söndag, december 30, 2012

Välkommen ombord på surftåget om "Kupé nr 6" av Rosa Liksom

Ett nytt surftåg är klart, det rullar in på stationen medan jag skriver detta. Om du kliver ombord, kommer du att färdas genom Rosa Liksoms roman Kupé nr 6. Jag presenterar också författarinnan för dig. Observera att surftåget inte fungerar på mobiltelefoner och surfplattor i dagsläget.

En resa med surftåget är gratis och denna gång behövs inte heller någon föranmälan eftersom hela surftåget är förinspelat. Därför kan du titta när du vill och hur många gånger du vill. Resan tar 20 minuter. Klicka på länken i början av inlägget eller på bilden för att komma till surftågssidan. Välkommen ombord!




 Tidigare surftåg kan du se här.


Boken Kupé nr 6 finns att köpa på Bokus eller på AdLibris.

lördag, december 29, 2012

Mums mums



Lista din dag

Det är två dagar kvar på det här året och snart kommer det ett nytt och det är ett bra tillfälle att tipsa om en annorlunda bok, en dagbok. Brukar du skriva dagbok? Fast även som dagbok är den här boken lite annorlunda. Den heter Lista din dag och presenteras som "din unika bok som listar 3 favoriter om dagen i 100 dagar för att minnas".

Punkterna/frågorna på listorna handlar om resor, vänner, händelser, kärlekar, möten, drömmar, maten, upplevelser, tankar med mera. Ibland får punkterna mig att skratta, ibland fundera och reflektera lite mera på allvar. Det känns inte att det skulle vara särskilt svårt att komma igång med skrivandet, dessutom finns det några inspirerande exempel i början (ganska kul att läsa).

Det roliga med listdagboken är att all text i den är handskriven, precis som det passar sig för punktistor. Det ser trevligt ut. För text och bearbetning står Sara Starkström.


 
 
Lyssna gärna på Sara Starkström när hon berättar om dagboken i P4 västmanland.

fredag, december 28, 2012

Jord och aska

För andra gången har jag nu läst en bok av författaren Atiq Rahimi som kommer från Afghanistan men är sedan länge bosatt i Frankrike. Den första boken som jag läst av honom var Tålamodets sten och jag minns att boken gav mig en minnesvärd läsupplevelse (läs mer här). Därför var det självklart att jag ville läsa även hans senaste på svenska, Jord och aska. Jag blev inte besviken.

Jord och aska är en kortroman på endast sjuttio sidor men berättelsen är så tät och intensiv att man läser den i ett svep, nästan på bara en inandning. Meningar är ofta korta, de ger kraft åt texten och driver den framåt medan orden och formuleringarna matar den med känslor.

I berättelsen förflyttar vi oss till Afghanistan under den sovjetiska ockupationen av landet, till en liten by som precis blivit förstörd. Huvudpersonerna är farfadern Dastaguir och hans sonson Yassin, de enda i familjen som överlevt granatattackerna. Yassins pappa lever också eftersom han arbetar i en gruva långt bort från byn och det är till honom farfadern och pojken beger sig för att lämna besked om familjens tragiska öde. Dastaguir är förtvivlad av sorg, det är en tung börda han bär på under vandringen till gruvan. Hur ska han nånsin kunna berätta för sin son om bomberna som dödade alla i huset?

Pojkens situation och reaktion på det som skett är naturligtvis också gripande. Han förstår inte riktigt vad som har hänt och dessutom har han förlorat sin hörsel på grund av granatexplosionerna. Han tror att soldaterna har stulit alla världens ljud:

"Farbrorn i affären har ingen röst längre, vakten har ingen röst längre... farfar, var ryssarna här och tog allas röster+ Vad gör de med alla rösterna? Varför lät de dem ta din röst? Hade de dödat dig annars? Bibbi lämnade inte sin röst och hon dog..."

Det vilar en speciell symbolik i detta med röster. De döda har sina röster kvar, de levande har förlorat dem, liksom alla ord. Vad förmår ord? De känns plötsligt så onödiga, tycker Dastaguir.

Trots att Jord och aska uspelar sig i en miljö och i en kultur som är långt ifrån vår egen, uppstår det hos mig som läsare en allmänmänsklig reaktion och förståelse och jag blir ännu en gång varse om hur bra litteratur är för att överbrygga skillnader och motsättningar.

Till svenska översattes boken varsamt och lyhört av Kristina Ekelund.

