”Femtio nyanser”-böckerna sägs ha sålt i 65 miljoner exemplar, Stieg Larssons Millennium-trilogi i 60 miljoner exemplar, Da Vinci-koden uppemot 80 miljoner exemplar. Vad är det som gör att en bok uppnår så absurt stor popularitet? Det är aldrig de litterärt bästa böckerna som kommer så långt, tvärtom krävs det en enkelhet i såväl språk som berättarteknik."
Det skriver Lotta Olsson i DN Boklördag den 16 mars.
Ja, för mig är det lite av ett permanent mysterium. Men har en bok uppnått en viss grad av popularitet, går resten lätt som en plätt av bara farten (man vill ju göra som alla andra, vara med i matchen) och då är det lätt hänt att konsumenterna blir fartblinda och glömmer att det inte per automatik finns ett likhetstecken mellan popularitet och litterär kvalitet. Eller så bryr man sig inte ens. Men det är bara en sida av myntet.
Varför skriver jag konsumenterna och inte läsarna? Därför att en konsument tar vad reklamen erbjuder och masshysterin påbjuder och har lättare för att falla för hajpade böcker, medan en läsare gör mer medvetna och självständiga val. I och för sig ingår hajpade böcker också, fast då oftast i tron att kännedom om en viss bok plötsligt ingår i allmänbildningen. Undrar hur många som efteråt känner (och erkänner) en besvikelse? Lotta Olsson tror att det är många.
Litterära kvaliteter är en sak, innehållet är en annan. Den andra sidan av myntet heter just innehåll. En av anledningarna till att jag till exempel ogärna läser blodiga deckare är att jag tycker att det finns tillräckligt med våld och förnedring i vardagen, det är bara att titta på nyheterna vilken kväll som helst. Verkligheten överträffar i det här fallet dikten och då förlorar dikten sin lockelse för mig. Men några undantag finns, självklart.
I slutet av den ovannämnda artikeln skriver Lotta Olsson:
"Men alltid, alltid, blir debatten inriktad på den litterära kvaliteten. Det är förstås självklart, men vore det inte dags att också börja ställa frågor om vad de här böckerna handlar om? Det kanske säger mer."
Precis vad jag också tycker. Vad säger det om oss och vår samtid att vi väljer att konsumera sådana enorma mängder våldsamma, orealistiska, sexspäckade och spektakulära historier? Vad vill vi fly från? Och varför duger inte Shakespeare som tillflyktsort? Han har ju allt det där.
