycker om rubrikerna eftersom de heter saker som "Liknelsen om den ospelade fiolen", "Liknelsen om de fem tulpanerna" eller "Liknelsen om det förslösade pundet".

Liknelseboken: En kärleksroman handlar om olika kärlekar, inte bara om den till en annan människa. Jag tror att P O Enquist har skrivit en djupt personligt kärleksförklaring till barndomens alla konstnärer samt de som på "annat sätt var eljest", till språket, författandet och till allt det som format honom där i Hjoggböle för länge sedan. Kärleken är oomkullrunkelig, som han skriver. Oomkullrunkelig, vilket underbart ord! Jag älskar P O Enquists språk- och ordbruk: iskrivit, hänsluka sig, utpensla någons öde. Jag njöt av varenda bokstav när jag läste Liknelseboken. Det vilar en biblisk, gammaldags känsla över språket som jag tycker om.

"Han hade inte längre någon glädje i sin brist på dödsångest. Eller med andra ord: han var icke rädd för att dö, men frågade sig vad det var att ha levat, och varför! för den delen."

En intressant sak med romanen är att den huvudsakligen är skriven i tredje person. Ett sätt att skapa sig en för ämnet nödvändig distans? Antagligen är det lättare att komma sig själv inpå livet om man benämner sig själv som han i stället för jag. Det fungerar alldeles utmärkt. Men i vissa sammanhang är jag med, när det inte är så farligt och känsligt. Och också ett man, en sorts allmängiltig röst. Men lugn, det är inte förvirrande alls utan alldeles tydligt och självklart.

Liknelseboken: En kärleksroman är en stor roman om stora existentiella frågor. En av de största är den här: Vid vilken tidpunkt i livet blir vi de vi blir? Om vi inte blir till i födelseögonblicket, när blir vi då till?

Om P O Enquists självbiografi Ett annat liv bloggar jag här.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Den räddade tungan

Den räddade tungan av Elias Canetti har sedan den publicerades 1977 blivit en modern klassiker. Författaren Elias Canetti (1905 - 1994) föddes i Bulgarien, växte upp i Storbritannien, Schweiz, Tyskland och Österrike och som vuxen levde han i Schweiz. En verklig europé som dessutom levde i en tid då det hände många omvälvande saker i Centraleuropa. Den räddade tungan ingår i en memoarsvit i tre delar och utgör den inledande delen. "För ett författarskap präglat av vid utblick, idérikedom och konstnärlig kraft" belönades Canetti 1981 med Nobelpriset i litteratur.

Romanen Den räddade tungan är ett bevis bland många på att en Nobelklassiker inte alls behöver vara det samma som tung och pretentiös läsning, tvärtom. Det här är en lättillgänglig, intressant och fängslande uppväxtskildring. Förutom frågorna kring social, religiös och nationell identitet och den spännande historiska kullisen som Canetti målar upp i boken, kommer jag att länge minnas skildringen av barnet och ynglingen Canettis relation till sina föräldrar som präglades av faderns plötsliga, tidiga död. Som ett litet barn var Canetti ganska likgiltig för sin mor medan pappan var allt. Efter hans död förändrades premisserna och modern blev med tiden allt mer oumbärlig för unge Canetti. Historien om hur och varför pappan dog satte djupa spår, bland annat för att modern levererade olika versioner beroende på pojkens ålder. Det tog många år innan slutversionen, den sanna versionen, nådde Canettis öron.

Mamman var sträng, beslutsam, speciell och uppmuntrande genom handling, inte genom ord. Hon berömde aldrig. Hon älskade teater, främst Shakespeare, och hon läste mycket. Hon läste också mycket för sin son - också mycket Shakespeare, fast han ännu var liten. På sätt och vis skulle man kunna läsa Den räddade tungan som en handbok i konsten att introducera litteratur i sin avkommas liv och hur man gör sina barn till läsande och reflekterande människor. Canetti och hans mamma pratar mycket om böckerna och texterna och dessa samtal blir med tiden det viktigaste och det roligaste för pojken Canetti. Han vill inte ha presenter, hellre en diskussion med mor om Hamlet. Du kanske invänder att han var en konstig unge. Ja, lite annorlunda var han nog. Mycket smart och vetgirig och bildningsmässigt långt före sina jämnåriga. Han tyckte om att observera och lyssna på vuxna för att på så vis lära sig om världen.

