måndag, mars 04, 2013

Tiggaren och haren

Tiggaren och haren av Tuomas Kyrö (född 1974) är berättelsen om en rumänsk tiggare som i sällskap av en förrymd cityhare ger sig ut på en spännande odyssé genom Finland. Det är en humoristisk roman om så allvarliga saker som tiggarligor, gangstrar, utländska byggarbetare och utsatta bärplockare.

När Vatanescu lämnade sitt fattiga liv i Rumänien lämnade han också ett kraschat äktenskap och sin son Miklos. Pojken önskar sig ett par nya fotbollsskor och tanken på att uppfylla sonens önskan driver Vatanescu framåt och hindrar honom från att ge upp kampen för tjäna ihop de nödvändiga slantarna.

Det här med att jobba som proffessionell tiggare i Finland visar sig dock tyvärr inte alls vara så lukrativt och dessutom fryser man ju en hel del. Vatanescu sticker och får sin chef Jegor Kugar efter sig. Hur det går för skurken Jegor är också ett spår i boken, man kan säga att mannen inte alls har så mycket flyt som han skulle vilja och när allt kommer omkring är det egentligen lite synd om honom också där han befinner sig utanför samhällets råmärken.

Ganska snart i handlingen möter Vatanescu en ensam hare som också han är på flykt och de två blir oskiljaktiga. Tillsammans påbörjar de en lång och galen resa genom Finland som slutar med att Vatanescu blir kraftigt finnefierad. Men under tiden försörjer han sig som skogsarbetare och bärplockare och assisterar en kvinlig trollkonstnär på ett nattåg. Det uppstår ljuvliga klanger och magi mellan de två medan nattåget rusar fram.

"Och sedan packade Vatanescu och Pommakka sina saker, men inte förrän de hunnit röra till de bäddade lakanen ytterligare en gång på rutten Järvenpää - Helsingfors centralstation. Om man borde nämna en dominerande känsla hos Vatanescu så var det ett slags vällustig dåsighet. I Sanna Pommakkas fall var det självsäkerhet. Deras vägar hade korsats när bägge var panka, överflödiga och värdelösa, men nu hade de framtiden för sig. Gruppen vore inte fullständig utan haren, vars dominerande känsloläge var latent svartsjuka."
 
Vår rumänske tiggare stiftar bekantskap med olika mer eller mindre udda typer på sin resa och hela tiden tänker han på lille Miklos och fotbollsskorna som han lovat honom, tankarna på sonen finns alltid där och det sticker lite i hjärtat varje gång.

I Tiggaren och haren skildras social utsathet med värme och stor portion humor och jag tycker att framför allt personbeskrivningarna är obetalbara, liksom ögonblicksbilder av vad människorna har för sig eller vad de känner. Jag njuter av ironin och det lediga språket, ordvändningarna, ordvalet. Det är roligt skrivet från början till slut.

Ungefär halvvägs i boken började det kännas som att här kan vad som helst hända - vilken också visade sig vara helt sant. Det är en galen berättelse som rent av går i överdrift, men den är jättekul att läsa.

Tiggaren och haren är annorlunda och bra jag har hört att den är en skälmsk, litterär blinkning till Arto Paasilinna...

Trots att Tuomas Kyrö har gett ut elva romaner i hemlandet Finland, är Tiggaren och haren den första som har getts ut i svensk översättning (av Mårten Westö). En trevlig bekantskap.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: