Maj Sjöwall, Jens Lapidus och jag vid inspelningen av Babel hösten 2012. Det var en underbar dag som bl.a. väckte tanken på en omläsning av S/W. |
Varför ville jag, som tröttnat på deckare för länge sedan, läsa om en gammal Martin Beck-historia? Av två enkla skäl. För att Maj var så trevlig i Babelstudion i höstas när jag besökte inspelningen och för att jag blev nyfiken på om Sjöwall/Wahlöös kriminalhistorier skulle kunna tilltala mig idag. Lite skeptisk var jag, särskilt för att mitt intresse svalnade rejält efter det där Leninpriset som jag anser är helt galet och dumt.
Så började jag lyssna. Första halvtimmen övervägde jag att sluta. Är inte detta bortkastad tid? Bättre böcker kan jag väl lyssna på, eller? Men jag fortsatte, om än lite motvilligt först. Likväl allt mer intresserad. Inte av själva brottet och polisutredningen, den delen är så där lagom spännande för en nutida läsare, utan jag fastnade för tonen i berättandet och för dialogerna. Det var i dem jag fann behållningen hela boken igenom: jargongen, replikerna, polisernas tankar, humorn. Också personskildringarna och psykologin håller fortfarande måttet, tycker jag. Med andra ord tror jag mig förstå vari dessa böckers originalitet låg då det begav sig, förutom det att fokus ligger mycket på Becks privatliv också.
Jag roades av uttryck som "avdagatagen genom strypning" eller "det är som att dela rum med ett hålkortskartotek" och jag smålog åt telefonerande från telefonkiosker på gatan medan man bedrev spaning på den misstänkte.
Roseanna handlar om en ung amerikanska som hittas sexmördad i vattnet på Göta kanal och det tar lång tid innan Martin Beck och hans kollegor hittar ett vettigt spår och kommer mördaren på spåren.
Första gången jag läste sviten Roman om ett brott var jag i tjugoårsåldern, så det är länge sedan. Jag minns inte handlingen i någon av böckerna, bara att jag då tyckte att de var otroligt bra och spännande. Idag tycker jag inte att spänningen är mycket att skriva hem om. Man får koncentrera sig på andra värden om man vill läsa t.ex. Roseanna: tidsmarkörer, språket och dialogerna. Det märks att Sjöwall/Wahlöö måste ha jobbat otroligt mycket med den biten.