Spårvagn + böcker + läskontrollant = sant

I tjeckiska Brno firas bok- och läsmånaden mars bl.a. genom ett samarbete mellan biblioteket och lokaltrafiken: det finns en biblioteksspårvagn. Himla snygg är den! Ombord på spårvagnen finns också en läskontrollant som, om hen ertappar någon med att läsa under resan, ger passageraren inte böter, utan en present.

Gamle Shakespeare lever än

Problemet med Anna Karenina är löst

I min bokcirkel läser vi Anna Karenina till nästa träff. Det skapade ett bekymmer för mig - jag har pocketutgåvan hemma men när jag började läsa den insåg jag att det inte funkar, texten är för liten. Jag gav upp. Storpocket är slut överallt. Men! I min mors bokhylla! Där finns den utgåvan som jag läste som knappt tjugoåring. Nu är den min, den ska med till Sverige sedan. Det är en fin bok, med illustrationer.

Roseanna: roman om ett brott

Roseanna är den första romanen i deckarsviten Roman om ett brott av Maj Sjöwall och Per Wahlöö och den kom ut för första gången 1965. Trots att alla tio böckerna finns i en nyutgåva från förra året, har jag valt att lyssna på Roseanna som ljudbok i uppläsning av Torsten Wahlund. Av erfarenhet vet jag att hans uppläsningar är mycket bra. Ljudboken fanns dessutom att låna på biblioteket - slumpen fick således styra bokvalet. Men det blev jättebra att det blev just den första i serien, tycker jag. Om jag lyssnar på fler? Vem vet, kanske.

Maj Sjöwall, Jens Lapidus och jag vid inspelningen av Babel hösten 2012.
Det var en underbar dag som bl.a. väckte tanken på en omläsning av S/W.

Varför ville jag, som tröttnat på deckare för länge sedan, läsa om en gammal Martin Beck-historia? Av två enkla skäl. För att Maj var så trevlig i Babelstudion i höstas när jag besökte inspelningen och för att jag blev nyfiken på om Sjöwall/Wahlöös kriminalhistorier skulle kunna tilltala mig idag. Lite skeptisk var jag, särskilt för att mitt intresse svalnade rejält efter det där Leninpriset som jag anser är helt galet och dumt.

Så började jag lyssna. Första halvtimmen övervägde jag att sluta. Är inte detta bortkastad tid? Bättre böcker kan jag väl lyssna på, eller? Men jag fortsatte, om än lite motvilligt först. Likväl allt mer intresserad. Inte av själva brottet och polisutredningen, den delen är så där lagom spännande för en nutida läsare, utan jag fastnade för tonen i berättandet och för dialogerna. Det var i dem jag fann behållningen hela boken igenom: jargongen, replikerna, polisernas tankar, humorn. Också personskildringarna och psykologin håller fortfarande måttet, tycker jag. Med andra ord tror jag mig förstå vari dessa böckers originalitet låg då det begav sig, förutom det att fokus ligger mycket på Becks privatliv också.

Jag roades av uttryck som "avdagatagen genom strypning" eller "det är som att dela rum med ett hålkortskartotek" och jag smålog åt telefonerande från telefonkiosker på gatan medan man bedrev spaning på den misstänkte.

Roseanna handlar om en ung amerikanska som hittas sexmördad i vattnet på Göta kanal och det tar lång tid innan Martin Beck och hans kollegor hittar ett vettigt spår och kommer mördaren på spåren.

Första gången jag läste sviten Roman om ett brott var jag i tjugoårsåldern, så det är länge sedan. Jag minns inte handlingen i någon av böckerna, bara att jag då tyckte att de var otroligt bra och spännande. Idag tycker jag inte att spänningen är mycket att skriva hem om. Man får koncentrera sig på andra värden om man vill läsa t.ex. Roseanna: tidsmarkörer, språket och dialogerna. Det märks att Sjöwall/Wahlöö måste ha jobbat otroligt mycket med den biten.

Ett svar så gott som något

 

Instämmer.

Några ord och tankar om succéböckerna

”Femtio nyanser”-böckerna sägs ha sålt i 65 miljoner exemplar, Stieg Larssons Millennium-trilogi i 60 miljoner exemplar, Da Vinci-koden uppemot 80 miljoner exemplar. Vad är det som gör att en bok uppnår så absurt stor popularitet? Det är aldrig de litterärt bästa böckerna som kommer så långt, tvärtom krävs det en enkelhet i såväl språk som berättarteknik."

