Brinnande livet

Brinnande livet (Dear Life) är Alice Munros senaste och, om man ska tro på hennes egna ord, också sista novellsamling. Alice Munro som är född 1931 i Ontario i Kanada är en av vår tids mest skickliga, originella, läsvärda och intressanta novellister och det är inte för intet som hennes namn årligen kommer upp i samband med Nobelprisgissningar. Munros styrka ligger i förmågan att berätta historier som är till synes enkla men som ofta handlar om livsavgörande ögonblick för personerna. Dessutom behöver det inte ens vara direkt uppenbart att det som sker kommer att vara av avgörande betydelse för det kan visa sig först åratal senare. Små avgörande ögonblick och händelser, ibland knappt märkbara, kan förändra livet och kasta omkull det. Det är spännande. Jag tycker att det är häpnadsväckande att Munro kan skriva så att hela livsöden ryms inom ramen för en liten novell. Men det är också så att i Munros fall är novellerna lika täta och mättade som en hel roman kan bli och redan sedan jag läste henne för första gången fascineras jag av hennes uttrycksförmåga. Hennes språk är som en djup brunn med så klart vatten att man trots djupet ser botten. Med en eller ett par meningar kan hon till exempel beskriva ett helt äktenskap med stämningar, glidningar och rollfördelningen mellan parterna.

Trots att Brinnande livet är den tredje novellsamlingen som jag har läst av Alice Munro (de tidigare två är För mycket lycka och Kärlek vänskap hat), är det första gången jag skriver om hennes noveller. Jag avstod förut, av rädsla för att jag inte skulle förmå att göra Munros noveller rättvisa. Också nu känner jag mig otillräcklig och det får mig att fundera över varför. Och jag kommer på en möjlig anledning: Munros noveller kretsar inte så mycket kring en handling som kring en känsla. De låter sig endast i begränsad omfattning återberättas, ibland inte alls, men man UPPLEVER dem medan man läser dem. Texten transformeras på ett mirakulöst sätt till en känsla, vilken är det som blir kvar i minnet i stället för handlingen eller dialogerna eller något annat mer gripbart och beskrivbart. Tänk att hon kan skriva meningar som denna: "Det kommer alltid en morgon då man inser att alla fåglar är borta." Förstår du nu vad jag menar med känslan?

Brinnande livet innehåller fjorton noveller men fyra skiljer sig från de övriga på en avgörande punkt - de är självbiografiska, vilket är helt unikt för Munro. De har också mera handling i ordets vanliga bemärkelse och kretsar mycket kring Munros relation till modern som tydligen inte var alldeles oproblematisk: "Det var dock i och med min brors ankomst och det ändlösa pratet om att han var någon sorts present till mig som jag började inse att mammas uppfattningar om mig var vitt skilda från mina egna." (ur novellen Ögat)

Titelnovellen som utgör samlingens slutnovell och är "ingen historia, bara livet" är en av de självbiografiska texterna och också en av dem som jag tycker bäst om. Den slutar på ett mycket tänkvärt sätt:

"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."

Plötsligt, när jag skriver detta, slår det mig att slutraderna på ett djupare plan också går tillbaka till novell nummer ett som behandlar samma känsla och heter Att nå Japan, också en av de i mitt tycke bästa i samlingen. Den handlar om en kvinna som åker tåg tillsammans med sin lilla dotter. Medan hon faller åt en tillfällig sexuell förbindelse på tåget glömmer hon alldeles bort sin dotter och efteråt, när hon letar efter flickan, får hon syn på sitt egna ansvarslösa agerande och det skrämmer nästan livet ur henne.

En annan favorit är novellen Dolly om ett gammalt gift par som talar en hel del om döden och hur de tänker sig den. Här får man veta oerhört mycket om personerna och deras liv tillsammans om man läser ordentligt mellan raderna.

Jag skulle vilja berätta om flera av novellerna, de som jag har fastnat lite extra för eftersom de KÄNDES mer än de andra men då skulle det här blogginlägget bli alldeles för lång. De har i alla fall titlar som Grus, Att lämna Maverley, Tåg och Paradis och är alla berättelser om de korta ögonblicken som inte går att förutspå men som får stora, och inte sällan tragiska, konsekvenser. Om de inte i sig är olyckshändelser.

Om du aldrig tidigare har läst Alice Munro har du ett spännande litterärt möte framför dig och om du har gjort det, kan jag i Brinnande livet lova ett kärt återseende. Allt det man gillar med Munro - och allt det som är Munro - finns här. Översättning Rose-Marie Nielsen.

Läs gärna också vad andra bokbloggare som Bokhora eller Och dagarna går tycker om Brinnande livet. Vidare rekommenderar jag samtalet om Munros författarskap och språk i Lundströms bokradio den 9 mars. De ger tips på hur man bäst läser Alice Munro.




Köp boken på Bokus eller AdLibris.