tisdag, mars 19, 2013

Isbränna

En av mina svenska favoritförfattare är Aino Trosell och därför har jag hungrigt kastat mig över hennes alldeles nya roman Isbränna. Det som är lite speciellt med utgåvan är att den endast finns som ljudbok eller e-bok. Jag valde ljudboksversionen i Stina Ekblads makalösa (jag upprepar: makalösa!) uppläsning. Stina Ekblad är ofta mycket bra som uppläsare men denna gång har hon alldeles överträffat sig själv. Hon är ett med Aino Trosells berättelse. Hjärtslagen, andningen, pulsen, känslorna och rytmen i hennes röst och tonfall följer texten från den ångestfyllda och tragiska början till slutets bittra klimax.





Isbränna är en stark och obehaglig historia där sorgen och uppgivenheten är bottenlösa, det är svart, svart och återigen svart.

Boken handlar om Ritva som har förlorat sin son. Han blev mördad, ihjälsparkad av några nazister. Plötsligt befinner sig Ritva i fritt fall och det enda hon hoppas på är att hennes son ska få upprättelse och mördarna sitt straff, men bevisen räcker inte och de frias i domstol. Ritva försvinner ner i en avgrund där sorgen kväver henne allt mer fast hon försöker att fortsätta med livet och göra allt det man gör när man lever, men att ta hand om sin sorg går inte när mördarna går fria och bara hånler åt henne. Den värsta tanken, näst efter den att sonen är död, är att han skulle ha dött förgäves. Vad återstår i en sådan situation? Hämnd? Att ge upp?

Under berättelsens gång träder även andra personer fram, till exempel vänninans tonårsdotter Sara som också bär på sorg eftersom hennes mamma är döende i cancer. 

Den mördade sonens mor och den bråkiga och snart moderlösa tonårsflickan närmar sig varandra, om än inte helt smärtfritt. Deras kontakt och mänskliga närmanden är hudlösa, gestaltade med trovärdighet och levnadskraft.

Som läsare inte bara förstår jag Ritvas helvete utan tack vare Aino Trosells gestaltande språk tycker jag mig vara där med henne. Jag tror inte att  upplevelsen och identifieringen är avhängig på att jag själv är mamma till en son. Tvärtom tror jag att författaren lyckas att fånga en almängiltig känsla av förfäran och uppgivenhet. Ändå är detta bara en text, verkligheten kan vara (och ibland är) mycket värre, som det står på ljudbokens omslag.

Avslutningsvis också några ord om slutet. Det förvånade mig. Jag har inte väntat mig det så.

Lyssna gärna på klippet som bjuder på förord med författaren samt ett provkapitel.

2 kommentarer:

violen sa...

Jag har inte läst en enda bok av Trosell, ska jag göra det eller?
Bör jag i så fall läsa från början av hennes skrivna böcker?
Det finns ju massor ser jag vid en snabb biblkotekskoll!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Ska och ska, jag tycker att du borde prova i alla fall. Aino Trosell är en duktig historieberätterska och historierna hon berättar är intressanta. Jag tycker också om hennes språk. Hon har skrivit många böcker i deckargenren och de har jag inte läst (förutom Kriminellerna som jag anser är lysande noveller) men också romaner som handlar om kvinnor i Dalarna (trakten kring Malung). Boken som gjorde att jag föll för Aino Trosell var Hjärtblad. Börja gärna med den du också, så får du se. Berätta sedan hur det har gått.