Det skriver Lotta Olsson i DN Boklördag den 16 mars.

Ja, för mig är det lite av ett permanent mysterium. Men har en bok uppnått en viss grad av popularitet, går resten lätt som en plätt av bara farten (man vill ju göra som alla andra, vara med i matchen) och då är det lätt hänt att konsumenterna blir fartblinda och glömmer att det inte per automatik finns ett likhetstecken mellan popularitet och litterär kvalitet. Eller så bryr man sig inte ens. Men det är bara en sida av myntet.

Varför skriver jag konsumenterna och inte läsarna? Därför att en konsument tar vad reklamen erbjuder och masshysterin påbjuder och har lättare för att falla för hajpade böcker, medan en läsare gör mer medvetna och självständiga val. I och för sig ingår hajpade böcker också, fast då oftast i tron att kännedom om en viss bok plötsligt ingår i allmänbildningen. Undrar hur många som efteråt känner (och erkänner) en besvikelse? Lotta Olsson tror att det är många.

Litterära kvaliteter är en sak, innehållet är en annan. Den andra sidan av myntet heter just innehåll. En av anledningarna till att jag till exempel ogärna läser blodiga deckare är att jag tycker att det finns tillräckligt med våld och förnedring i vardagen, det är bara att titta på nyheterna vilken kväll som helst. Verkligheten överträffar i det här fallet dikten och då förlorar dikten sin lockelse för mig. Men några undantag finns, självklart.

I slutet av den ovannämnda artikeln skriver Lotta Olsson:

"Men alltid, alltid, blir debatten inriktad på den litterära kvaliteten. Det är förstås självklart, men vore det inte dags att också börja ställa frågor om vad de här böckerna handlar om? Det kanske säger mer."

Precis vad jag också tycker. Vad säger det om oss och vår samtid att vi väljer att konsumera sådana enorma mängder våldsamma, orealistiska, sexspäckade och spektakulära historier? Vad vill vi fly från? Och varför duger inte Shakespeare som tillflyktsort? Han har ju allt det där.

Brinnande livet

Brinnande livet (Dear Life) är Alice Munros senaste och, om man ska tro på hennes egna ord, också sista novellsamling. Alice Munro som är född 1931 i Ontario i Kanada är en av vår tids mest skickliga, originella, läsvärda och intressanta novellister och det är inte för intet som hennes namn årligen kommer upp i samband med Nobelprisgissningar. Munros styrka ligger i förmågan att berätta historier som är till synes enkla men som ofta handlar om livsavgörande ögonblick för personerna. Dessutom behöver det inte ens vara direkt uppenbart att det som sker kommer att vara av avgörande betydelse för det kan visa sig först åratal senare. Små avgörande ögonblick och händelser, ibland knappt märkbara, kan förändra livet och kasta omkull det. Det är spännande. Jag tycker att det är häpnadsväckande att Munro kan skriva så att hela livsöden ryms inom ramen för en liten novell. Men det är också så att i Munros fall är novellerna lika täta och mättade som en hel roman kan bli och redan sedan jag läste henne för första gången fascineras jag av hennes uttrycksförmåga. Hennes språk är som en djup brunn med så klart vatten att man trots djupet ser botten. Med en eller ett par meningar kan hon till exempel beskriva ett helt äktenskap med stämningar, glidningar och rollfördelningen mellan parterna.

Trots att Brinnande livet är den tredje novellsamlingen som jag har läst av Alice Munro (de tidigare två är För mycket lycka och Kärlek vänskap hat), är det första gången jag skriver om hennes noveller. Jag avstod förut, av rädsla för att jag inte skulle förmå att göra Munros noveller rättvisa. Också nu känner jag mig otillräcklig och det får mig att fundera över varför. Och jag kommer på en möjlig anledning: Munros noveller kretsar inte så mycket kring en handling som kring en känsla. De låter sig endast i begränsad omfattning återberättas, ibland inte alls, men man UPPLEVER dem medan man läser dem. Texten transformeras på ett mirakulöst sätt till en känsla, vilken är det som blir kvar i minnet i stället för handlingen eller dialogerna eller något annat mer gripbart och beskrivbart. Tänk att hon kan skriva meningar som denna: "Det kommer alltid en morgon då man inser att alla fåglar är borta." Förstår du nu vad jag menar med känslan?

