onsdag, januari 30, 2013

Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen

Jonas Gardells andra bok i serien om hur det var när aids kom till 80-talets Sverige - Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen - börjar med ett knytnävslag i magen:
"I mitten av åttiotalet på ett sjukhus någonstans i USA låg ett barn döende i infektionssjukdomen aids. Barnet var övergivet av sina familj och därför ensamt. På sängens kortsida var ett anslag uppsatt.
Får ej vidröras."
Efter dessa fem inledande rader står man som läsare där och är naken och värnlös inför berättelsen som ska komma. Det är en berättelse som på ett övergripande plan handlar om föräldrakärleken som, trots att den tror sig vara stark, ändå varken vågar eller orkar stå emot förnekelse- och förtigandekravet när sonens homosexualitet har sprängt familjens invanda mönster. Det gäller fullt ut Benjamins föräldrar och delvis också Rasmus föräldrar. Det är så mycket sorg i när Benjamins mamma skriver i brev efter brev att hon älskar sin son, men låtsas att han inte finns. Hur kan föräldrakärleken döma barnen till ensamhet?

Ni minns säkert att Rasmus och Benjamin är det unga kärleksparet och bokens huvudpersoner: Benjamin som kommer från en frikyrklig familj med stark gudstro, Rasmus som kommer från småstaden Koppom i Värmland. I den här boken flyttar de ihop och under enorma våndor kommer ut som homosexuella inför sina föräldrar. Kärleken mellan de två är stark och passionerad men hindrar ändå inte Rasmus från att söka efter tillfälliga sexuella förbindelser. Det finns en oro och bekräftelsebehov inom honom som inte ens Benjamin kan stilla; deras förhållande är som en brottningskamp som ständigt pendlar mellan anspänning och vila, skämt och allvar, kärlek och aggression.

Bokens undertitel är Sjukdomen och sjukdomens namn är aids. Rasmus blir sjuk, kompisen Bengt blir sjuk, tystlåtne Reine och skämtsamme Paul likaså. Rädslan som de unga männen hanterar på olika sätt förlamar dem, hur mycket de än anstränger sig att skämta. Rädslan förlamar också Sverige och utvägen blir ett skadeglatt och oförtäckt hat mot homosexuella. Hetsjakten börjar. Får ej vidröras blir tidens paroll.

Jonas Gardell använder sig mycket skickligt av bruten kronologi som dramaturgiskt grepp, vilket skapar ett driv och spänning i handlingen. I ena stunden kan det vara fokus på kroppen i sjukhussängen, i nästa stund kommer bilder och skildringar från barndomen. Det blir sådana kontraster att man vill gråta! Vi mycket nära personerna, inte bara Rasmus och Benjamin utan också den i själen ensamme Reine eller den utåt glade och sociale Bengt. Jag vill också dra hatten av för porträtten av Rasmus pappa och Benjamins mamma, för även om de beskrivs med relativt knappa medel blir deras kärlek, rädsla, förtvivlan och smärta oerhört starkt skildrade. Gardell lyckas så bra med persongalleriet att jag tror att jag verkligen känner de alla. Jag känner med alla på djupet.

Boken innehåller också invävda tankar om religion, människovärde, kärlek, respekt, alltså det som är Gardells paradgrenar. Jämfört med den första boken som innehåller en del rena faktaavsnitt finns inget sådant i Sjukdomen som i stället är berättande och reflekterande på ett betydligt mjukare sätt. Efter första boken var jag arg och ilsken, nu är jag mest ledsen.

Naturligtvis finns det ett flertal passager som är tunga och sorgliga att läsa men som tur är väljer Gardell att skriva enkelt och rakt. Om språket var överbelastat med svulstiga metaforer vore läsningen, tror jag, omöjlig. Som det är nu lämnar de enkla och direkta orden rum för mig att andas och smälta budskapet. Språkets styrka finns i det okonstlade. Det som sker talar liksom för sig självt, även om jag förstår att det bakom den skenbart enkla stilen finns mycket arbete.

Vad ska man säga? En mästerligt skriven roman är vad det är. Nu väntar jag på bok tre.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

tisdag, januari 29, 2013

Nobelgrottan: Det finns en Nobelbok för alla

Nobelgrottan är namnet på ett lika ambitiöst som älskansvärt projekt som i och för sig ännu är i sin linda, men redan visar tecken på vilken spännande, användbar och intressant hemsida det kommer att bli. Vad finns/kommer att finnas där? Faktainformation, bilder, författarcitat, länkar till andra relevanta sidor, frågesport mm. Förhoppningsvis ska det bli en levande och inspirerande sida som jag kommer att följa med glädje och nyfikenhet. Bakom sidan står en enda person, en entusiast och bokälskare av kött och blod, och jag hoppas och håller tummarna att luften inte går ur henne. Heja heja!

