tisdag, november 13, 2012

Vi kom över havet

Ser du bokomslaget? Det visar en koffert och ett knallrött japanskt paraply och genast när jag såg bilden för första gången undrade jag vad det var för öde som jag skulle få packa upp om jag öppnade den gamla, slitna resväskan, denna tunna, vackra bok. Boken, som är skriven av amerikanskan Julie Otsuka, heter Vi kom över havet och berättar om en del av japansk-amerikansk nutidshistoria som i alla fall jag aldrig har hört talas om innan men som inte desto mindre är angelägen att berättas. Att läsa Vi kom över havet innebär ett möte med en prosa som är så vacker att det sjunger om den. Koffertarna är många och de är packade med bröllopskimonon av siden, kaligrafipenslar och rispapper att skriva brev hem på och med små Buddhafigurer som ska bringa lycka och ge beskydd.

I början av romanen är året 1919 och ett antal japanska flickor och kvinnor är på väg över Stilla havet, till ett nytt liv och en ny framtid i Kalifornien. De är postorderbrudar, de ska gifta sig med japanska män och bilda familj där borta i Kalifornien. Där de trängs på fartygets mellandäck vet de ännu inte att fotografier som de har fått på sina stiliga, blivande makar ibland är tjugo år gamla. De vet inte heller att de romantiska breven som de har fått är skrivna av professionella äktenskapsmäklare. Lika lite vet de något om de umbärnaden, slit och utanförskap som väntar dem, så de drömmer om kärlek och egendomar och längtar.

"På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor. Några av oss kom från stan och hade eleganta stadskläder, men många fler av oss kom från landet, och på båten hade vi på oss samma gamla kimonor som vi hade haft i många år - urblekta och ärvda från våra systrar, lappade och omfärgade flera gånger. Några av oss kom från bergen och hade aldrig sett havet annat än på bild, och några av oss var döttrar till fiskare och hade vistats vid havet hela våra liv."

Julie Otsuka har med utgångspunkt i autentiska dagboksanteckningar och brev från den tiden skapat en hjärtskärande berättelse om ett kollektivt kvinnoöde som blev mycket sorgligt och tragiskt. Japanerna som levde i Kalifornien i början av 1900-talet var längst ner på samhällsstegen och deras liv var präglat av hårt arbete, våld och fattigdom. Sedan, i december 1941 (efter Pearl Harbor), pekades de alla ut som förrädare, internerades och efter ett tag till och med deporterades från USA. Först männen, sedan kvinnorna och barnen. Det är de två decennierna mellan 1919 och 1941 som Otskuka skildrar i sin roman.

Inte nog med att berättelsen i sig är fängslande och mycket intressant och språket är som en änglasång - dessutom är stilen speciell. Otsuka för en kollektiv talan: berättarrösten är ett "vi", vilket är ganska ovanligt i litteraturen, liksom det repetitiva sättet att använda vi-rösten (se gärna citatet här ovan).

Alla de enskilda kvinnostämmorna som under lång tid varit tysta bildar en mäktig körsång som ekar och skär igenom tid och rum och drabbar mig som läsare med full kraft. Sångerna de sjunger, de olika kapitlen, handlar om resan, ankomsten, arbetet, samlivet, barnen, slutet - allt det som våra liv består av. Men i slutet, när städerna och byarna har blivit tömda på japaner, ändras "vi" till "de". Detta vi-och-de-tänkandet som mänskligheten alltid använt sig av och som tyvärr ännu inte är utraderat ur vårt sätt att se på världen blir extra tydligt, liksom orättvisor och grymheter som ovillkorligt bottnar i det.

Vi kom över havet är storartad litteratur om hur det var när öst mötte väst under tidig 1900-tal och som väcker tankar också om vår tid. Till svenska översattes boken av Ulla Roseen.

Tidigare idag sändes en radiorecension av romanen och i den säger Katarina Wikars att hon skulle vilja läsa boken högt för Gud. Jag förstår varför.

Lyssna: Lyssna på Katarina Wikars recension.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

5 kommentarer:

Marie sa...

Jag hörde Katarina Wikars recension i morse och läser din nu på kvällen. Det här är en roman som jag verkligen vill läsa!

Sherrold Appoxatyttle sa...

Riktigt fint omslag, man blir nyfiken på den där boken.

Ylva sa...

Den låter intressant, vacker och sorglig! Påminner lite om Moyes Brudskeppet som handlar om kvinnor som åker från Australien till England.

Feelgoodbibliotekarien sa...

Nu har jag läst boken och den var verkligen annorlunda skriven. Det tog ganska lång tid tills jag blev van. Men det var fascinerande hur författaren lyckades få fram så målande bilder och närvarokänsla även fast det bara var meningar som egentligen hade kunnat presenteras i punktform. Bilderna av brudkimonos som fylldes med stenar, brändes och som kvinnorna tog på sig innan de hoppade i havet har brännt sig fast på min själs näthinna.

En ypperlig berättelse om man vill diskutera vi och dom-tänket...som mer än någonsin är aktuellt idag. Att mänskligheten aldrig tycks lära sig av historien!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Marie, Sherrold och Ylva: om ni blivit nyfikna, vet jag ett sätt att stilla den - läs boken. Jag lovar att ni kommer att gilla den.

Feelgoodbibliotekarien: jag har också flera bilder kvar på näthinnan, det är en bok som man minns och tänker på länge. Håller med dig om att den lämpar sig för bokcirklande.