Brinnande livet innehåller fjorton noveller men fyra skiljer sig från de övriga på en avgörande punkt - de är självbiografiska, vilket är helt unikt för Munro. De har också mera handling i ordets vanliga bemärkelse och kretsar mycket kring Munros relation till modern som tydligen inte var alldeles oproblematisk: "Det var dock i och med min brors ankomst och det ändlösa pratet om att han var någon sorts present till mig som jag började inse att mammas uppfattningar om mig var vitt skilda från mina egna." (ur novellen Ögat)

Titelnovellen som utgör samlingens slutnovell och är "ingen historia, bara livet" är en av de självbiografiska texterna och också en av dem som jag tycker bäst om. Den slutar på ett mycket tänkvärt sätt:

"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."

Plötsligt, när jag skriver detta, slår det mig att slutraderna på ett djupare plan också går tillbaka till novell nummer ett som behandlar samma känsla och heter Att nå Japan, också en av de i mitt tycke bästa i samlingen. Den handlar om en kvinna som åker tåg tillsammans med sin lilla dotter. Medan hon faller åt en tillfällig sexuell förbindelse på tåget glömmer hon alldeles bort sin dotter och efteråt, när hon letar efter flickan, får hon syn på sitt egna ansvarslösa agerande och det skrämmer nästan livet ur henne.

En annan favorit är novellen Dolly om ett gammalt gift par som talar en hel del om döden och hur de tänker sig den. Här får man veta oerhört mycket om personerna och deras liv tillsammans om man läser ordentligt mellan raderna.

Jag skulle vilja berätta om flera av novellerna, de som jag har fastnat lite extra för eftersom de KÄNDES mer än de andra men då skulle det här blogginlägget bli alldeles för lång. De har i alla fall titlar som Grus, Att lämna Maverley, Tåg och Paradis och är alla berättelser om de korta ögonblicken som inte går att förutspå men som får stora, och inte sällan tragiska, konsekvenser. Om de inte i sig är olyckshändelser.

Om du aldrig tidigare har läst Alice Munro har du ett spännande litterärt möte framför dig och om du har gjort det, kan jag i Brinnande livet lova ett kärt återseende. Allt det man gillar med Munro - och allt det som är Munro - finns här. Översättning Rose-Marie Nielsen.

Läs gärna också vad andra bokbloggare som Bokhora eller Och dagarna går tycker om Brinnande livet. Vidare rekommenderar jag samtalet om Munros författarskap och språk i Lundströms bokradio den 9 mars. De ger tips på hur man bäst läser Alice Munro.




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Bästa sättet att hedra en författare

Det bästa sättet för mig att hedra en nyss avliden författare är att köpa (och snarast läsa) hans bok, särskilt när jag på grund av dödsfallet blir påmind om att jag faktiskt fortfarande inte har läst författarens mest berömda roman, trots att namnet på författaren brukade dyka upp årligen i nobelprissammanhang.

En av Afrikas största författare, Chinua Achebe från Nigeria, avled den 21 mars. Han blev 83 år gammal.



Författare dör, men litteraturen består.

Inför mitt årliga Tjeckienbesök

I år ska jag fira påsk i hemstaden Brno i Tjeckien, ett år har gått igen och jag ska hälsa på mamma och syster med familj och några gamla kompisar. Ni kanske invänder att jag skulle kunna åka dit ner oftare än bara en gång om året, Tjeckien ligger ju så nära och att flyga är billigt, men vet ni, det vore ett långt kapitel att förklara. Det är bra som det är.

Så här veckan före avfärd ägnar jag mig åt det som varje boknörd ägnar sig åt inför en resa oavsett längd och mål, nämligen planeringen av lektyren. Valet ser ut att bli så här:

På surfplattan: Liknelseboken av P O Enquist (Läsning för hemmakvällar med mamma när hon tittar på sina otaliga tv-serier. Kommer att bli underbart!)

I hörlurarna: Fråga pappa av Jan Balabán och Jag tjänade kungen av England av Bohumil Hrabal (Jag ska lyssna på dem i tjeckisk uppläsning, mest när jag förflyttar mig med spårvagn, buss och lokaltåg. Ser mycket fram emot öronläsningen!)