Jag citerar informationen från Nobelgrottans välkomstsida:

Syftet med Nobelgrottan är att skapa en levande plats där allt relevant för Nobelpriset i litteratur kommer att finnas, samlat som en kunskapskälla och inspiration för litteraturälskare och för dem som förhoppningsvis blir det. Det finns en Nobelbok för alla!

Nobelpriset i litteratur är det mest prestigefyllda litteraturpriset i världen. Traditionen kring utdelningen av Nobelpriset i litteratur präglas av högtidlighet och glans. Den betydelsebärande ytan förknippas med finkultur. Nobelgrottans ambition är att öppna finkulturens dörr så att fler känner sig manade att gå in och hitta sin bok och inspiration.

Vad jag främst gillar med idén är detta sista: att inspirera vanliga och kanske lite ovana läsare till att våga välja en bok skriven av en Nobelpristagare.

Nobelgrottan finns också på facebook och sedan jag klickade på gilla-knappen har jag fått njuta av ett flertal fina citat ur olika litterära verk, även en och annan favorit (t.ex. Kristin Lavransdotter).

Så, nu ska jag ta och roa mig med att göra en quiz eller två, får se hur det går.

Fältöversten


Ungdomsgäng som dricker, knarkar, slåss och rånar är företeelser som vi vanligtvis förknippar med städernas socialt utsatta förorter, men i Jonas Malmborgs debutroman Fältöversten befinner vi oss i Stockholms innerstad.

Under de sista sommarlovsveckorna 1987 träffar 13-årige Jakob för första gången killarna från det ökända Fältagänget, de som bor i hyreslägenheterna i det nybyggda mönsterkvarteret Fältöversten och vars föräldrar befinner sig längst ner på samhällsstegen. Jakob kommer från en välbärgad familj men föräldrarna är alldeles för upptagna med sitt. Han är osäker och ensam och dras till de tuffa killarna vars värld verkar så mycket mer spännande, om än också skrämmande. Under läsåret som följer blir gemenskapen med Fältagänget det enda viktiga och snart är Jakob verkligen ute på hal is.

Författaren skildrar flera olika ungdomars liv. I tur och ordning intar de plats på scenen, utsatta för vuxenvärldens svek. Risken att hamna snett tar inte hänsyn till samhällsklass men när det är dags att veckla ut skyddsnätet, uppstår det påtagliga skillnader. Jonas Malmborgs roman handlar om det svenska klassamhället och om ett bostadspolitiskt experiment som misslyckades.

Vid sidan om fiktionen innehåller boken tidningsartiklar, intervjuer, polisrapporter, statistik och domstolsprotokoll och det märks att Malmborg är journalist. Som skönlitterär författare misslyckas han tyvärr med gestaltningen. Personerna blir aldrig riktigt levande och deras tankar och känslor förblir bara ord på papper, de når inte hjärtat. Det är synd att språket saknar den kraft som krävs för att lyfta och bära det tunga och viktiga ämnet som Fältöversten handlar om. Men det är ändå en intressant roman och lovande debut.


(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-01-15. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)


Tips: Jonas Malmborgs hemsida


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

söndag, januari 27, 2013

Vitlöksballaderna

Romanen Vitlöksballaderna av Nobelpristagaren Mo Yan var till viss del en överraskning för mig. Jag var beredd på en svårläst roman om ett Kina vars kulturella referenser jag vet så lite om men mötte en berättelse som grep tag i mig och som fängslade mig nästan omgående, trots att det var lite krävande att hålla reda på tidshoppen i handlingen. Men jag visste om dem på förhand och därför var jag beredd (svårare än så var det inte). Vad jag däremot inte var beredd på var språkets förföriska skönhet och blev överrumplad av den (i Anna Gustafsson Chens översättning).

