Till Westish College i Wisconsin kommer basebolltalangen Henry Skrimshander, värvad av coachen och tuffingen Mike Schwartz. De två blir vänner men vänskapen fortlöper inte alldeles friktionsfritt. Vi möter också Henrys homosexuelle rumskamrat Owen Dunne, skolans drygt sextioårige, humanistiskt lagde rektor Guert Affenlight och hans dotter Pella, jämnårig med Henry, Mike och Owen.
Livet på Westish följer mallen för ett vanligt collegeliv, tills det en dag inträffar två saker som får konsekvenser för alla inblandade. Under en basebollmatch råkar Henry missa ett enkelt kast och den ivägflygande bollen skadar Owen så illa att det krävs flera dagars sjukhusvistelse på grund av kraftig hjärnskakning och ansiktsskada. Detta sker samma dag som Pella flyttar hem till sin far efter att ha flytt ett misslyckat äktenskap i Los Angeles. Hon är fast besluten att börja ett nytt liv.
Efter olyckan rasar Henrys självförtroende, han tappar sin berömda kastförmåga och känslan av förlust blir honom närmast övermäktig. Mike börjar ifrågasätta sin roll och betydelse i Henrys karriär och av bara farten också sin egen framtid. Mot denna bakgrund träffas Pella och Mike och börjar umgås och rektor Affenlight förälskar sig handlöst och oväntat i Owen.
Harbach bygger upp handlingen med hjälp av basebollspelets dramaturgi, vilket är spännande. Personerna gör sina kast, bränner bollar och strävar efter att göra en homerun. Likt spelare i ett lag är de sammanbundna av plats, tid och spelregler. Ändå är de sorgligt ensamma med sina rädslor och hänvisade till sina egna styrkor så snart det är deras tur att agera. Frågan hur vi handskas med förlusten av en förmåga som vi har byggt vår identitet kring ser jag som central i Spelets konst eftersom var och en av bokens fem personer direkt eller indirekt kämpar med den.
Om
man väljer att läsa Spelets konst
som den basebollroman den är tycker man säkert att det är
intressant med alla här och var insprängda beskrivningar av spelet
och matcherna. Själv skulle jag gärna stryka just de avsnitten
eftersom jag lider av ett kroniskt ointresse för varje form av
idrott men accepterar passagerna som ett genretypiskt element.
Samtidigt inser jag, eftersom jag mer eller mindre har streckläst
Spelets konst, att
detta är en roman som spränger sina egna ramar på ett alldeles
häpnadsväckande sätt.
Romanens styrka ligger överraskande i personskildringarna och psykologin. Henry, Mike, Owen, rektor Affenlight och Pella är levande personer som man känner och ömmar för. Att de brottas med problem som knappast är typiska för basebollromaner höjer boken till helt andra nivåer. Jag tänker på Henry som hamnar i anorexi och jag tänker också på faderns och dotterns tafatta men beslutsamma försök att efter år av tystnad hitta tillbaka till varandra. Affenlights och Owens hemliga kärleksrelation som utgör en väsentlig del av berättelsen skildras med stor ömhet, varsamhet och värme.
Pella
är den mest komplexa figuren i boken och på många sätt viktig för
bokens manliga karaktärer. Kanske är det därför författaren
låter just Pella iscensätta och regissera romanens emotionellt
starka och oväntade final. Spelets konst
har ett slut som jag sent kommer att glömma!
Basebollromaner är populära i USA och varje år publiceras en mängd böcker inom genren. Eftersom Spelets konst (övers. Ylva Mörk) spränger de formella ramarna och tar genren till helt andra nivåer och även språkligt håller skönlitterär kvalitet, förstår jag att den har fått topplisteplaceringar i USA.
Att en basebollroman också kan handla om vänskap, kärlek, homosexualitet, familjeband och om livets och dödens nakenhet är något jag inte hade en aning om. Men nu vet jag att det åtminstone finns en som gör det. Fantastiskt!
(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-02-19. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
