Jaget i Olga Grjasnowas debutroman heter Mascha, är tjugo år gammal och liksom författaren (född 1984) är hon född och uppvuxen i Baku i Azerbajdzjan. På grund av att familjen är ryska judar var de tvungna att emigrera till Tyskland när inbördeskriget i Azerbajdzjan bröt ut. Trots att bokens Mascha och verklighetens Olga delar sitt ursprung och sociala bakgrund, är romanen inte självbiografisk.
I Nagorno-Karabach var det krig. Vår granne bad fem gånger om dagen till Gud: "Låt dem inte ta min son." Det tjänade inte något till, Farid blev inkallad två dagar efter sin artonårsdag. Min mor gav honom fars varma jacka. Farid återvände inte och hans mor slutade att be.
Flyktingar från Karabach kamperade i filtar i parkerna, några hade blivit lemlästade. Flera tog över lägenheter som armenier lämnat, ibland med våld. En miljon azerer hade flytt från Karabach. Klasserna med barn som talade azeriska fylldes av nya elever från Karabach, de med ryskspråkiga blev allt tommare. Under tiden lekte jag med dockor och övade mig på att glömma.
Mascha är stigmatiserad av känslan att inte höra hemma någonstans och att alltid vara en främmande fågel. Så var det förr i tiden i Baku, så är det nu i Frankfrukt. Hon är emigrant och imigrant och rotlös och hon besitter minnen och erfarenheter som ingen skulle behöva ha. Hon kämpar för att passa in, att smälta in. Vägen hon väljer är språkets väg. Hon är mycket språkbegåvad, behärskar ett flertal språk och studerar till simultantolk. Hennes dröm är att arbeta inom FN. Kan det bli lättare att förstå sig på världen om man kan många språk? Nej, det är inte alls säkert, det inser Mascha ganska snart även om det finns en viss tröst i att plugga glosor.
Det är inte bara den egna identiteten som Mascha brottas med utan också kärlekssorg. När Maschas tyske pojkvän Elias plötsligt dör rämnar allt för henne. I ren desperation åker hon på jobb i Israel och besöker också släktingar där. Hon hoppas att finna samhörighet med dem men blir besviken och allt mer desperat och arg. Det finns så mycket hat! Hon tar ett tolkuppdrag på Västbanken men det fria fallet som hon befinner sig i går inte att hejda. Eller går det?
Ryssar är såna som gillar björkar är en intensiv skildring av en ung kvinnas utanförskap i dagens Europa och det är också lärorikt att läsa om de ryska judarnas förföljelse i Azerbajdzjan efter Sovjetunionens sammanbrott och om kriget i Nagorno-Karabach. Olga Grjasnowa har lyckats att i Maschas gestalt personifiera samtidens svåra utvandrar- och invandrarerfarenheter och hon för in nya aspekter av gamla trauman.
Porträttet av Mascha med all hennes förtvivlan, rädslan, obefogade skuldkänslor, utsathet och längtan efter kärlek samt efter att få höra hemma någonstans är gripande och uppriktig. Jag tycker mycket om Grjasnowas språk och hennes sätt att med med få ord och med sparsamma medel komma åt kärnan.
Ryssar är såna som gillar björkar (översättning av Svante Weyler) är en bok som sticker ut på fler än ett sätt. Den är välskriven, intressant och gripande utan att vara självömkande. Så länge man läser önskar man innerligt att tomrummet i Maschas själ ska fyllas med något mer än bara glosor.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