Boken har också blivit film i regi av författaren själv, titta gärna på videoklippet.




Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

torsdag, december 27, 2012

En kärlekshandling

Enkärlekshandling är en ny roman av Jeffrey Eugenides som sedan världssuccén med Middlesex 2002 tillhör sin generations författarelit. Han är född 1960 i USA och debuterade 1993 med Virgin Suicides som också blev Sofia Copolas berömda filmdebut. Efter teman som tonårssjälvmord och hermafroditism är Eugenides tillbaka med en bok som varken chockar eller provocerar. Om man har läst hans tidigare böcker blir man kanske lite förvånad över att han denna gång valt att skriva ett slags parafras på viktorianska äktenskapsromaner.


En kärlekshandling utspelar sig i college- och universitetsmiljö, året är 1982. På bokbloggar använder man nuförtiden genrebeteckningen aka-porr för böcker som skildrar den akademiska världen och En kärlekshandling är ett praktexempel. Personerna i boken vältrar sig nämligen i diskussioner om litteratur, filosofi och religion samt 80-talets modediscipliner semiotik och dekonstruktivism. Om man i likhet med mig tillhör de som gillar dylika inslag i romaner, får man sitt lystmäte tillfredsställt. I annat fall hoppar man nog över de sidorna för att fortsätta läsningen där berättelsen är mera jordnära.


Boken har tre huvudpersoner, en giftaslysten kvinna och två friare. Madeleine, Leonard och Mitchell träffas sista året på college och vi följer dem under året som följer. Madeleine är en spänd överklassflicka som har fasta renbäddningsdagar och vars område är engelsk litteratur, helst Austen, Eliot eller James. Hon är förälskad i Leonard, en undanglidande, manodepressiv biolog med filosofisk läggning vars sängkläder luktar korv och som är skeptisk inför känslor som kallas kärlek. Till skillnad från Madeleine är han uppvuxen i en familj där verbet älska inte ingick i vokabulären. De inleder ett förhållande som tar slut men börjar snart om. Sedan gifter de sig men problemen låter inte vänta på sig. Så har vi Mitchell. Han dras till religiös mysticism och är övertygad om att Madeleine är kvinnan i hans liv. Hans rastlöshet och Madeleines avvisande attityd tvingar honom på en pilgrimsresa till Europa och även Indien för att jobba som volontär hos Moder Teresa.


Det är intressant med tre huvudpersoner. Därför blir jag lite besviken när Madeleine som figur börjar blekna efter sin häftiga entré i handlingen. Först framstår hon som en handlingskraftig kvinna men i samma takt som hennes fixering vid att bli gift tilltar, blir hon allt mer färglös. Samtidigt tar Leonard och Mitchell allt mer plats och blir högljuddare och högljuddare. Madeleine glider raskt över till rollen som den vårdande och självuppoffrande parten vilket känns lite avslaget idag. Jag hoppades på ett nyanserat kvinnoporträtt men Madeleine är tråkig och konventionell med sitt stora livsprojekt som bara går ut på att gifta sig med en snygg karl. Fast å andra sidan får vi inte glömma att En kärlekshandling är en äktenskapsroman i viktoriansk anda, dessutom i en miljö och i en tid då vardagsfeminism ännu inte var uppfunnen.


Den bäst gestaltade karaktären är Leonard. Jag blev mycket gripen av skildringar av hans manodepressivitet, från de första tecknen i tonåren till den stora kollapsen efter collegeexamen. Beskrivningar av Leonards själsliga och fysiska tillstånd under de så väl maniska som de depressiva perioderna är starka och gripande. Dessutom finns här en galghumor som ibland är obetalbar.


I sitt berättande använder sig Eugenides av bruten kronologi, ett trick som ofta förhöjer läsupplevelsen om det lyckas. Här lyckas det. Eugenides rör sig ledigt fram och tillbaka i historien, tar om, kompletterar med detaljer, likt en snöboll som blir större och större genom att rullas runt.


En kärlekshandling är också en skickligt konstruerad metaroman, dvs en roman om en roman, något som vi bokälskare brukar suga på som en litterär karamell. Det här är både en roman om klassiska äktenskapsromaner och om den roman vi just är i färd med att läsa. Kan man ens skriva en sådan?Och hur borde den sluta? Det är frågan. På sista sidan har Madeleine själv ett möjligt svar.

Översättning: Niclas Nilsson.



(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 12-12-11 och med tidningens samtycke återges den nu här på bloggen.)



