"Doktor Portman hade alltså ändrat sig och beslutat att de skulle borra upp två hål i tinningarna på mig och låta min personlighet flyga ut som en flyttfågel till ett annat land och aldrig komma tillbaka ens när våren kom och körsbärsblommorna öppnade sig och de skira vildplommonblommorna lyste vita på gärdsgårdarna."
Med kristallklar skärpedjup och på ett närmast himmelskt vackert språk beskriver Frame sina dagar på mentalsjukhuset, dagar som präglas av kränkande behandlingar, förödmjukelser, bristande omvårdnad och elchocker som är rena tortyren. Samtidigt utforskar hon människornas personlighet och synliggör en värld av känslor och klara tankar, specifika begåvningar, underliga syner och upplevelser av verkligheten. Jag kan inte säga annat än att det mäktigt.
Jag blev till exempel särskilt gripen av Frames insikt om den strikta uppdelningen mellan patienter och människor, liksom hur hon skildrar de mentalsjukas drömmar om ett vanligt liv som blant annat yttrar sig genom att de klamrar sig fast vid en och annan personlig ägodel som de ibland var tillåtna att få behålla. Eller de svårast sjuka som när de kläs av för natten ertappas med handen hårt sluten om någonting de vägrar att släppa ifrån sig:
"... det här får du inte, inte de här grässtråna som jag har plockat åt mig själv i parken, den här biten staniolpapper som jag stulit från någons chokladkaka, den här hårtussen som jag har hittat på golvet i badrummet, det är mina skatter som ger mening åt den långa dagen när jag sitter hopkurad med händerna runt knäna och stirrar från den gulnade fläcken i gräset upp till solen, Riddar Landlös i Kungens Vita Sal."
Det gör ont att läsa. Det gör ont att tänka sig att det är en människas egna erfarenheter jag håller på att ta del av. Jag blir drabbat av Frames och de andras desperation, känslan av hjälplöshet och längtan tillbaka till livet. Jag blir också gripen och rörd av kärleken och värdigheten i Frames sätt att beskriva den kärlekslösa och ovärdiga miljön som hon under en period av sitt liv levde i. Också när hon berättar om "de gömda människorna på avdelning ett", de som är svårast sjuka, andas hennes ord medmänsklighet och kärlek.
Eftersom den här boken har blivit skriven förstår vi på förhand att Janet Frame aldrig blivit lobotomerad och att hon så småningom fick lämna mentalsjukhuset. Ansikten i vatten är hennes andra roman och utkom 1961. Idag räknas den till moderna klassiker. Till svenska översattes boken av Annika Preis.
Ansikten i vattnet blev en oförglömlig upplevelse för mig.
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