Pocket: Anna Karenina av Leo Tolstoj (Ska läsas under flygresorna då den är nästa bokcirkelbok. Det blir en ganska efterlängtad men ständigt uppskjuten omläsning, första gången jag läste Anna Karenina var jag knappt tjugo. Mycket nyfiken på vad det blir för återseende. Det enda jag är lite orolig för är hur det kommer att funka med pocketutgåvans pyttelilla text. Mina ögon är inte vad de en gång varit.)

Vad tycks? En ganska bra boklista, eller hur?

När jag är i Brno försöker jag alltid att så fort som möjligt ta mig till min favoritbokhandel i alla kategorier: två våningar fullproppade med litteratur, konst på väggarna, beläst personal och ett supertrevligt café (med gratis wifi) bland bokhyllorna. Det är den typen av bokhandel som nästan har dött ut i Sverige, så jag ser till att insupa atmosfären må ni tro.

Jag har också presenterna till några "utvalda" personer klara. Mina två tjejkompisar ska få varsin Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (på tjeckiska, så klart) och mamma ska få den fantastiska tjeckiska romanen The Goddesses of Žítková av Katerina Tucková (jag skrev om romanen här).

Resan kan börja...

Isbränna

En av mina svenska favoritförfattare är Aino Trosell och därför har jag hungrigt kastat mig över hennes alldeles nya roman Isbränna. Det som är lite speciellt med utgåvan är att den endast finns som ljudbok eller e-bok. Jag valde ljudboksversionen i Stina Ekblads makalösa (jag upprepar: makalösa!) uppläsning. Stina Ekblad är ofta mycket bra som uppläsare men denna gång har hon alldeles överträffat sig själv. Hon är ett med Aino Trosells berättelse. Hjärtslagen, andningen, pulsen, känslorna och rytmen i hennes röst och tonfall följer texten från den ångestfyllda och tragiska början till slutets bittra klimax.





Isbränna är en stark och obehaglig historia där sorgen och uppgivenheten är bottenlösa, det är svart, svart och återigen svart.

Boken handlar om Ritva som har förlorat sin son. Han blev mördad, ihjälsparkad av några nazister. Plötsligt befinner sig Ritva i fritt fall och det enda hon hoppas på är att hennes son ska få upprättelse och mördarna sitt straff, men bevisen räcker inte och de frias i domstol. Ritva försvinner ner i en avgrund där sorgen kväver henne allt mer fast hon försöker att fortsätta med livet och göra allt det man gör när man lever, men att ta hand om sin sorg går inte när mördarna går fria och bara hånler åt henne. Den värsta tanken, näst efter den att sonen är död, är att han skulle ha dött förgäves. Vad återstår i en sådan situation? Hämnd? Att ge upp?

Under berättelsens gång träder även andra personer fram, till exempel vänninans tonårsdotter Sara som också bär på sorg eftersom hennes mamma är döende i cancer. 

Den mördade sonens mor och den bråkiga och snart moderlösa tonårsflickan närmar sig varandra, om än inte helt smärtfritt. Deras kontakt och mänskliga närmanden är hudlösa, gestaltade med trovärdighet och levnadskraft.

Som läsare inte bara förstår jag Ritvas helvete utan tack vare Aino Trosells gestaltande språk tycker jag mig vara där med henne. Jag tror inte att  upplevelsen och identifieringen är avhängig på att jag själv är mamma till en son. Tvärtom tror jag att författaren lyckas att fånga en almängiltig känsla av förfäran och uppgivenhet. Ändå är detta bara en text, verkligheten kan vara (och ibland är) mycket värre, som det står på ljudbokens omslag.

Avslutningsvis också några ord om slutet. Det förvånade mig. Jag har inte väntat mig det så.

Lyssna gärna på klippet som bjuder på förord med författaren samt ett provkapitel.

Liknelsebokens lockelse

1) Lördag kl. 8.00: Lyssnar på Lundströms bokradio - P O Enquist är gäst, jag tänder på hans nya bok.
2) Söndag eftermiddag: Läser Crister Enanders enastående recension av P O Enquists Liknelseboken: En kärleksroman. Jag klubbar igenom ett akut bokinköp.
3) Söndag eftermiddag, lite senare: Inhandlar och laddar ner e-boken Liknelseboken: En kärleksroman. Känner mig upprymd inför kommande läsning som dock får vänta till i påsk. Den som väntar på nåt gott...
4) Söndag kl. 20.00: Tittar på Babel - P O Enquist är gäst.
5) Söndag kväll, lite senare: Vad bra att boken redan ligger tryggt i en läsplatta nära mig.