Vitlöksballaderna utspelar sig på 80-talet och handlar om några fattiga bönder i det fiktiva Paradistest län i nordöstra Kina. Namnet är vackert, men länet är inget paradislän. De statliga myndigheterna rekommenderar bönderna att satsa på vitlöksodling, vilket också de flesta gör och det blir så mycket vitlök att den inte går att sälja. För att kunna sälja någonting alls på marknaden måste bönderna betala hudlösa mutor till statliga tjänstemän. Snart ruttnar skörden på fälten och i magasinen och stanken sprider sig över landskapet medan böndernas vrede växer sig allt större, tills ilskan rämnar och bönderna gör uppror. De anfaller och totalförstör länsstyrelsens kontor. På detta svarar staten med all sin kraft och grymhet, de inblandade bönderna får betala dyrt. Några dör och många, utan hänsyn till vare sig ålder eller kön, hamnar i överfulla fängelser. Familjer krossas och liv förstörs för all framtid.

Handlingen är både spännande och intressant men det som gör boken ypperligt bra i mina ögon är personskildringarna och relationerna människorna emellan, liksom beskrivningar av miljöer som människorna befinner sig i. Jag tycker att jag kommer riktigt nära bonden Gao Yang som satsar allt han äger och har på vitlöken eftersom han på så sätt hoppas tjäna tillräckligt med pengar för att kunna ta bra hand om sin blinda, åttaåriga dotter. Jag ängslas för Gao Ma och hans älskade unga Jinju som hamnat i ett påtvingat äktenskap med en annan man; de två rymmer med varandra. En annan levande karaktär är fjärde faster Fang - som också får sina drömmar förstörda.

Vitlöksballaderna är en bok som innehåller mycket smärta, sorg, ilska och grymheter och som leder oss till människoovärdiga platser. Mo Yan skriver mycket realistiskt men väver samtidigt in tunna trådar av magi. Han har en mustig, berättande stil som då och då lättas upp av välbehövlig humor.

I samband med att Mo Yan fått Nobelpriset talades det om att han skulle vara det kinesiska kommunistpartiets hantlangare och att Nobelpriset därmed inte skulle vara förtjänt. Mo Yan replikerade på kritiken att de som säger så har inte läst hans böcker ordentligt (eller inte alls). Nu, när jag har läst Vitlöksballaderna ger jag Mo Yan rätt eftersom Vitlöksballaderna är en skarp kritik av Kinas korrumperade politiska system där den lilla människan inte har något att säga till om. Vitlöksballaderna är definitivt ingen hyllning till staten, tvärtom.

Det är några veckor sedan jag läste ut boken men den lever kvar i mig än. Jag skriver hela tiden "läste" fast jag egentligen lyssnade på boken, men för mig är det alltid samma sak. Uppläsningen var mycket bra - Torsten Wahlund gör mig aldrig besviken som uppläsare.

Läs gärna också vad t.ex. Lyrans Noblesser och Boktradition tyckte om den här mycket läsvärda och inte alls svåra romanen.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bokmania fyller 6 år idag!

 
BOKMANIA
 
6 år!
 
 
 

 

Kompletterar listan ännu en gång

Två böcker till ska in på min måste-läsa-lista när det gäller vårutgivningen: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi och Brinnande livet av Alice Munro. Nu börjar listan verkligen att bli mycket lång.

lördag, januari 26, 2013

Igår var det Virginia Woolfs födelsedag

Det var Virginia Woolfs födelsedag igår. Som jag glömde. Inte lätt att ha koll på sådant hela tiden. Men idag plockar jag fram Ögonblick av frihet, hennes dagboksblad från 1915-1941, och läser vad hon skrev den 25 januari 1941 som var en söndag och blev hennes allra sista födelsedag i livet. I mars det året fyllde hon som bekant fickorna med stenar och klev in i floden.

En kamp mot depressionen, driven på flykten i dag (hoppas jag) genom att röja i köket; och genom att avbryta Pointz Hall i två dagar, tror jag, med att skriva levnadsminnen. Denna förtvivlans vågdal ska inte få uppsluka mig, det svär jag. Ensamheten är enorm. Vardagens Rodmell är struntsaker. Huset är fuktigt. Huset är stökigt. Men det finns inget val. Det jag behöver är den gamla uppflammande energin. "Ditt sanna liv ligger, precis som mitt, i idéerna", sade Desmond till mig en gång. Men man måste komma ihåg att man inte kan ösa ur sig idéer. Jag börjar tycka illa om introspektion.
Vi ska till Cambridge på två dagar. Det står still i kriget just nu. Sex nätter utan räder. Men Garvin säger [i The Observer] att den största striden har vi framför oss - om tre veckor troligen - och att varje man, kvinna hund katt till och med vivel måste rusta sig med sina vapen, sin tro - och så vidare. Ja, tänkte jag: vi lever utan framtid. Det är det som är märkligt - med våra näsor tryckta mot en stängd dörr.
 
