onsdag, januari 30, 2013

Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen

Jonas Gardells andra bok i serien om hur det var när aids kom till 80-talets Sverige - Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen - börjar med ett knytnävslag i magen:
"I mitten av åttiotalet på ett sjukhus någonstans i USA låg ett barn döende i infektionssjukdomen aids. Barnet var övergivet av sina familj och därför ensamt. På sängens kortsida var ett anslag uppsatt.
Får ej vidröras."
Efter dessa fem inledande rader står man som läsare där och är naken och värnlös inför berättelsen som ska komma. Det är en berättelse som på ett övergripande plan handlar om föräldrakärleken som, trots att den tror sig vara stark, ändå varken vågar eller orkar stå emot förnekelse- och förtigandekravet när sonens homosexualitet har sprängt familjens invanda mönster. Det gäller fullt ut Benjamins föräldrar och delvis också Rasmus föräldrar. Det är så mycket sorg i när Benjamins mamma skriver i brev efter brev att hon älskar sin son, men låtsas att han inte finns. Hur kan föräldrakärleken döma barnen till ensamhet?

Ni minns säkert att Rasmus och Benjamin är det unga kärleksparet och bokens huvudpersoner: Benjamin som kommer från en frikyrklig familj med stark gudstro, Rasmus som kommer från småstaden Koppom i Värmland. I den här boken flyttar de ihop och under enorma våndor kommer ut som homosexuella inför sina föräldrar. Kärleken mellan de två är stark och passionerad men hindrar ändå inte Rasmus från att söka efter tillfälliga sexuella förbindelser. Det finns en oro och bekräftelsebehov inom honom som inte ens Benjamin kan stilla; deras förhållande är som en brottningskamp som ständigt pendlar mellan anspänning och vila, skämt och allvar, kärlek och aggression.

Bokens undertitel är Sjukdomen och sjukdomens namn är aids. Rasmus blir sjuk, kompisen Bengt blir sjuk, tystlåtne Reine och skämtsamme Paul likaså. Rädslan som de unga männen hanterar på olika sätt förlamar dem, hur mycket de än anstränger sig att skämta. Rädslan förlamar också Sverige och utvägen blir ett skadeglatt och oförtäckt hat mot homosexuella. Hetsjakten börjar. Får ej vidröras blir tidens paroll.

Jonas Gardell använder sig mycket skickligt av bruten kronologi som dramaturgiskt grepp, vilket skapar ett driv och spänning i handlingen. I ena stunden kan det vara fokus på kroppen i sjukhussängen, i nästa stund kommer bilder och skildringar från barndomen. Det blir sådana kontraster att man vill gråta! Vi mycket nära personerna, inte bara Rasmus och Benjamin utan också den i själen ensamme Reine eller den utåt glade och sociale Bengt. Jag vill också dra hatten av för porträtten av Rasmus pappa och Benjamins mamma, för även om de beskrivs med relativt knappa medel blir deras kärlek, rädsla, förtvivlan och smärta oerhört starkt skildrade. Gardell lyckas så bra med persongalleriet att jag tror att jag verkligen känner de alla. Jag känner med alla på djupet.

Boken innehåller också invävda tankar om religion, människovärde, kärlek, respekt, alltså det som är Gardells paradgrenar. Jämfört med den första boken som innehåller en del rena faktaavsnitt finns inget sådant i Sjukdomen som i stället är berättande och reflekterande på ett betydligt mjukare sätt. Efter första boken var jag arg och ilsken, nu är jag mest ledsen.

Naturligtvis finns det ett flertal passager som är tunga och sorgliga att läsa men som tur är väljer Gardell att skriva enkelt och rakt. Om språket var överbelastat med svulstiga metaforer vore läsningen, tror jag, omöjlig. Som det är nu lämnar de enkla och direkta orden rum för mig att andas och smälta budskapet. Språkets styrka finns i det okonstlade. Det som sker talar liksom för sig självt, även om jag förstår att det bakom den skenbart enkla stilen finns mycket arbete.

Vad ska man säga? En mästerligt skriven roman är vad det är. Nu väntar jag på bok tre.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

4 kommentarer:

Nobelgrottan sa...

A propos det enkla, raka språket … det finns en historia om att William Faulkner sa om Hemingway, “He has never been known to use a word that might send a reader to the dictionary” … och att Hemingway svarade “Poor Faulkner. Does he really think big emotions come from big words?”

A propos (läs)effekten och betydelsen av Gardells triologi så säger jag samma sak som jag skrev där [Norsteds] – så angeläget känns det.

Det här blir en klassiker, utan tvekan. Det här är Litteratur som ett Vittne. Det här är ett berättarperspektiv vars mognad och omnipotens kom inifrån för att se och innesluta allt från ovan. Det är så äkta. Och tårarna i boktiteln är allas våra. De ska inte lätta på trycket, de ska få oss att komma till insikt om hur i allra högsta grad inblandade vi var/är. Vad gäller att sopa mattan med inbakat hyckleri så har Gardell gjort strålande sin del av jobbet med den här boken. Vi andra måste se till att sopa mattan med PC-applåderna. Och att komma till insikt är det bästa sättet att göra det.

Carro sa...

Tycker definitvt att den här håller samma standard som den första och undviker på så sätt att bli en "mellanbok" som jag läste på någon annan recension. Det enda som är synd är att man måste vänta på den tredje delen ;)

Bokbrus sa...

Jag ser också fram emot del tre. Jag funderar vilka känslor den kommer att framkalla, för framkalla känslor gör böckerna definitivt.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Nobelgrottan: Ett passande citat, gillar!

Carro: En mellanbok är det absolut inte.

Bokbrus: Den som väntar på nåt gott...