Berättelsen kretsar kring två kvinnliga poeter, Violencia och Stina, som träffas på universitetet, blir vänner och flyttar ihop. Efter ett tag reser Violencia utomlands och blir borta i sju långa månader medan Stina tar hand om lägenheten och katten Romeo. När hon återvänder blir Stina påtagligt svartsjuk på Violencias svarta hår som vuxit så intensivt i hennes frånvaro. Återförening? Uppbrott? Kanske är det ett och samma.
Kvinnorna bär på tunga bördor i sina liv. Stina släpar på hat och förnedring från uppväxttiden, Violencia tyngs av sin ständigt pyrande vulkansjukdom. Hon är explosiv, oberäknelig och sadistisk och kalar dessutom ibland Stina med sin mors namn. Hon har en mun av dynamit medan Stina är den fogliga och undergivna. Stina skriver på en magisteruppsats om Clarice Lispector.
Kvinnornas liv tillsammans är drömlikt, bissart och surrealistiskt, de skriver, läser och pratar mycket poesi som de båda passionerat älskar. Deras samvaro präglas av stark vänskap men också av Violencias depressiva och friska perioder.
Lina Hagelbäcks språk är en magisk blandning av rak prosa, gnistrande lyrik och knaprig nonsens. Redan några sidor in i boken inser jag att jag måste läsa med pennan i hand för att stryka under och göra streck i marginalen varje gång jag hittar en pärla till uttryck. Det gör jag ibland flera gånger på en enda sida och då är texten dessutom bara en smal remsa mitt på pappret. Nej, texten är inte överbelastad fast man lätt skulle kunna tro det. Eller jo, den är överbelastad, men det är inte tungt. det är helt rätt. Naturligt. Det kan inte vara på ett annat sätt för då skulle den här genialt avvägda symbiosen mellan det fasta och det svävande förstöras. Jag är fascinerad. Språket, språket, språket. Jag svävar på orden.
Jag njuter, överraskas och hänförs av alla ovanliga ordförbindelser, instuckna diktrader, drömlika bilder och nonsensuttryck. Det förekommer djur som ännu inte finns, djur som är utrotningshotade innan de börjat existera och det är inget konstigt med det för de har sin plats i texten. Det skildras känslor, upplevelser, minnen, konst, vardagen. Det finns skuggor som kan väga upp till fem kilo i skarpt ljus, lögner som ska rengöras i vitt vin, nätter med vinterpäls att kela med om man vågar, män med ackusativsug i blicken och ett mörker som inte alltid är en förfalskning av ljus. I den här boken kan veckodagar svartna och tappa fattningen och fullkornsveckor försvinna.
Violencias "Instruktionsbok" bestående av femtio punkter har jag stor lust att skriva av och sätta upp på väggen i köket. Betrakta t.ex. följande punkter:
Nr 13: "Om du lider av årstidsbunden depression kan du gå med i Vivaldis operasällskap och erhålla nya insikter om vad årstider egentligen innebär."
Nr 20: "Det kommer en dag då du inte behöver umgås med dig själv som med en misstänkt."
Nr 23: "När du vänjer dig vid en livslögn ska du först svaja kraftigt och därpå koppla av i hängmattan."
Nr 27: "När du läser Katarina Frostenssons diktrad ´var rädd/det finns ett monster´ska du tro på henne."
Lina Hagelbäck spränger gränser för vad språket kan uttrycka och jag fullständigt älskar den här explosionen.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
