Ganska tidigt i romanen förstod jag att jag fann vad jag sökte: den indiska storstadens människomyller, beskrivningar av klyftan mellan rika och fattiga, pengarnas hänsynslösa makt samt skildringar av opolerade mellanmänskliga relationer som nästan alltid präglas av vem som är korrumperad respektive omutbar. Men även människokärlek fann jag.
Siste mannen i tornet handlar om några människor som bor i kooperativt ägda bostadsrätter, i huset som kallas torn A. Det ligger inkilat mellan ett av Mumbais slumområden och flygplatsen och är i nuläget över femtio år gammalt och nedgånget. Eftersom marken som huset står på är värd en förmögenhet vill en girig byggmästare helst av allt riva den gamla kåken och i stället bygga nytt och lyxigt. Men då måste ju alla de sexton familjer flytta ut först.
Invånarna blir erbjudna en stor summa pengar för att sälja sina lägenhetsandelar men för att planen ska kunna bli verklighet måste samtliga boende i kooperativet säga ja. Den ena efter den andra väljer att ta emot pengar för att flytta men en man säger nej. Han som säger nej heter Masterji, är en gammal pensionerad lärare och nybliven änkling med sorg i hjärtat. Han sätter sig envist på tvären och vägrar att låta sig mutas, vilket är romanens huvudintrig och drivmotor. Sakta men säkert förändras relationerna grannar emellan och Masterji förvandlas från en omtyckt och respekterad man till någon som står i vägen för de andras utsikter att bli rika och på köpet också lyckliga. Alla vänder sig emot honom, även sönerna.
Allt eftersom berättelsen framskrider uppstår det nästan en deckarliknande spänning eftersom det blir uppenbart att människorna i huset är beredda att gå väldigt lång i sin strävan att tvinga Masterji till ett godkännande av husförsälningen. Vad det är som händer och sker och hur det slutar tänker jag naturligtvis inte avslöja här men det är sorgligt att betänka vilka svin vissa människor kan vara när de vädrar pengar. Men boken är mer än så.
Aravind Adiga skapar inte bara en fängslande och mustig historia, utan förmår också att befolka den med levande karaktärer. Det dyker upp en hel rad figurer av olika slag, också människor som inte bor i huset. Via deras röster tränger storstaden och samhällsstrukturerna in.
Vi tar del av människors drömmar, frustrationer och ilska över en värld som prissätter allt. Adiga är skicklig på att beskriva personernas känslor, agerande och bevekelsegrunder och särskilt den trevlige Masterji kommer vi som läsare riktigt nära. Det är genom honom som berättelsen utstrålar sann människokärlek och godhet. Och kanske är det den som slutligen ändå vinner? Budskapet som jag har tagit till mig efter att ha läst Siste mannen i tornet är att bara den som aldrig sviker sitt samvete kan förbli fri.
"Bakom dessa överlappade taggtrådar såg hon banjanträd, alla omringade av stängslet. Utom en grånad gamling vars luftrötter slingrade sig mellan taggtråd och glasskärvor och rann nerför muren som ett ursprungligt sakta flöde tills deras ljusa växande toppar, nästan nere vid trottoaren, strök mot en hemlös familj som kokade ris i skuggan. Och med varje rotspets som besegrat taggtråden sa det gamla banjanträdet: Inget kan stoppa ett levande ting som vill ha sin frihet."Det är en välskriven och läsvärd roman men den ställer också lite krav på läsaren som helst ska ha gott om tid för boken.
Enligt O har också läst Siste mannen i tornet.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