Gång på gång är skogarna rosa

Gång på gång är skogarna rosa är titeln på en samling dikter av Emily Dickinson, i nyöversättning av Ann Jäderlund. Jag tänker inte ens försöka att recensera diktsamlingen, det saknar jag kompetens och förmåga till, trots högskolepoäng i litteraturvetenskap. Men som den litteraturälskande läsare jag är kan jag uttrycka mitt stora gillande, ändå. Emily Dickinsons poesi överraskade mig med sin enkelhet och direkthet eftersom jag av någon anledning förväntade mig något mera svulstigt. Fördomar och okunskap, trots de ovan nämnda poängen. Desto mera underbart att jag har förälskat mig i ett flertal verser, ringat in många diktrader och förstått varför många håller Dickinson så kär, trots att hon dog för så länge sedan som 1886. Hon är inte det minsta mossig. Hon talar till mig genom tiden. Här kommer några favoritrader ur diktsamlingen:


Skönhet - Skapas inte -
Den är -
Jaga den, och den upphör -
Jaga den inte, och den
Dröjer kvar -

________________________________________

Himlen är så långt från
Tanken
Att om Tanken löstes upp -
Kunde inte - dess Plats - på nytt
Av Upphovsmannen - bevisas -

________________________________________

Ett ord är dött
När det sagts -
Säger vissa -
Jag säger att det börjar leva -
Just den dagen -

________________________________________


Hjärtat är Tankarnas Huvudstad -
Tankarna en enda Stat -
Hjärtat och Tankarna utgör tillsammans
En enda Kontinent -

_______________________________________


Det var en Begravning i min Hjärna,
Och Sörjande som fram och åter
Trampade - och trampade - tills
det var
Som Sinnet bröt igenom -

_______________________________________


"Varför älskar jag" Er, Sir?
Därför -
Att Vinden inte
begär att Gräset
Ska svara - Varför Hon
inte kan hålla sig på sin plats
När Han drar förbi

The Goddesses of Žítková - en mycket bra tjeckisk roman

The Goddesses of Žítková är den engelska titeln på romanen Žítkovské bohyně av Kateřina Tučková som jag just har läst ut. Den här boken, som är prisbelönt i Tjeckien, finns inte på svenska men jag hoppas att det kommer en översättning i framtiden för det är en fantastisk bok som lätt skulle fängsla även svenska läsare. Jag blev alldeles fascinerad av den och njöt inte bara av handlingen, utan också av bokens litterära kvalitet både när det gäller formen och språket.

Boken avslöjar en fascinerande värld av läke- och spåkunniga kvinnor vars historia går djupt tillbaka i tiden, ända fram till medeltidens häxprocesser. Förföljelse fortsatte även i modern tid under andra världskriget, tills kommunisterna under 50-80-talen slutligen lyckades utplåna dem. Det är en berättelse som utspelar sig i fattiga bergstrakter mellan Tjeckien och Slovakien, trakter som tidigare varit svårtillgängliga och isolerade och där människor levde i fattigdom och analfabetism ända in på 60-talet. Det var en miljö där traditionell folktro och vidskeplighet hade starka rötter och där alkoholism var utbrett. Huvudpersonen i romanen är en fyrtioårig kvinnlig forskare i etnologi som forskar om gudinnorna från byn Zítkov och hennes syfte är att (förutom att kartlägga materialet om dem) ge kvinnorna upprättelse efter att de av kommunismregimen stämplades som statens fiender. Det låter obegripligt, men så var det. Också en del av Tjeckiens 1900-tals historia. Men Dora, som huvudpersonen heter, är inte alldeles opartisk eftersom hon är gudinnornas ättling. Mycket handlar om Doras moster Surmena som spärrades in på dårhus där hon också dog, isolerad från omvärlden. Medan Dora gör sina efterforskningar för att få veta allt om kvinnorna och sin släkt, får hon reda på en grym förbannelse. Och den gäller även henne själv eftersom hon, vare sig hon vill eller inte, är en del av traditionen. Hon är kedjans sista länk...

