2009 var året då jag "upptäckte" Sylvia Plath och hennes författarskap. Sedan dess är hon även för mig en av de bästa. Eftersom det är 50 år sedan hon begick självmord, tänker jag lite extra på henne. Jag tittar igen på det fina youtube-klippet In Memory of Sylvia Plath och tänker på hennes dikter och på Glaskupan. På youtube finns för övrigt hur många klipp som helst där man kan höra Plath själv läsa sin poesi. Lite magiskt blir det att höra hennes röst. Som om hon talade till en från den andra sidan. Något jag ångrar i detta nu är att jag inte köpte Ariel som finns i nyöversättning, jag höll den i handen på bokmässan i fjol...
Jag tänker också på hennes dagböcker och anteckningar och hur det var att läsa dem och går till och med tillbaka till mina gamla blogginlägg som finns samlade under kategorin Sylvia Plats dagböcker. Jag skrev fyra läsrapporter under tiden jag läste dagböckerna. Glaskupan bloggar om den här, poesin här.
Man bestämmer sig för att läsa en bok på många olika grunder. Ibland fastnar man för omslaget, ibland för en välskriven recension, ibland för ett rykte, ibland för ett kort citat som man har snappat upp någonstans. I falletRyssar är såna som gillar björkar av den tyska författaren Olga Grjasnowa var det för mig det sistnämnda som hade väckt min nyfikenhet och tvånget att läsa romanen: ett citat, en enda mening. Den här: "Jag försökte fylla tomheten i mig med glosor". Det är en väldigt bra mening, oerhört laddad. Den sammanfattar innehållet samtidigt som den lämnar mycket kvar att undra över.
Jaget i Olga Grjasnowas debutroman heter Mascha, är tjugo år gammal och liksom författaren (född 1984) är hon född och uppvuxen i Baku i Azerbajdzjan. På grund av att familjen är ryska judar var de tvungna att emigrera till Tyskland när inbördeskriget i Azerbajdzjan bröt ut. Trots att bokens Mascha och verklighetens Olga delar sitt ursprung och sociala bakgrund, är romanen inte självbiografisk.
I Nagorno-Karabach var det krig. Vår granne bad fem gånger om dagen till Gud: "Låt dem inte ta min son." Det tjänade inte något till, Farid blev inkallad två dagar efter sin artonårsdag. Min mor gav honom fars varma jacka. Farid återvände inte och hans mor slutade att be.
Flyktingar från Karabach kamperade i filtar i parkerna, några hade blivit lemlästade. Flera tog över lägenheter som armenier lämnat, ibland med våld. En miljon azerer hade flytt från Karabach. Klasserna med barn som talade azeriska fylldes av nya elever från Karabach, de med ryskspråkiga blev allt tommare. Under tiden lekte jag med dockor och övade mig på att glömma.
Mascha är stigmatiserad av känslan att inte höra hemma någonstans och att alltid vara en främmande fågel. Så var det förr i tiden i Baku, så är det nu i Frankfrukt. Hon är emigrant och imigrant och rotlös och hon besitter minnen och erfarenheter som ingen skulle behöva ha. Hon kämpar för att passa in, att smälta in. Vägen hon väljer är språkets väg. Hon är mycket språkbegåvad, behärskar ett flertal språk och studerar till simultantolk. Hennes dröm är att arbeta inom FN. Kan det bli lättare att förstå sig på världen om man kan många språk? Nej, det är inte alls säkert, det inser Mascha ganska snart även om det finns en viss tröst i att plugga glosor.
Det är inte bara den egna identiteten som Mascha brottas med utan också kärlekssorg. När Maschas tyske pojkvän Elias plötsligt dör rämnar allt för henne. I ren desperation åker hon på jobb i Israel och besöker också släktingar där. Hon hoppas att finna samhörighet med dem men blir besviken och allt mer desperat och arg. Det finns så mycket hat! Hon tar ett tolkuppdrag på Västbanken men det fria fallet som hon befinner sig i går inte att hejda. Eller går det?
