En kärlekshandling utspelar sig i college- och universitetsmiljö, året är 1982. På bokbloggar använder man nuförtiden genrebeteckningen aka-porr för böcker som skildrar den akademiska världen och En kärlekshandling är ett praktexempel. Personerna i boken vältrar sig nämligen i diskussioner om litteratur, filosofi och religion samt 80-talets modediscipliner semiotik och dekonstruktivism. Om man i likhet med mig tillhör de som gillar dylika inslag i romaner, får man sitt lystmäte tillfredsställt. I annat fall hoppar man nog över de sidorna för att fortsätta läsningen där berättelsen är mera jordnära.
Boken har tre huvudpersoner, en giftaslysten kvinna och två friare. Madeleine, Leonard och Mitchell träffas sista året på college och vi följer dem under året som följer. Madeleine är en spänd överklassflicka som har fasta renbäddningsdagar och vars område är engelsk litteratur, helst Austen, Eliot eller James. Hon är förälskad i Leonard, en undanglidande, manodepressiv biolog med filosofisk läggning vars sängkläder luktar korv och som är skeptisk inför känslor som kallas kärlek. Till skillnad från Madeleine är han uppvuxen i en familj där verbet älska inte ingick i vokabulären. De inleder ett förhållande som tar slut men börjar snart om. Sedan gifter de sig men problemen låter inte vänta på sig. Så har vi Mitchell. Han dras till religiös mysticism och är övertygad om att Madeleine är kvinnan i hans liv. Hans rastlöshet och Madeleines avvisande attityd tvingar honom på en pilgrimsresa till Europa och även Indien för att jobba som volontär hos Moder Teresa.
Det är intressant med tre huvudpersoner. Därför blir jag lite besviken när Madeleine som figur börjar blekna efter sin häftiga entré i handlingen. Först framstår hon som en handlingskraftig kvinna men i samma takt som hennes fixering vid att bli gift tilltar, blir hon allt mer färglös. Samtidigt tar Leonard och Mitchell allt mer plats och blir högljuddare och högljuddare. Madeleine glider raskt över till rollen som den vårdande och självuppoffrande parten vilket känns lite avslaget idag. Jag hoppades på ett nyanserat kvinnoporträtt men Madeleine är tråkig och konventionell med sitt stora livsprojekt som bara går ut på att gifta sig med en snygg karl. Fast å andra sidan får vi inte glömma att En kärlekshandling är en äktenskapsroman i viktoriansk anda, dessutom i en miljö och i en tid då vardagsfeminism ännu inte var uppfunnen.
Den bäst gestaltade karaktären är Leonard. Jag blev mycket gripen av skildringar av hans manodepressivitet, från de första tecknen i tonåren till den stora kollapsen efter collegeexamen. Beskrivningar av Leonards själsliga och fysiska tillstånd under de så väl maniska som de depressiva perioderna är starka och gripande. Dessutom finns här en galghumor som ibland är obetalbar.
I sitt berättande använder sig Eugenides av bruten kronologi, ett trick som ofta förhöjer läsupplevelsen om det lyckas. Här lyckas det. Eugenides rör sig ledigt fram och tillbaka i historien, tar om, kompletterar med detaljer, likt en snöboll som blir större och större genom att rullas runt.
En kärlekshandling är också en skickligt konstruerad metaroman, dvs en roman om en roman, något som vi bokälskare brukar suga på som en litterär karamell. Det här är både en roman om klassiska äktenskapsromaner och om den roman vi just är i färd med att läsa. Kan man ens skriva en sådan?Och hur borde den sluta? Det är frågan. På sista sidan har Madeleine själv ett möjligt svar.
Översättning: Niclas Nilsson.
(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 12-12-11 och med tidningens samtycke återges den nu här på bloggen.)
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