Happy birthday, Virginia Woolf!

Dagens Shakespeare



Kompletterar listan

Hur kunde jag ha missat den här på min lista över vårens måste-läsa-böcker?! Obegripligt, för redan på bokmässan fick jag höra att Sofi Oksanens nya roman skulle komma ut i april. Kompletterar listan nu.

onsdag, januari 23, 2013

En dikt av Patti Smith

En kväll sträckte jag mig efter Patti Smiths diktsamling Oskuldens tecken och ja, boken som innehåller knappt 60 sidor har fått många hundöron som markering av dikter som jag snabbt och enkelt och när som helst vill återkomma till. Här delar jag med mig av en favorit:

Av Patti Smith, ur "Oskuldens tecken"

(Översättningen gjordes av Niclas Nilsson och Marie Silkeberg)

Vårens måste-läsa-böcker

Många bokbloggare håller just nu på med att lista sina vårens måste-böcker. Här nedan är böckerna som kommer att bli ett läsmåste för mig, de som lockar, hur mycket jag än lovar mig själv att prioritera böcker som jag redan har i bokhyllan. Jag står full av förväntan inför den kommande litterära våren! Vilken bok väntar du åtåligt på?

Beatrice och Vergilius (Yann Martel), Tiggaren och haren (Tuomas Kyrö), Kanada (Richard Ford), Ryssar är såna som gillar björkar (Olga Grjasnowa), Memorandum (Marlene van Niekerk), Människans hjärta (Jón Kalman Stefánsson), Saknade (Merethe Lindström), Torka aldrig tårar utan handskar 2: Sjukdomen (Jonas Gardell), Elefanten som gick upp i rök (Haruki Murakami), Snöstormen (Vladimir Sorokin), En hemstad (Kristian Lundberg), September (Kristoffer Leandoer), Adams arv (Astrid Rosenfeld),
Fråga pappa (Jan Balabán), När duvorna försvann (Sofi Oksanen), Satans Dostojevskij (Atiq Rahimi) och Brinnande livet (Alice Munro).

 



 

 

söndag, januari 13, 2013

Så här kände jag mig i helgen

Ungefär så här pigg kände jag mig i helgen, inte konstigt att det inte blev någon ny recension här på bloggen. Men äsch, det blir en dag i morgon (och i övermorgon) också.

onsdag, januari 09, 2013

Det är ordning på bokhögarna

Just nu är det ordning och reda i bokhyllan (tillfälligt, tills kaoset utbryter igen) och bokhögarna med olästa böcker har dessutom fått rätta sig efter ett nytt "sorteringssystem". På bilderna nedan syns fyra exempel, hyllan med "allmänt oläst" visar jag inte, den är som den är. Så, mer lästtid, tack!

Oläst 1: Nobelpristagare
 
Oläst 2: Klassiker
 
Oläst 3: Boktjockisar
 
Oläst 4: Världslitteratur

Mobergs Utvandrarepos i broderad nyutgåva

I vår utkommer Mobergs Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige på nytt i pocket, med väldigt vackra omslag formgivna och broderade av brodösen Karin Holmberg. Genom omslagen får vi följa Kristinas och Karl Oskars resa från fattiga Sverige med få glädjeämnen och färger till ett rikare och bättre liv i USA. Ju längre serien fortskrider och ju bättre vi lär känna personerna, desto mer detaljerade blir också omslagen. Linneaslingan, som finns på baksidan på alla böckerna, visar på den ständiga längtan tillbaka till Sverige och hembygden.

Förordet är skrivet av Björn Ulvaeus.

Visst vill man ha böckerna? Jag tycker att de är otroligt vackra.

 
 
 
 
 

tisdag, januari 08, 2013

Bonjour tristesse

Bonjour tristesse var Francoise Sagans (1935-2004) debutroman och när den kom ut 1954, hade hon inte ens fyllt nitton år. Det är verkligen häpnadsväckande att en tonåring var kapabel att skriva en så fulländad berättelse. Med all rätt kallas boken för en modern klassiker och ett mästerverk men det bästa är att den fortfarande förmår att fängsla nya läsare, inklusive mig.