Köp boken på FritzStåhl Bokus eller AdLibris.

onsdag, december 26, 2012

Ansikten i vattnet

"Sålunda föll tiden över oss, som snö, dämpade våra skrik och våra liv, och vem skulle smälta den åt oss?"

Janet Frames roman Ansikten i vattnet är en känslomässigt stark läsning som man blir gripen och omskakad av eftersom den skildrar Janet Frames egna erfarenheter från åren då hon var intagen som patient på ett nyzeeländsk mentalsjukhus. Det var på 40- och 50-talen och både hon och medpatienterna utsattes regelbundet för kraftiga elchocker och många blev lobotomerade. Hotet om att hon också skulle bli lobotomerad hängde i princip alltid över henne och var en ständig skräck.

"Doktor Portman hade alltså ändrat sig och beslutat att de skulle borra upp två hål i tinningarna på mig och låta min personlighet flyga ut som en flyttfågel till ett annat land och aldrig komma tillbaka ens när våren kom och körsbärsblommorna öppnade sig och de skira vildplommonblommorna lyste vita på gärdsgårdarna."

Med kristallklar skärpedjup och på ett närmast himmelskt vackert språk beskriver Frame sina dagar på mentalsjukhuset, dagar som präglas av kränkande behandlingar, förödmjukelser, bristande omvårdnad och elchocker som är rena tortyren. Samtidigt utforskar hon människornas personlighet och synliggör en värld av känslor och klara tankar, specifika begåvningar, underliga syner och upplevelser av verkligheten. Jag kan inte säga annat än att det mäktigt.

Jag blev till exempel särskilt gripen av Frames insikt om den strikta uppdelningen mellan patienter och människor, liksom hur hon skildrar de mentalsjukas drömmar om ett vanligt liv som blant annat yttrar sig genom att de klamrar sig fast vid en och annan personlig ägodel som de ibland var tillåtna att få behålla. Eller de svårast sjuka som när de kläs av för natten ertappas med handen hårt sluten om någonting de vägrar att släppa ifrån sig:

"... det här får du inte, inte de här grässtråna som jag har plockat åt mig själv i parken, den här biten staniolpapper som jag stulit från någons chokladkaka, den här hårtussen som jag har hittat på golvet i badrummet, det är mina skatter som ger mening åt den långa dagen när jag sitter hopkurad med händerna runt knäna och stirrar från den gulnade fläcken i gräset upp till solen, Riddar Landlös i Kungens Vita Sal."

Det gör ont att läsa. Det gör ont att tänka sig att det är en människas egna erfarenheter jag håller på att ta del av. Jag blir drabbat av Frames och de andras desperation, känslan av hjälplöshet och längtan tillbaka till livet. Jag blir också gripen och rörd av kärleken och värdigheten i Frames sätt att beskriva den kärlekslösa och ovärdiga miljön som hon under en period av sitt liv levde i. Också när hon berättar om "de gömda människorna på avdelning ett", de som är svårast sjuka, andas hennes ord medmänsklighet och kärlek.

Eftersom den här boken har blivit skriven förstår vi på förhand att Janet Frame aldrig blivit lobotomerad och att hon så småningom fick lämna mentalsjukhuset. Ansikten i vatten är hennes andra roman och utkom 1961. Idag räknas den till moderna klassiker. Till svenska översattes boken av Annika Preis.

Ansikten i vattnet blev en oförglömlig upplevelse för mig.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Hej lilla bloggen, är du vaken?

Julen är över (nästan) och jag håller på att så sakteligen väcka liv i bloggen igen. Tacka vet jag julkalendern som gav bloggen en konstgjord andning under tiden då bloggandet låg i ide. Av de sex böckerna som jag hittills har läst i december har jag inte recenserat en enda, hade varken tid eller lust, men nu ska det bli ändring för under dagarna som kommer har jag tänkt att blogga ifatt. Nu blir det fart!

Sedan kanske ni undrar om jag har fått något bokrelaterat i julklapp och då kan jag berätta att visst, det har jag fått. Jag har fått en jättefin bokkasse från Strand i New York samt det som utsågs att bli årets julklapp, nämligen hörlurar till min iPhone. De ska göra mitt boklyssnande smidigare eftersom de är sådana som inte bildar ett ormbo stup i kvarten. Jag kan gott lova att båda sakerna kommer jag att använda dagligen under lång tid framöver.