Så här beskrivs boken på författarens hemsida:

In the heights of the White Carpathians, dotted sparsely across the hills, there are a number of crouched buildings. Everything is far away, which is why, so they say, certain women there have succeeded in preserving knowledge and intuition the rest of us have lost, which they have passed from generation to generation for centuries. They are known as goddesses, because they are able to connect with God and ask for His help. And His interventions do help a little... It is said of the goddesses that they see the future. So why haven’t they saved their own?
Dora Idesová is the last of the goddesses. She is reluctant to accept an outdated way of life and to read in drips of wax the futures of those who come to her, as her aunt Surmena did. But everything changes once she understands that personal circumstances she has always considered unhappy – being sent to a boarding school, Jakoubek’s institutional care, hospitalization an asylum in Kroměříž – is part of a carefully thought-out plan. It is the late 1990s, and in the archives of the Ministry of the Interior in Pardubice there is a file awaiting discovery – a file compiled by the State Security police on an enemy of the state, her aunt Surmena. A disbelieving Dora untangles details of the previously unknown fates of her family and other goddesses...
Were the goddesses a danger to incredulous patients? Were they a genuine ideological threat to society in the years of Normalization? Or was the eradication of the last relics of paganism the work of common human envy and spite? This new novel by Kateřina Tučková is a fascinating tale of the female soul, magic and a part of Czech history kept hidden.

I bl.a. sådan miljö utspelar sig boken.

Det som fascinerar med romanen är att den utgår från verkliga kvinnoöden och bygger på bevarat arkivmaterial och andra dokument. Dessutom ligger trakten i det län som jag kommer ifrån, därav en dubbel fascination. En mycket bra bok som jag önskar att ni också kunde läsa. Nu, med det samma!

Traktens gudinnor i folkdräkt

 

Om man ännu finns - en familjekrönika

Rose Lagercrantz bok Om man ännu finns är en hjärtevarm familjekrönika om författarens egen släkt och familj och i ljudboksversionen, som jag har lyssnat på, är det hon själv som är uppläsaren. Det känns som att det vore omöjligt att någon annan hade läst in boken för jag är övertygad om att författarens röst skapar en viktig närhet och intimitet gentemot personerna i boken. Det är Rose Lagercrantz släktingar, hennes familjs öde, kärlekar och sorg och det är ur hennes röst äktheten sipprar fram. Hon sjunger sin familjs rekviem och hon gör det med kärlek.

Den från början stora släkten består idag av bara några få och boken som är skriven under moderns sista år i livet handlar om de som överlevde förintelsen. Rose Lagercrantz är född efter kriget, så det är med dem överlevande hon alltid känt sig mest förbunden med. Hur lyckades de klara sig? Hur påverkades de av att de överlevde? "Detta är berättelsen om dem jag kommer ifrån, en skara människor så olika att jag knappt begriper vad de hade med varandra att göra. Det enda gemensamma var att de hade överlevt Förintelsen. Och att de alla stod i förbindelse med mig, ett av de få barnen som föddes i familjen efter kriget", säger hon.

Förutom författarens älskade pappa är det mest kvinnorna som står i fokus i boken. Särskilt kommer jag att minnas berättelsen om Roses syssling från Paris, hennes livsöde berörde mig starkast. Hon och Rose hade en speciell relation sedan barnsben och under alla år framåt och det var omöjligt att inte gripas av sysslingens i många avseenden tragiska öde. Tyvärr har hennes namn fallit mig ur minnet. Men också mammans berättelse om hur hon överlevde förintelsen berörde mig, jag såg framför mig hennes ögon som behöll sin klarblå färg ända in i ålderdomen.

Jag har funderat lite över titeln, från början tyckte jag att konjunktionen "om" inte var rätt, att den var felanvänd och att det borde stå "när" i stället. Men efteråt, när boken var slut, förstod jag att distinktionen och innebörden i det lilla ordet var viktig.

Boken finns också som inbunden. Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Månadens Nobelklassiker

Vilket sammanträffande! För några dagar sedan började jag läsa Nobelklassikern Den räddade tungan av Elias Canetti och halvvägs in i boken är jag mer än tokförtjust. Och vad ser jag idag om inte detta: boken är månadens Nobelklassiker hos förlaget och kostar bara 120 kr. Jag säger bara en sak: köp! Det är en oerhört vacker bok, både till det yttre och det inre.

Tiggaren och haren

Tiggaren och haren av Tuomas Kyrö (född 1974) är berättelsen om en rumänsk tiggare som i sällskap av en förrymd cityhare ger sig ut på en spännande odyssé genom Finland. Det är en humoristisk roman om så allvarliga saker som tiggarligor, gangstrar, utländska byggarbetare och utsatta bärplockare.