Grundberättelsen som breder ut sig mellan bokens första och sista mening handlar om en ung, mogen, livsnjutande flicka som tillbringar sommarlovsveckorna tillsammans med sin än mer livsnjutande pappa (med intresse för unga kvinnor och vin). Cécile tillbringar dagarna med att drömma om glamour, kärlek och en spännande men tryggad framtid. De är på Rivieran dit så småningom också anländer pappas senaste kvinna, den jämnåriga parisiskan Anne. När Cécile förstår att Anne betyder mer för pappa än alla de tidigare förälskelserna, börjar hon känna att hennes frigjorda tillvaro börjar bli hotad, inte minst eftersom Anne försöker bete sig som en styvmor. Cécile är ovan vid att bli styrd. Hon bestämmer sig för att göra sitt bästa för att avstyra det planerade bröllopet och sätter igång med intriger och rävspel. Tyvärr lyckas hon bättre än hon har tänkt sig, allt slutar nämligen i en mardröm. En ny, ovan känsla belägrar Céciles hjärta och det är den som får henne att berätta hela historien för oss.

"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg", lyder romanens första mening. Bokens avslutande mening sluter cirkeln genom att komma tillbaka till utgångspunkten: "Då är det något som stiger upp inom mig, och som jag tar emot med slutna ögon och nämner vid dess rätta namn: sorg." Det är mellan dessa två laddade meningar som berättelsen utspelar sig, en berättelse om ett moln på en bortskämd tonårsflickas bekymmerslösa himmel. Jag gillar konstruktionen.

Porträttet av Cécile är levande, Sagan beskriver mycket bra hur hon tänker och agerar och upplever sig själv som universums centrum. Hon är ganska odräglig, får jag lov att säga. Under sommarveckorna har även Cécile ett kärleksförhållande. Tillsammans med Cyril njuter hon av närhet och sex (det måste ha varit närmast skandalöst på 50-talet!) men känner kärlek gör hon inte. På ett ställe i boken konstaterar Cécile att hon och hennes pappa är konstiga varelser som inte har behov av en annan människa, vare sig levande eller död. Hon är så kylig och beräknande hela tiden - tills sorgen och hennes dåliga samvete överrumplar henne och, kanske, gör henne till en ny människa.

Bonjour tristess är värd att läsas och älskas och det glädjer mig att boken finns i en ny, tjusig pocketutgåva. Översättaren är Lilly Vallquist.

Har du läst den?

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

måndag, januari 07, 2013

Konsten att vara kvinna

Konsten att vara kvinna av den brittiska journalisten Caitlin Moran är ett humoristiskt bidrag till den feministiska kampen. Vet du inte om du är feminist? Hon erbjuder att göra ett snabbtest: 1) Stoppa handen i byxorna. 2) Har du en slida? 3) Vill du bestämma över den själv? 4) Om du har svarat ja på båda frågorna, är du feminist. Grattis!


Ett smakprov och ett av höjdarstycken i boken.
 
Redan på bokens inledande sidor utlyser Moran nolltolerans mot patriarkatets idioter och klargör att kampen förs bäst genom att helt enkelt peka på allt det pinsamma, särskiljande och idiotiska som vi kvinnor fortfarande har att kämpa emot och, sedan, skratta åt det. Jag skrattade högt och ofta under läsningens gång för Moran är verkligen rolig. Jag njöt ofta av den höga igenkänningsfaktorn och även om det hände att jag ibland inte alls höll med henne om något, var underhållningsvärdet oförminskat. Medan humorn är Morans främsta vapen, består ammunitionen av hennes egna upplevelser och tillkortakommanden som kvinna. Krutet är hennes intelligens och tankeskärpa.

Caitlin Moran skriver öppenhjärtigt, rakt och vasst om allt, både det stora och det banala. Hon börjar sin bok med dagen då hon fyller tretton, väger åttio kilo, har fula kläder, inga vänner och förstås ingen kille heller. Sedan fortsätter hon att berätta om sin tonårstid, mens, sin maniska onaniperiod, skolan, familjen (hon är äldst av åtta syskon), sitt första jobb på tidningen Melody Marker när hon bara är sexton år gammal, förälskelser, äktenskap, barnafödande, sex, arbetsliv. Ett kvinnoliv för hela slanten! Hon skriver med lika stor glöd och iver om mode och vikten av bekväma trosor (kvinskligheten har drabbats av trosorexi och helt tappat vettet, tycker hon) som om det tvivelaktiga i att stora bröllopsfester är värda pengarna de kostar. Jag upplever det som befriande när jag läser att hon gjort abort och att hon varken skäms eller har dåligt samvete för det och jag skrattar nästan ihjäl mig åt hennes argumentation när det gäller att anlita hemhjälp (hon är för, ifall ni undrar).