Var kommer titeln ifrån? Den anspelar på ett mycket tidigt minne då han som ett litet barn var hotad av barnflickans älskare med att få tungan avskuren om han skvallrade på barnflickan och honom. Canetti fick behålla tungan - och blev en stor berättare!

Romanens inledningsmening är "Mitt tidigaste minne är doppat i rött." och den sista lyder "Det är sant att jag, liksom den första människan, inte blev människa förrän jag drivits ut ur paradiset." Mellan dem ligger många mästerligt berättade minnen, upplevelser och känslor från de tidiga levnadsåren. När Canetti berättar anlägger han ett vuxenperspektiv, vilket ger honom möjlighet att kommentera och reflektera. Det är spännande när äldre Canetti möter sitt unga jag i frigörelseprocessen.

"Man kan inte förvåna sig över att jag älskade henne högst i sådana stunder då jag i tysthet kände att jag var hennes jämlike. /.../ Vad som menas med spännvidd viste jag inte på den tiden men jag kände det: att man inom sig kan rymma en sådan mångfald av motsatser att allt skenbart oförenligt äger samma giltighet samtidigt, att man kan erfara det utan att förgås av ångest, att man bör utsäga och betänka detta, denna den mänskliga naturens sanna ära - det var vad jag i grunden lärde mig av henne."

Om man så vill, kan man läsa romanen också som en berättelse om tiden: spaniolernas öde i Bulgarien i början av förra seklet, första världskriget, marxismens framfart, antisemitismen efter 1919. Den räddade tungan är en mycket rik roman.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller på AdLibris.

Fråga pappa

Det är nästan kusligt att tänka på hur romanen Fråga pappa av Jan Balabán kom till. Balabán, som är en av de främsta samtida tjeckiska författarna, började skriva boken när hans far dog och själv dog han på årsdagen av faderns död, endast 49 år gammal. Boken publicerades någon månad efter. Det var 2010. Förra året kom den på svenska, illustrerad av Dag Malmberg.

Romanen ställer och söker svar på stora och eviga existentiella frågor så som liv och död, gott och ont, anpassning och heder eller ansvar och frihet. Romanen har ett litet format men är rik. Jag tycker om tankar Fråga pappa har väckt i mig, liksom budskapet jag framöver kommer att bära med mig - att vi alltid har makten och möjligheten att bestämma om vår historia blir en historia med eller utan medkänsla.

Som man kan vänta sig dör en far i boken och hans tre vuxna barn tvingas omvärdera sitt förhållande till honom. En av sönerna kanske är Balabán själv, kanske inte. Fadern i romanen var läkare och efter hans död börjar det plötsligt komma brev som antyder att han var kommunistregimens medlöpare och i sitt läkaryrke gjort skillnad på folk och folk utifrån partitillhörighet, något som huvudpersonen har svårt att tänka sig men måsta ta ställning till.

Vi förblir barn till våra föräldrar även när vi är vuxna och att förlora en förälder innebär ett slag och en reva i livet oavsett vilken relation vi haft till föräldrarna. De vuxna barnen i boken kämpar både med sorgen efter pappan och frågorna som faderns förflutna plötsligt väcker. Den kommunistiska regimens spår i människors nuvarande liv är ännu synliga och påtagliga. Man kommer inte undan tankarna.

Jan Balabán är en utmärkt stilist. Han är skicklig på så väl gestaltning som reflektioner och tystnader är lika starka som dialoger. För mig var det en
fängslande läsning. (Genom att läsa ett utdrag kan du själv göra dig en bild av språket och berättarstilen.)

Fråga pappa belönades med det i Tjeckien prestigefyllda Magnesia Litera-priset för 2011. Till svenska översattes boken av Mats Larsson.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Visst längtar vi?