Ryssar är såna som gillar björkar är en intensiv skildring av en ung kvinnas utanförskap i dagens Europa och det är också lärorikt att läsa om de ryska judarnas förföljelse i Azerbajdzjan efter Sovjetunionens sammanbrott och om kriget i Nagorno-Karabach. Olga Grjasnowa har lyckats att i Maschas gestalt personifiera samtidens svåra utvandrar- och invandrarerfarenheter och hon för in nya aspekter av gamla trauman.
Porträttet av Mascha med all hennes förtvivlan, rädslan, obefogade skuldkänslor, utsathet och längtan efter kärlek samt efter att få höra hemma någonstans är gripande och uppriktig. Jag tycker mycket om Grjasnowas språk och hennes sätt att med med få ord och med sparsamma medel komma åt kärnan.
Ryssar är såna som gillar björkar (översättning av Svante Weyler) är en bok som sticker ut på fler än ett sätt. Den är välskriven, intressant och gripande utan att vara självömkande. Så länge man läser önskar man innerligt att tomrummet i Maschas själ ska fyllas med något mer än bara glosor.
Om du har läst och gillat Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal från 2011 (min recension finns här) - eller om du inte har läst den men är nyfikan på hur hon skriver - har du nu ett gyllene tillfälle att lyssna på hennes nyskrivna radionovell Dagen med cykeln. Jag kan verkligen rekommendera novellen, jag tycker väldigt mycket om den. Temat är en bagatellartad händelse ibland kan bli oanat stor. Och så är huvudpersonen i novellen en kvinnlig författare gift med en manlig, framgångsrik författare, de bor på Österlen, har flera barn, hon lider av depression...
Vi det här laget vet alla som har följt Bokmania tillräckligt länge att jag tillhör gruppen av Knausgårdfantaster och att jag är närmast omåttligt förtjust i Min kamp-böckerna (och jag vet att jag är i gott sällskap). Men du som är ny här på bloggen och bara råkat hamna här efter att du googlat på Min kamp 5 får härmed en varning: förvänta dig inte någon nyanserad recension av Min kamp 5 för jag har blivit så religiöst okritisk att det börjar bli pinsamt. Så, varning för hyllning!
De tidigare fyra böckerna i Karl Ove Knausgårds romansvit har jag läst en efter en inom loppet av lite drygt ett år, så hjärntvätten har varit intensiv. Jag älskade ettan och trean, tvåan tyckte jag "bara" väldigt mycket om och fyran föll jag för först efter ungefär halva boken. Femman? Den älskar jag!
Min kamp 5 utspelar sig i Bergen dit Karl Ove flyttar för att gå på skrivarskola och skriva på sin första roman. Så han våndas! En perfekt bild av en ung, lidande konstnär i vardande. Det går trögt, Karl Ove misströstar och är nära att ge upp, särskilt när hans bästa vän med framgång debuterar som författare. Han förälskar sig också och får sitt första riktiga kärleksförhållande, gifter sig. En annan viktig del av handlingen i Min kamp 5 är vänskapsrealtioner och relationen med brodern Yngve.
Relationen till fadern finns kvar som en svag ton i bakgrunden men när han dör blir det som ett bombnedslag i hans liv. Kort därefter lyckas Karl Ove äntligen att få sin första roman utgiven och kan börja kalla sig Författare. Det är stort, plötsligt vill alla ha honom. I det här skedet går Min kamp 1 och Min kamp 5 i varandra eftersom femman slutar där ettan börjar: med faderns död, utgivningen, flykten till Sverige, ett kraschat äktenskap.
Närheten och uppriktigheten till sig själv samt den nakna och kompromisslösa intensiteten i det Knausgård beskriver i romanen är nästan av smärtsamt fysisk karaktär. Som att vara med om när en grov, oformlig sten slipas till något nytt och unikt. Det är mycket motstridigt som unge Knausgård går igenom under denna period som boken handlar om och jag tycker att motstridigheten och kraften i sökandet skildras på ett storslaget sätt. Språket lyfter. En människas värld öppnas. Något stort och viktigt uppstår när kampen för den här gången är överstånden.