Hon har mycket att säga och det hon säger är viktigt för hela kvinskligheten. Jag älskar ordet kvinsklighet, det är läckert, tycker jag! Jag älskar också Morans ironi, som till exempel i det här stycket:

"Vore jag patriarkatet skulle jag ärligt talat bli alldeles till mig vid tanken på att kvinnorna äntligen skulle få sig en släng med sleven, de med. För handen på hjärtat: patriarkatet måste väl vara nära att gå in i väggen när som helst nu? Karlarna har styrt hela världen i hundratusen år utan så mycket som en fikapaus. De har sannerligen fått ligga i.
Så om kvinnorna styr världen på halvtid får ju patriarkatet möjlighet till en viss flextid. Då kan det slå av på takten en smula, anmäla sig till den där orienteringskursen det har pratat om i flera år, röja ordentligt i boden en gång för alla. Patriarkatet kan sticka iväg och spela paintball hela helger emellanåt. Vi stridbara feminister vill nämligen inte ta över. Vi vill inte ha hela världen. Bara vår andel."

Egentligen är det absolut viktigaste att vi alla, kvinnor och män, behandlas som människor. Fast för vår del vill vi kvinnor vara skiiiitsnygga i håret också, säger hon. Svårt att inte hålla med, inte sant.

Caitlin Moran är härligt galen och vild i sina resonemang och att läsa hennes bok är uppfriskande och mycket tänkvärt. Även för karlarna som för min del mer än gärna får sno frugans exemplar för att tjuvläsa lite under täcket. Att vara kvinna är inte lätt, det ska gudarna veta. Det är en konst!

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

lördag, januari 05, 2013

Tre nyanser av Knausgård

Jag måste absolut tipsa er om ett specialprogram från Kulturradion som sändes tidigare idag och som handlade om Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp 1-6. Jon Jordås, Eric Schüldt och Hedvig Weibull som alla arbetar på Kulturradion i SR P1 analyserar Min kamp och de gör det på ett personligt men samtidigt initierat sätt. Det var mycket spännande att ta del av deras diskussion eftersom de förmådde att hitta nya ingångar till romanerna och pekade på detaljer som jag själv inte alls har upptäckt eller tänkt på som viktiga för helheten. Man skulle kunna tro att man redan har sagt allt om Kanusgård och hans Min kamp, men icke. Det finns ännu några nya aspekter att upptäcka.

Du kan höra programmet (längd 44 min) direkt här, vänta på reprisen som sänds på måndag 7/1 kl. 18.15, ladda ner det som mp3 eller lyssna i SR:s app.

  Lyssna: Kulturradion : Min Knausgård 20130105 08:05

torsdag, januari 03, 2013

Mina 15 bästa läsupplevelser under 2012

Att välja ut de femton bästa böckerna som jag läste 2012 är svårt, men jag gör ett försök. Titlarna på listan är utan inbördes ordning, de är liksom bäst allihop eftersom de alla, på olika sätt, har berikat mig för all framtid. Självbiografier och faktaböcker lämnar jag utom tävlan för att göra valet lite lättare för mig, fast det finns starka bubblare där också. Så, tadddaaaaa, här är mina 15 bästa läsupplevelser under 2012:

1. Möss och människor av John Steinbeck
2. Korparna av Tomas Bannerhed
3. Agaat av Marlene van Niekerk
4. Stål av Silvia Avallone
5. Farenheit 451 av Ray Bradbury
6. 1984 av George Orwell
7. Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell
8. Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell
9. Röde orm av Frans G. Bengtsson
10. Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson
11. Passionen av Jeanette Winterson
12. Kupé nr 6 av Rosa Liksom
13. Vi kom över havet av Julie Otsuka
14. Ansikten i vattnet av Janet Frame
15. Min kamp 2-5 av Karl Ove Knausgård

Sedan vill jag dela ut "priset" för 2012-års största läsutmaning och det går, inte alldeles oväntat, till Ulysses av James Joyce.

Vilken eller vilka är de bästa böckerna som du läste förra året?