 

Liebster Blog Award

Med jämna mellanrum går utmärkelser som en löpeld genom bloggosfären, och det är ju trevligt. Vem vill inte få veta att ens blogg är omtyckt och läst? Naturligtvis vill alla det. Jag blir också glad av att nyss ha fått Liebster Blog Award tre gånger. Men ärligt talat ser jag alla dessa utmärkelser som en klapp på axeln i klubben för inbördes beundran, en klapp som likt ett kedjebrev ska skickas vidare till fem andra (bok)bloggare efter att man också besvarat ett antal enkätfrågor. Bloggenkäter är sällan intressanta för någon annan än den som besvarar frågorna, det har jag erfarit under de år som jag varit bokbloggare. Jag deltar allt mer sällan. Förlåt mig, men jag sätter mig hellre ner med en bok. Kanske börjar jag bli för gammal och en enstöring till bokbloggare.

Ändå tackar jag ödmjukt Lyrans noblesser, BokrecensionerNu och Violens boksida för att de gett mig Liebster Blog Award, men ber samtidigt om ursäkt för att jag bryter kedjan. Alla bokbloggare som jag följer har ändå redan fått plaketten, till och med flera gånger.

Nu tar vi och läser i stället, eller vad säger ni?

Nu har jag beviset!

Att jag har blivit en läsande människa eftersom det har funnits böcker i barndomshemmet och eftersom min mamma alltid varit storläsare, är ett faktum som jag stenhårt tror på. Men inte förrän nu har jag fått det ultimata, konkreta beviset för att min mamma ägnade sig åt en genomtänkt klassikerläsning inte bara åren innan jag tillverkades och sedan när jag utvecklades i hennes mage, utan också när hon låg på BB med mig. Jag har fått kärleken till litterära klassiker med modersmjölken! Hur vet jag det? Ser du böckerna på bilden? Ser du kuvertet?

Nu ska jag berätta, lyssna noga. Min mors bokhylla är full av böcker ur en påkostad klassikerserie som gavs ut under första halvan av 60-talet (jag är född 1965). Utgåvorna är mycket fina och ofta illustrerade och de normalt tjocka och omfångsrika romanerna är tryckta på ett fint bibelpapper och är tack vare det inte tjocka alls, utan mycket behändiga att läsa. Som Anna Karenina som jag har tagit med mig hem till Sverige i år och som jag nu läser om.

Boken till vänster på bilden är en roman skriven av Karel Capek, en tjeckisk författare av ungefär samma rang som Strindberg har i svensk litteratur. Och i den boken hittade jag ett kuvert, ett kuvert som uppenbarligen användes som bokmärke av min mamma när hon låg på BB. Adressen är nämligen "för närvarande rum nr 52, barnbördshuset". Att det var med mig hon låg på BB och inte med min syster vet jag med säkerhet, eftersom hon har det efternamn hon har. Tyvärr finns inte själva brevet kvar, det vore förstås häftigt att få ta del av det.

Fast egentligen undrar jag över bokvalet (om det nu är den boken hon läste där och då). Krakatit känns inte direkt som en läsning som en hormonöversvämmad hjärna hos en nybliven mor kan tillgodogöra sig på bästa sätt. Ska jag säga! som hade med mig Moment 22 på BB för tjugosex år sedan (så är sonen också bokmal).

Vid en närmare titt på de andra klassikerna i mammas bokhylla upptäckte jag också en bok av Balzac, tryckt 1963, som innehåller en dedikation till mamma från min far samt citat och hänvisningar till ett par sidor som tydligen var av vikt för deras relation. Se! Också min far läste klassikerna - och det grundligt dessutom. Känns bra att veta att läsgenerna kommer därifrån också.

Det räcker som bevis för mig. Och kom inte och säg att jag bara gör en tolkning som passar mitt syfte. För det gör jag ju, så klart, mer än gärna.

 

Två boknördiga souvenirer från Tjeckien

När man reser köper man souvenirer eller så får man presenter av dem man träffar. Av min syster har jag fått den fina teburken som utgör sig för att vara en bok (med en påse te i) och bokmärket med den boktuggande (hemska tanke!) hunden har jag köpt själv då det var svårt att motstå, för är man hundägare så är man. Underbara prylar, tycker jag. Är kär i båda.