Nu väntar jag på Min kamp 6 som kommer om några månader.
Stallo av Stefan Spjut är en mystisk och efter ett tag ganska spännande berättelse som utmanar vår fantasi och föreställningsvärld eftersom det som händer och sker i romanen är en fascinerande blandning av fantasi, sägner och verklighet. Ett okänt och mystiskt Sverige? Enligt samisk mytologi är stallo ett människoliknande jättetroll som vid behov kan ta på sig olika djurskepnader. De förhamnar sig som djur, heter det. Enligt myterna tar stallo ibland mänskliga barn, inte för att döda dem utan för att göra dem till sina.
Stallo på en teckning av John Bauer
Det är svårt att ringa in Stallo, jag vill inte kalla den för en spänningsroman bara för att den i grunden handlar om några försvunna barn och huruvida de kommer till rätta eller inte, för det är inte barnspåret i sig som ger boken spänning och får läsaren att inte vilja sluta läsa. Det är den häpnadsväckande fantasin och mystiken som griper tag. Senast jag njöt av något liknande var när jag läste Människohamn av John Ajvide Lindqvist för då var det samma hårresande och kittlande känsla av att man inte riktigt vet vad som finns där ute. I Människohamn var det havet och en läskig GB-gubbe, i Stallo är det skogar och djur som inte är vanliga djur. Jag har till exempel blivit sjukligt observant på ekorrar eftersom det i Stallo finns en skum och mystisk ekorre som dessutom är hur gammal som helst och har bland annat tillhört konstnären John Bauer.
Ja, du läser rätt. John Bauer och gården där han bodde har en viktig roll i boken (det kan inte vara för intet att han var så bra på att teckna troll!), liksom radioprofilen Sven Jerring. Sven Jerrings änka figurerar i berättelsen och gläntar på hemligheten med ekorrens ständiga och kusliga närvaro överallt.
Huvudpersonen i boken är Susso Myrén. Hon är en helt vanlig ung kvinna från Kiruna, förutom att hon har ett udda intresse. Hon kan det mesta som har med kryptozoologi och troll att göra och hon samlar allt material och all tillgänglig information på sin hemsida på nätet. Där finns bl.a. också det foto som hennes morfar, naturfotografen Gunnar Myrén tog i Sarek i slutet av 80-talet och som inte lämnade honom någon ro så länge han levde och som ingen ville tro på. På bilden syns en björn med en gåtfull varelse på ryggen, varken människa eller djur. Man kan säga att Susso har fått sin passion för troll med modersmjölken.
Samtigit följer boken två tidsspår som har med barnförsvinnande att göra. Det var en liten pojke som försvann på 70-talet och en som har försvunnit i handlingens realtid. I det första fallet påstod modern att barnet rövades bort av en jätte, i det andra fallet har polisen inte heller några handgripliga spår att gå på.
En dag hör en kvinna av sig till Susso och berättar att hon sett en konstig, hårig varelse på sin tomt i Kvikkjokk. Kort efter att Susso lyckas med hjälp av en vildkamera fånga trollet på bild och publicerar den på hemsidan, förvandlas hon själv till ett jagat villebråd. Sussos och hennes medhjälpares jakt efter sanningen blir våldsam, livsfarlig och full av overraskande upptäckter på olika platser i Sverige. Vi hamnar i Dalarna, Stockholm, i Skåne och på Vätterns botten och det händer häpnadsväckande saker precis hela tiden.
Stallo är en fascinerande bok och jag gillar den trovärdiga, om än tillspetsade blandningen av realism och saga samt det välkända och det okända. Stilen är i och för sig lite pladdrig ibland och boken följaktligen lite för lång (nästan 600 sidor) men den är fantasieggande. För vad vet vi om den värld vi inte ser, egentligen? Avslutningsvis kan jag också erkänna att jag googlade rätt mycket under läsningens gång, liksom efteråt. Som sagt, man undrar.