Vad har du fått för bok- eller läsrelaterade klappar förutom böcker?

måndag, december 24, 2012

söndag, december 23, 2012

Bokläsning i konsten: 23 december


A girl reading in a hammock, Robert-Archibald Graafland. Dutch (1875 - 1940)





fredag, december 21, 2012

Julledighetens startsjua

Läshögen som jag naivt tror att jag hinner läsa under min jul- och nyårsledighet består av sju böcker.

Rätt redskap till varje bokälskare!

Så här i juletid när det städas och lagas mat till förbannelse och lästiden har krympt till obefintlighet är det extra viktigt att man som bokälskare använder sig av rätt sorts redskap. Håller du inte med om det? De här två prylarna kanske inte är de mest praktiska världen har skådat, men härligt boknördiga.

Ett litterärt skärbräde förgyller matlagningen
 
Sopa bort dammet med bokborsten?


Och du, glöm förgudsskull inte bort att läsa lite!

Virkning & böcker

Sedan ungefär två månader tillbaka har jag en ny hobby - virkning - vilket har bland annat har haft en mycket negativ inverkan på mitt bloggande som fått stå tillbaka lite grann, hoppas att ni förlåter mig för det. Plötsligt dras jag inte bara till bokhandlar utan också till affärer som säljer garn och virknålar. Plötsligt är det lika spännande och upphetsande att klämma på garner som det är att klämma på böcker. Om man slår ihop de två sakerna virkning och böcker, kan man hitta lite roliga saker. Här kommer tre fina exempel.
 
Åh, virkade bokmärken!
 

Det här handlar i och för sig om stickning (som jag inte kan)
men boken är så boknördig att jag vill visa den.

 
Den här boken är söt. Både recept på bakverk OCH virkverk.


Bokläsning i konsten: 21 december


Edouard Manet: The Reader 1861


torsdag, december 20, 2012

onsdag, december 19, 2012

tisdag, december 18, 2012

måndag, december 17, 2012

tisdag, december 11, 2012

söndag, december 09, 2012

Så gör jag: konsten att skriva

Bodil Malmstens bok Så gör jag: Konsten att skriva har en lite missvisande titel, tycker jag, eftersom den långt ifrån enbart handlar om hur Bodil Malmsten gör när hon skriver. Visst liknar den till formen en handbok i skrivandets konst - hon ger svar, råd, tips, exempel (också dåliga avsedda av varna) och skrivuppgifter men i grunden är Så gör jag mer än en skrivarhandbok, vilket är bra att veta i fall man funderar på att läsa den. Även om hon berättar mycket om skrivandets lycka och publiceringens plågor, handlar den här boken för mig i lika hög grad om läsandet, om litteraturens betydelse, om bra och dåliga böcker samt om livet, människovarandet och den oskrivna verkligheten. Det finns mycket att hämta här, även om man inte när författardrömmar.

Jag har läst många böcker av Bodil Malmsten och Så gör jag är en typisk Bodil-bok. Jag har funderat över om det är positivt eller negativt att det är så och inte kommit till ett entydigt svar men det känns som att Så gör jag är mest en bok för de redan frälsta som sedan länge älskar Bodil Malmstens sätt att se på världen och klä sina tankar i ord. Om du har läst hennes loggböcker och tyckt om dem, kommer du att tycka om Så gör jag.

Att läsa Så gör jag var för mig en orgie i understrykningar och citatanteckningar. Jag har strukit under jättemycket och helst skulle jag vilja sätta upp några av meningarna på kylskåpsdörren för texten vimlar av perfekta oneliners. Vissa stycken läste jag flera gånger om i ett fånigt försök att minnas dem ordagrant, vissa för att tanken var så klokt tänkt. Ibland provocerar hon också för hon säger gärna tvärtemot massan. Bodil Malmsten har inte mycket till övers för böcker av typen Da Vinci-koden och Millenium-böckerna och vågar säga det högt. Det är inte många som gör. Hon står på barrikaden i de goda och viktiga böckernas tjänst och jag gillar det, liksom att hon utrycker vikten av att människor är/förblir/blir läsare.

Bodil Malmstens tankar väcker läsarens tankar och det i sig räcker långt. Hon är en som skriver och hon skriver bra och välformulerat. Ibland är hon rolig, ofta är hon bitsk. Dessutom är Så gör jag en bok som också är vacker för ögat: helsidesfoton i färg, angenäm och luftig layout, tydlig kapitelindelning, ett sidenband. Om jag inte redan hade boken, skulle jag önska mig den.
 
"Gör som du vill men gör det bra!"

