tisdag, januari 08, 2013

Bonjour tristesse

Bonjour tristesse var Francoise Sagans (1935-2004) debutroman och när den kom ut 1954, hade hon inte ens fyllt nitton år. Det är verkligen häpnadsväckande att en tonåring var kapabel att skriva en så fulländad berättelse. Med all rätt kallas boken för en modern klassiker och ett mästerverk men det bästa är att den fortfarande förmår att fängsla nya läsare, inklusive mig.

Grundberättelsen som breder ut sig mellan bokens första och sista mening handlar om en ung, mogen, livsnjutande flicka som tillbringar sommarlovsveckorna tillsammans med sin än mer livsnjutande pappa (med intresse för unga kvinnor och vin). Cécile tillbringar dagarna med att drömma om glamour, kärlek och en spännande men tryggad framtid. De är på Rivieran dit så småningom också anländer pappas senaste kvinna, den jämnåriga parisiskan Anne. När Cécile förstår att Anne betyder mer för pappa än alla de tidigare förälskelserna, börjar hon känna att hennes frigjorda tillvaro börjar bli hotad, inte minst eftersom Anne försöker bete sig som en styvmor. Cécile är ovan vid att bli styrd. Hon bestämmer sig för att göra sitt bästa för att avstyra det planerade bröllopet och sätter igång med intriger och rävspel. Tyvärr lyckas hon bättre än hon har tänkt sig, allt slutar nämligen i en mardröm. En ny, ovan känsla belägrar Céciles hjärta och det är den som får henne att berätta hela historien för oss.

"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg", lyder romanens första mening. Bokens avslutande mening sluter cirkeln genom att komma tillbaka till utgångspunkten: "Då är det något som stiger upp inom mig, och som jag tar emot med slutna ögon och nämner vid dess rätta namn: sorg." Det är mellan dessa två laddade meningar som berättelsen utspelar sig, en berättelse om ett moln på en bortskämd tonårsflickas bekymmerslösa himmel. Jag gillar konstruktionen.

Porträttet av Cécile är levande, Sagan beskriver mycket bra hur hon tänker och agerar och upplever sig själv som universums centrum. Hon är ganska odräglig, får jag lov att säga. Under sommarveckorna har även Cécile ett kärleksförhållande. Tillsammans med Cyril njuter hon av närhet och sex (det måste ha varit närmast skandalöst på 50-talet!) men känner kärlek gör hon inte. På ett ställe i boken konstaterar Cécile att hon och hennes pappa är konstiga varelser som inte har behov av en annan människa, vare sig levande eller död. Hon är så kylig och beräknande hela tiden - tills sorgen och hennes dåliga samvete överrumplar henne och, kanske, gör henne till en ny människa.

Bonjour tristess är värd att läsas och älskas och det glädjer mig att boken finns i en ny, tjusig pocketutgåva. Översättaren är Lilly Vallquist.

Har du läst den?

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Jag har faktiskt funderat på att läsa omden. Läste den som tonåring, dvs när jag var i Céciles egen ålder ungefär, och tyckte väldigt mycket om den, men undrar hur jag skulle uppleva den idag med andra ögon. Rätt säker på att jag fortfarande skulle tycka om, men förmodligen se helt andra saker.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Prova, jag tror inte att det finns risk att du skulle ogilla den vid omläsningen.