Jag lyssnade på Stallo som ljudbok i en behaglig uppläsning av Magnus Roosman eftersom den inbundna varianten jag hade fått som månadsbok från Gondol lade Mr. Bokmania vantarna på under julen när också jag bestämde mig för att läsa boken. Han läste, jag lyssnade och det var ganska kul att kunna ventilera våra intryck och utbyta kommentarer.
Calliope books tycker att Stallo är den perfekta boken för alla Ajvide Lindqvists fans - och jag håller med.
Av någon outgrundlig anledning har jag redan läst nästa alla de böcker som jag tycker är bra på årets bokrea och som jag antagligen skulle se till att skaffa mig om de inte redan stod i min bokhylla (den enda jag inte har men ska köpa är På flykt från ett sorgebud). Visst är det konstigt! Jaja, jag kan ju tipsa er andra åtminstone. Nuförtiden när jag har kontinuerligt tillgång till nya böcker har bokrean spelat ut sin roll för mig och det är sällan jag upptäcker ett eller annat guldkorn. Dessutom har det blivit så att vill jag ha en bok köper jag den på en gång.
Här nedan kommer mina bästa bokreatips, med reservation för att böckerna kanske inte finns i alla butiker. Om du dock inte har läst Agaat av Marlene van Niekerk och ska/vill köpa bara en enda bok på årets bokrea, tycker jag att det är den och ingen annan du ska satsa på. Bokrean börjar tisdagen den 26 februari.
Har du läst, läser eller tänker läsa Julie Otsukas vidunderliga roman Vi kom över havet? Då har du möjlighet att kostnadsfritt anmäla dig till den allra första direktsända bokcirkeln på webben som anordnas av nätbokhandeln FritzStåhl. Jag läste boken i november och var överförtjust, häpen och tagen (recenseras här).
Den direktsända bokdiskussionen äger rum tisdagen den 5 mars kl 20och kommer attpågå i ca 30 minuter. Samtidigt som du lyssnar på panelens bokdiskussion kan du kommentera eller ställa frågor på chatten. Mer information finns här. För anmälan följer du samma länk eller klickar på bilden ovan.
Den 1 mars ger bokförlaget Brombergs ut en, tror jag, ganska så speciell bok. Den heter Undret och är skriven av amerikanskan R.J Palacio. Enligt förlaget har boken en tendens att locka lika mycket till skratt som gråt. Vad handlar den då om?
Den handlar om pojken Auggie som föds med ett deformerat ansikte. Egentligen var det ingen som trodde att han ens skulle överleva sin egen födsel men det gjorde han. Auggie bor i Brooklyn tillsammans med sin charmiga, något neurotiska familj och när boken börjar håller hans föräldrar precis på att diskutera huruvida det är dags för Auggie att börja i en vanlig skola. De har tidigare hållit honom borta från skolan i rädsla för vilket bemötande andra barn skulle ge pojken. Men nu är han 11 år då tycker föräldrarna att det ändå är dags. Det är här som Auggies och hans familjs stora äventyr tar sin början. Auggie beskrivs som smart, med självdistans och som expert på att läsa av andra människors reaktioner.
I USA har man gjort en kampanj kring boken under hashtagen #choosekind, vilket inspirerar förlaget att göra något kring boken här i Sverige också.
De kickar nu igång en egen kampanj under #väljvarasnäll. Där kommer de att samla människors personliga berättelser om snällhet. Det handlar om att inte underskatta betydelsen och vikten av att vara snäll. Det är ju så viktigt att se de små handlingarna i vardagen som gör oss glada!
Alla som vill berätta om ett tillfälle då man själv gjorde något extra för någon annan (men ocksså om när man kanske inte var snäll alls och skämdes efteråt) är välkomna att delta i kampanjen #väljvarasnäll.
Bokförlaget kommer att allt eftersom lyfta fram berättelserna kring temat. För att sprida kampanjen på bästa sätt har de skapat facebooksidan Välj vara snälldär man bl.a. kan se trailern och läsa citat från boken. I Undret av R.J. Palacio får eleverna i skolan en levnadsregel varje månad som de ska fundera lite extra kring och de här reglerna återges också på sidan (inklusive en liten utmaning till sidans läsare).