När Vatanescu lämnade sitt fattiga liv i Rumänien lämnade han också ett kraschat äktenskap och sin son Miklos. Pojken önskar sig ett par nya fotbollsskor och tanken på att uppfylla sonens önskan driver Vatanescu framåt och hindrar honom från att ge upp kampen för tjäna ihop de nödvändiga slantarna.

Det här med att jobba som proffessionell tiggare i Finland visar sig dock tyvärr inte alls vara så lukrativt och dessutom fryser man ju en hel del. Vatanescu sticker och får sin chef Jegor Kugar efter sig. Hur det går för skurken Jegor är också ett spår i boken, man kan säga att mannen inte alls har så mycket flyt som han skulle vilja och när allt kommer omkring är det egentligen lite synd om honom också där han befinner sig utanför samhällets råmärken.

Ganska snart i handlingen möter Vatanescu en ensam hare som också han är på flykt och de två blir oskiljaktiga. Tillsammans påbörjar de en lång och galen resa genom Finland som slutar med att Vatanescu blir kraftigt finnefierad. Men under tiden försörjer han sig som skogsarbetare och bärplockare och assisterar en kvinlig trollkonstnär på ett nattåg. Det uppstår ljuvliga klanger och magi mellan de två medan nattåget rusar fram.

"Och sedan packade Vatanescu och Pommakka sina saker, men inte förrän de hunnit röra till de bäddade lakanen ytterligare en gång på rutten Järvenpää - Helsingfors centralstation. Om man borde nämna en dominerande känsla hos Vatanescu så var det ett slags vällustig dåsighet. I Sanna Pommakkas fall var det självsäkerhet. Deras vägar hade korsats när bägge var panka, överflödiga och värdelösa, men nu hade de framtiden för sig. Gruppen vore inte fullständig utan haren, vars dominerande känsloläge var latent svartsjuka."
 

Vår rumänske tiggare stiftar bekantskap med olika mer eller mindre udda typer på sin resa och hela tiden tänker han på lille Miklos och fotbollsskorna som han lovat honom, tankarna på sonen finns alltid där och det sticker lite i hjärtat varje gång.

I Tiggaren och haren skildras social utsathet med värme och stor portion humor och jag tycker att framför allt personbeskrivningarna är obetalbara, liksom ögonblicksbilder av vad människorna har för sig eller vad de känner. Jag njuter av ironin och det lediga språket, ordvändningarna, ordvalet. Det är roligt skrivet från början till slut.

Ungefär halvvägs i boken började det kännas som att här kan vad som helst hända - vilken också visade sig vara helt sant. Det är en galen berättelse som rent av går i överdrift, men den är jättekul att läsa.

Tiggaren och haren är annorlunda och bra jag har hört att den är en skälmsk, litterär blinkning till Arto Paasilinna...

Trots att Tuomas Kyrö har gett ut elva romaner i hemlandet Finland, är Tiggaren och haren den första som har getts ut i svensk översättning (av Mårten Westö). En trevlig bekantskap.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Radionovellen: Nycklarna av Astrid Trotzig

Nycklarna är en nyskriven novell av Astrid Trotzig som handlar om en kvinna i trettioårsåldern som lider svårt av sin övervikt. Hon uppfattar sig själv som hopplöst ful och tröstar sig med stora mängder sötsaker, vilket gör att hon ständigt misslyckas med att gå ned i vikt. Dessutom utsätts hon för trakasserier av barnen i grannskapet. Men en dag uppstår ett märkligt tillfälle att hämnas.

Radionoveller är ett genialt påfund, tycker jag. Den här ska jag lyssna på imorgon.

Här kan du läsa mer om radionovellen.

Spelets konst

På omslaget till Chad Harbachs debutroman Spelets konst (2011) står det att den var utsedd till en av årets bästa böcker av New York Times Book Review. Jag betraktar den röda, cirkelformade rutan och blir nyfiken på vad som kan vara så märkvärdigt med denna baseboll- och collegeroman.

Till Westish College i Wisconsin kommer basebolltalangen Henry Skrimshander, värvad av coachen och tuffingen Mike Schwartz. De två blir vänner men vänskapen fortlöper inte alldeles friktionsfritt. Vi möter också Henrys homosexuelle rumskamrat Owen Dunne, skolans drygt sextioårige, humanistiskt lagde rektor Guert Affenlight och hans dotter Pella, jämnårig med Henry, Mike och Owen.

