Jord och aska är en kortroman på endast sjuttio sidor men berättelsen är så tät och intensiv att man läser den i ett svep, nästan på bara en inandning. Meningar är ofta korta, de ger kraft åt texten och driver den framåt medan orden och formuleringarna matar den med känslor.
I berättelsen förflyttar vi oss till Afghanistan under den sovjetiska ockupationen av landet, till en liten by som precis blivit förstörd. Huvudpersonerna är farfadern Dastaguir och hans sonson Yassin, de enda i familjen som överlevt granatattackerna. Yassins pappa lever också eftersom han arbetar i en gruva långt bort från byn och det är till honom farfadern och pojken beger sig för att lämna besked om familjens tragiska öde. Dastaguir är förtvivlad av sorg, det är en tung börda han bär på under vandringen till gruvan. Hur ska han nånsin kunna berätta för sin son om bomberna som dödade alla i huset?
Pojkens situation och reaktion på det som skett är naturligtvis också gripande. Han förstår inte riktigt vad som har hänt och dessutom har han förlorat sin hörsel på grund av granatexplosionerna. Han tror att soldaterna har stulit alla världens ljud:
"Farbrorn i affären har ingen röst längre, vakten har ingen röst längre... farfar, var ryssarna här och tog allas röster+ Vad gör de med alla rösterna? Varför lät de dem ta din röst? Hade de dödat dig annars? Bibbi lämnade inte sin röst och hon dog..."
Det vilar en speciell symbolik i detta med röster. De döda har sina röster kvar, de levande har förlorat dem, liksom alla ord. Vad förmår ord? De känns plötsligt så onödiga, tycker Dastaguir.
Trots att Jord och aska uspelar sig i en miljö och i en kultur som är långt ifrån vår egen, uppstår det hos mig som läsare en allmänmänsklig reaktion och förståelse och jag blir ännu en gång varse om hur bra litteratur är för att överbrygga skillnader och motsättningar.
Till svenska översattes boken varsamt och lyhört av Kristina Ekelund.
Boken har också blivit film i regi av författaren själv, titta gärna på videoklippet.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