Och så blir det tävling förstås! Man kan vinna boken Undret genom att på valfritt sätt dela kampanjen i sociala medier (t.ex. gilla den på fb) eller blogga om den om man har en blogg. Om du vill berätta din historia om snällhet, gör du det dock helst direkt till Bromberg (om jag har förstått det rätt).
Undret verkar vara en fin och läsvärd bok, tycker jag, så lägger in den på min vill-läsa-lista. Kampanjen verkar vara trevlig den med. Eller vad tycker du?
Ibland har jag inget bättre för mig än att att googla bilder, till exempel med "virkade bokmärken" som sökord.
Kanske kan jag göra ett försök nångång när jag har lärt mig lite mer.
Det finns mycket saker på facebook, det är inget nytt. Men när facebook är som bäst kan man följa/gilla sidor som Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Vem var denna kvinna som levde 1753-1841? Innan jag börjar skriva det här inlägget googlar jag lite och finner en artikel i PopulärHistoria:
"Samtidigt som Jane Austen skrev sina romaner om livet på den engelska landsbygden, satt en svensk adelskvinna vid namn Märta Helena Reenstierna och förde dagbok på Årsta gård utanför Stockholm. Hennes penna var minst lika vitter och vass – i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839, kan man följa hennes betraktelser: om den barbariska avrättningen av Marie Antoinette, om skålar som höjs till Napoleons ära, om lidandet under 1809-års krig och om både Gustav III och hans ”ovärdige” son Gustav IV Adolf. Men det kanske mest fascinerande är berättelsen om hennes privata värld, om lata pigor, sturska och fullsupna drängar, lysande fester i stan, vänskapen med Bellman och glada utflykter till Drottningholm. Om allt detta skrev hon i sin omfattande dagbok, en riktig kulturhistorisk guldgruva som renskriven fyller femtusen sidor."
Syftet med mitt inlägg är att tipsa er om att man kan följa Årstafrun på facebook och ta del av hennes dagboksanteckningar dag för dag där. Det är intressant, lärorik och spännande, som ett fönster på glänt rakt in i det förgångna. Dessutom uppvisar texterna litterär kvalitet. Som sagt, jättespännande.
Jag hittar också ett kort inlägg om Årstafrun hos Ingrid.
Violencia av debutanten Lina Hagelbäck är lika med magi och jag är helt golvad av upplevelsen läsningen har gett mig. Det är en prosalyrisk berättelse där handlingen, hur tydlig den än är, är helt underordnad formen och språket. Språket är det viktigaste i Violencia, det sprakar och lyser och dundrar om nästan varje ord och varje mening.
Berättelsen kretsar kring två kvinnliga poeter, Violencia och Stina, som träffas på universitetet, blir vänner och flyttar ihop. Efter ett tag reser Violencia utomlands och blir borta i sju långa månader medan Stina tar hand om lägenheten och katten Romeo. När hon återvänder blir Stina påtagligt svartsjuk på Violencias svarta hår som vuxit så intensivt i hennes frånvaro. Återförening? Uppbrott? Kanske är det ett och samma.
Kvinnorna bär på tunga bördor i sina liv. Stina släpar på hat och förnedring från uppväxttiden, Violencia tyngs av sin ständigt pyrande vulkansjukdom. Hon är explosiv, oberäknelig och sadistisk och kalar dessutom ibland Stina med sin mors namn. Hon har en mun av dynamit medan Stina är den fogliga och undergivna. Stina skriver på en magisteruppsats om Clarice Lispector.
Kvinnornas liv tillsammans är drömlikt, bissart och surrealistiskt, de skriver, läser och pratar mycket poesi som de båda passionerat älskar. Deras samvaro präglas av stark vänskap men också av Violencias depressiva och friska perioder.