Livet på Westish följer mallen för ett vanligt collegeliv, tills det en dag inträffar två saker som får konsekvenser för alla inblandade. Under en basebollmatch råkar Henry missa ett enkelt kast och den ivägflygande bollen skadar Owen så illa att det krävs flera dagars sjukhusvistelse på grund av kraftig hjärnskakning och ansiktsskada. Detta sker samma dag som Pella flyttar hem till sin far efter att ha flytt ett misslyckat äktenskap i Los Angeles. Hon är fast besluten att börja ett nytt liv.

Efter olyckan rasar Henrys självförtroende, han tappar sin berömda kastförmåga och känslan av förlust blir honom närmast övermäktig. Mike börjar ifrågasätta sin roll och betydelse i Henrys karriär och av bara farten också sin egen framtid. Mot denna bakgrund träffas Pella och Mike och börjar umgås och rektor Affenlight förälskar sig handlöst och oväntat i Owen.

Harbach bygger upp handlingen med hjälp av basebollspelets dramaturgi, vilket är spännande. Personerna gör sina kast, bränner bollar och strävar efter att göra en homerun. Likt spelare i ett lag är de sammanbundna av plats, tid och spelregler. Ändå är de sorgligt ensamma med sina rädslor och hänvisade till sina egna styrkor så snart det är deras tur att agera. Frågan hur vi handskas med förlusten av en förmåga som vi har byggt vår identitet kring ser jag som central i Spelets konst eftersom var och en av bokens fem personer direkt eller indirekt kämpar med den.

Om man väljer att läsa Spelets konst som den basebollroman den är tycker man säkert att det är intressant med alla här och var insprängda beskrivningar av spelet och matcherna. Själv skulle jag gärna stryka just de avsnitten eftersom jag lider av ett kroniskt ointresse för varje form av idrott men accepterar passagerna som ett genretypiskt element. Samtidigt inser jag, eftersom jag mer eller mindre har streckläst Spelets konst, att detta är en roman som spränger sina egna ramar på ett alldeles häpnadsväckande sätt.

Romanens styrka ligger överraskande i personskildringarna och psykologin. Henry, Mike, Owen, rektor Affenlight och Pella är levande personer som man känner och ömmar för. Att de brottas med problem som knappast är typiska för basebollromaner höjer boken till helt andra nivåer. Jag tänker på Henry som hamnar i anorexi och jag tänker också på faderns och dotterns tafatta men beslutsamma försök att efter år av tystnad hitta tillbaka till varandra. Affenlights och Owens hemliga kärleksrelation som utgör en väsentlig del av berättelsen skildras med stor ömhet, varsamhet och värme.

Pella är den mest komplexa figuren i boken och på många sätt viktig för bokens manliga karaktärer. Kanske är det därför författaren låter just Pella iscensätta och regissera romanens emotionellt starka och oväntade final. Spelets konst har ett slut som jag sent kommer att glömma!

Basebollromaner är populära i USA och varje år publiceras en mängd böcker inom genren. Eftersom Spelets konst (övers. Ylva Mörk) spränger de formella ramarna och tar genren till helt andra nivåer och även språkligt håller skönlitterär kvalitet, förstår jag att den har fått topplisteplaceringar i USA.

Att en basebollroman också kan handla om vänskap, kärlek, homosexualitet, familjeband och om livets och dödens nakenhet är något jag inte hade en aning om. Men nu vet jag att det åtminstone finns en som gör det. Fantastiskt!



(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-02-19. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)



Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Påminnelse: Direktsänd bokcirkel på tisdag - det finns platser kvar

Nätbokhandlen FritzStåhl arrangerar på tisdag kl. 20-20.30 den första direktsända webbaserade bokcirkeln någonsin och du kan fortfarande anmäla dig om du vill. Det är naturligtvis gratis. För mer information och anmälan klicka här eller på bannern till höger i menyn här på sidan.

 

 

Man kommer att prata om romanen Vi kom över havet av Julie Otsuka. Eftersom jag tyckte mycket om boken när jag läste den, har jag anmält mig till bokcirkeln. Det ska bli roligt att kunna diskutera den här fascinerande berättelsen. Min recension av boken finns här.

 

Om du ännu inte har läst den men vill vara med ändå så finns det knappast något hinder för det. Häng med!