Annika Koldenius gillar också.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bokläsning i konsten: 9 december

Frank Dicey (1838-1888): The Novel, A Lady in a Garden Reading

torsdag, december 06, 2012

onsdag, december 05, 2012

I en människa


Jag säger JohnIrving, du säger Garp och hans värld eller Ciderhusreglerna. Om du är en riktig Irving fantast räknar du upp ytterligare några av hans tretton romaner. John Irving är idag 70 år gammal och har blivit en av vår tids mest lästa författare. Hans nya roman Ien människa beskriver samhällets resa från allmän sexuell intolerans till att det inte längre är så märkvärdigt om någon är homo, bi eller transa. I en människa hyllar toleransen och besjunger människan. Förutom att den handlar om rätten till valfri sexuell identitet är det en bok om begär, drömmar, frånvarande fäder och om litteraturens utvecklande kraft.

Huvudpersonen heter Bill och är en 70-årig bisexuell författare med talfel som berättar om sitt liv. Bokens nu är vårt nu men berättelsen börjar på 50-talet när Bill är 13 år gammal och bor med sin konventionella mamma och sin i Shakespeare förtjuste styvfar i den lilla staden First Sister i Vermont. Bills värld befolkas av familjen, brottare, lärare samt collegekompisar och deras föräldrar. Han står mycket nära sin morfar Harry som gärna spelar kvinnoroller i amatöruppsättningarna av Shakespeares pjäser på stadens teater och på kvällarna klär sig i sin avlidna hustruns kläder. Som 13-åring får Bill ett bibliotekskort och lär känna bibliotekarien miss Frost. Eftersom hon är transsexuell tillhör hon kategorin ”sexuellt misstänkta” (ett uttryck som Irving myntade i Garp och hans värld).

Det första Bill upptäcker med miss Frosts hjälp är världslitteraturen. Han läser Dickens och Baldwin och hittar Flaubert. Klassikern Madame Bovary kommer tidigt in i berättelsen och stannar kvar där likt en skugga eller en spegel hela boken igenom. Jag älskar hur Irving använder Madame Bovary som sound track för sin historia! Den andra upptäckten som Bill gör bland bokhyllorna handlar om drömmen att själv bli författare. Upptäckt nummer tre handlar om sexualitet i allmänhet och den egna bisexualiteten i synnerhet.

Förutom på miss Frost tänder Bill på skolans snyggaste brottare, den dryge Kittredge, och han inleder också en mycket speciell och livslång relation med bästa vännen Eleine vars sexualitet inte heller är friktionsfri. Kittredge är av olika anledningar både Eleins och Bills passion och plågoande och en av de mest tragiska figurerna i boken. Sedan har vi klasskamraten Tom Atkins, Bills första riktiga pojkvän. De tillbringar en sommar tillsammans när de är 19 år, Bill läser högt ur Madame Bovary för Tom och när Bill läser det grymma slutet och Toms reaktion kommer, får vi en allra första föraning om den framtida aidskrisens verkningar. Fast innan dess hinner Bill att ha förhållanden med många män och kvinnor.

Åren går, de slingrar sig från människa till människa. Berättartekniskt är Irving mycket skicklig när han rör sig mellan nuet, det förflutna och en antydd framtid. Just hur han använder sig av antydningar är mycket spännande. De subtila tecknen porlar först fram nästan omärkligt för att sedan rinna samman och bilda ett sammanhang som det dånar om.

När det gäller aidsepidemin ligger det nära till hands att dra en parallell till Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar. Också här finns maktlösheten, paniken, lidandet, samhällets avståndstagande och de smittades självförakt. Men Irving visar en till aspekt av epidemin, nämligen att många homo- och bisexuella män som insjuknade och dog i aids faktiskt levde familjeliv med fru och barn, vilket inte sällan fick tragiska konsekvenser. Den bilden är smärtsam att ta till sig. Också den bilden ger John Irving oss.

Det är lätt att känna värme för personerna i boken eftersom Irving är bra på att levandegöra sina figurer och eftersom han skriver med kärlek och humor. Den irvingska humorn som bottnar i replikerna är omisskännlig och det är bra att den finns där för den lättar upp det tunga.

Även om romanens startsträcka var lite för lång för min smak och jag irriterade mig på kursiveringar vars syfte jag inte alltid begrep, är I en människa en drabbande, underhållande, tänkvärd och viktig bok.
 
 
(Denna text publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2012-11-20. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.