Lina Hagelbäcks språk är en magisk blandning av rak prosa, gnistrande lyrik och knaprig nonsens. Redan några sidor in i boken inser jag att jag måste läsa med pennan i hand för att stryka under och göra streck i marginalen varje gång jag hittar en pärla till uttryck. Det gör jag ibland flera gånger på en enda sida och då är texten dessutom bara en smal remsa mitt på pappret. Nej, texten är inte överbelastad fast man lätt skulle kunna tro det. Eller jo, den är överbelastad, men det är inte tungt. det är helt rätt. Naturligt. Det kan inte vara på ett annat sätt för då skulle den här genialt avvägda symbiosen mellan det fasta och det svävande förstöras. Jag är fascinerad. Språket, språket, språket. Jag svävar på orden.
Jag njuter, överraskas och hänförs av alla ovanliga ordförbindelser, instuckna diktrader, drömlika bilder och nonsensuttryck. Det förekommer djur som ännu inte finns, djur som är utrotningshotade innan de börjat existera och det är inget konstigt med det för de har sin plats i texten. Det skildras känslor, upplevelser, minnen, konst, vardagen. Det finns skuggor som kan väga upp till fem kilo i skarpt ljus, lögner som ska rengöras i vitt vin, nätter med vinterpäls att kela med om man vågar, män med ackusativsug i blicken och ett mörker som inte alltid är en förfalskning av ljus. I den här boken kan veckodagar svartna och tappa fattningen och fullkornsveckor försvinna.
Violencias "Instruktionsbok" bestående av femtio punkter har jag stor lust att skriva av och sätta upp på väggen i köket. Betrakta t.ex. följande punkter:
Nr 13: "Om du lider av årstidsbunden depression kan du gå med i Vivaldis operasällskap och erhålla nya insikter om vad årstider egentligen innebär." Nr 20: "Det kommer en dag då du inte behöver umgås med dig själv som med en misstänkt." Nr 23: "När du vänjer dig vid en livslögn ska du först svaja kraftigt och därpå koppla av i hängmattan." Nr 27: "När du läser Katarina Frostenssons diktrad ´var rädd/det finns ett monster´ska du tro på henne."
Lina Hagelbäck spränger gränser för vad språket kan uttrycka och jag fullständigt älskar den här explosionen.
Nyligen har det lilla bokförlaget Aspekt som har samtida tjeckisk litteratur som specialitet gett ut romanen Fråga pappa av Jan Balabán. Eftersom jag ännu inte har läst boken får det räcka med förlagets presentationstext så länge:
Efter faderns död börjar det dyka upp ursinniga brev. I breven anklagas den döde för att ha gått kommunistregimen till mötes och för att ha åsidosatt sin plikt som läkare. Det tvingar modern och de tre vuxna barnen att omvärdera sitt förhållande till honom. Ligger det någon sanning bakom? Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket kan man ge efter utan att förlora sin heder?
De stora existentiella frågorna genomsyrar Jan Balabáns författarskap. Hans sista roman Fråga pappa är fylld av smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader.
Fråga pappa publicerades tre månader efter Jan Balabáns död (1961-2010) och belönades med det prestigefyllda Magnesia Litera-priset 2011. Romanen blev årets bok 2010. Mer om författaren som räknas till de bästa efter kommunismens fall kan du läsa här.
Den handlar om pojken Auggie som föds med ett deformerat ansikte. Egentligen var det ingen som trodde att han ens skulle överleva sin egen födsel men det gjorde han. Auggie bor i Brooklyn tillsammans med sin charmiga, något neurotiska familj och när boken börjar håller hans föräldrar precis på att diskutera huruvida det är dags för Auggie att börja i en vanlig skola. De har tidigare hållit honom borta från skolan i rädsla för vilket bemötande andra barn skulle ge pojken. Men nu är han 11 år då tycker föräldrarna att det ändå är dags. Det är här som Auggies och hans familjs stora äventyr tar sin början. Auggie beskrivs som smart, med självdistans och som expert på att läsa av andra människors reaktioner.
Efter faderns död börjar det dyka upp ursinniga brev. I breven anklagas den döde för att ha gått kommunistregimen till mötes och för att ha åsidosatt sin plikt som läkare. Det tvingar modern och de tre vuxna barnen att omvärdera sitt förhållande till honom. Ligger det någon sanning bakom? Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket kan man ge efter utan att förlora sin heder?