 |
| Kupé nr 6 av Rosa Liksom är mycket speciell och fängslande. |
Det är en kylig marskväll när den unga arkeologistuderande kvinnan från Finland kliver ombord på tåget i Moskva och letar rätt på sin kupé i sista sovvagnen, kupé nr. 6. Hon ska ta Transsibiriska expressen, åka ända fram till Mongoliets huvudstad Ulan Bator för att med egna ögon få se en gammal hällristning. Med tåget ska hon under många dagar färdas genom Sibiriens mäktiga, snötäckta landskap, genom byar bebodda av deporterade och genom öppna och stängda städer. Hon kommer inte bo ensam i kupén utan kommer att dela den med en rysk man, en man som hon aldrig har sett förut.
 |
| Transsibiriska järnvägen |
Att säga att flickan upplever mannen som osympatisk är en underdrift. Med all rätt tycker hon att han är frånstötande och irriterande. Snart visar det sig att han konsumerar ofattbara mängder vodka, har en svinaktig syn på kvinnor och ett språk som är brutalt, vulgärt och alldeles förfärligt.
"Han hostade sitt fylleskratt i ansiktet på flickan så att kinderna glödde.
- Horan min, jag skulle kunna tränga igenom dig med kukstumpen som genom en aladåb. Men nej, än har man inte kommit på vad ryssen inte tål. Vi tål allt. Också det att man inte precis alltid kan få fitta."
Inte att det är en ursäkt, men han har varit med om mycket också, bland annat tillbringade han tjugo år i ett arbetsläger för mord, så det är inte så konstigt att han talar gatans språk. Nu är han på väg till ett bygge i Ulan Bator. Trots att mannen kommer med skamliga förslag och är allmänt avskyvärd, uppstår det ett slags förståelse och acceptans gentemot honom från flickans sida och i slutet behöver hon till och med hans hjälp.
Det är fascinerande hur Rosa Liksom skildrar kommunikationen mellan dessa så diametralt olika personer. Medan mannen pratar och babblar, är flickan tyst och innesluten i sina egna tankar och minnen. Och hon ritar teckningar. Hennes tysthet är total, hon säger ingenting genom hela boken förutom en enda replik i slutet.
 |
| Rosa Liksom |
 |
| Rosa Liksom |
 |
| Rosa Liksom |
Ändå driver flickans tankar och mannens berättelser handlingen framåt. Mannen representerar den stora ryska själen, melankolin. Han vet mycket om mycket. Genom att berätta olika historier lär han flickan om vad det innebär att vara ryss och leva i Ryssland och vi som läsare får bilden av ett sorgligt människoöde i Sovjetunionen och av livet där. Flickan lyssnar, vi läser. Ingen av oss vill sluta.
 |
| Sibirien |
Och under tiden åket tåget genom Sibirien. Tillsammans med flickan blickar vi ut genom tågfönstret och ser skogar och snötäckta slätter men också smutsiga och nedgångna städer och byar hukande undan frostvindarna. Rosa Liksoms naturbeskrivningar är mycket vackra, det är mycket ljus och färger i bilderna, konstigt nog. Lika mästerliga är hennes beskrivningar av smutsen i städerna, det rena och vita i vildmarken kontrasterar mot det gråa, smutsiga och slitna i städerna. Inte sällan smälter bilderna av de två världar samman och det är tågets fart som bidrar till det.
"Det här är fortfarande Novosibirsk. Lastbilar på en väglös väg, en häst med hönät, Sibiriens tajga, och svävande röd dimma. Skogen visslar vilt förbi, ett ensamt elvavåningshus mitt bland lemlästade åkrar begravda under snön. Strömmande skog, det här är inte längre Novosibirsk: en kulle, en dal, ett buskage. Tåget kastar sig mot den okända tundran och Novosibirsk rasar samman i en stenhög långt i fjärran. Tåget dyker ut i naturen, dunkar fram genom det snöiga, öde landet."
 |
| Rosa Liksom |
Tidens gång ombord på tåget, på insidan av fönstren som inte andas, är också en spännande del av handlingen. Tiden och passagerarna följer sina rutiner som lämnar avtryck i språket. Morgonaktiviteterna beskrivs flera gånger, morgnar kommer ju och går flera gånger under resan och det händer oftast samma saker, men små variationer. På samma sätt återkommer vissa meningar och vissa stycken som en refräng.
"Framför dem låg en ny dag, med orangefärgade frostiga björkdungar, tallskogar i vars gömmor djuren strövade omkring, och på slätterna böljade den färska snön, vita fladdrande kalsongben, slappa penisar, muffar, murvor och muttor, vida blommiga nattlinnen i flanell, yllesockor, sjalar och spretiga tandborstar."
Så beskrivs när flickan står i kön till toaletten, upp till en timme kan det ta. Och hur det ser ut och luktar när det är hennes tur- den beskrivningen är Liksom nästan onödigt duktig på att få fram. Ur högtalarna strömmar musik av Tchaikovskij.
Kupé nr 6 är ett språkligt fyrverkeri. Jag gillar Liksoms snabba vändningar och kontrastrika bilder. Hennes blick är skarp och skoningslöst fokuserad på små talande detaljer. Hennes språk är krispigt, vasst, vackert och hårt som Sibiriens kyla och det pulserar i takt med tågets gungningar. Mycket bra! Som pricken över i:et uppstår det inte sällan humor i det som känns brutalt och absurt. När det gäller de tre citaten här ovan försökte jag hitta sådana som illustrerar Liksoms säregna språk och stil.
På 1980-talet gjorde Rosa Liksom själv en likande resa med Transsibiriska expressen och hon delade kupé med en man som liknar den i boken, så boken bygger på en egen upplevelse. Samtidigt har Rosa Liksom haft Ryssland som hobby i över trettio år och vet därför mycket om landet och dess själ. Det märks att hon har en god grund att stå på. I kombination med den språkliga och konstnärliga talangen hon besitter kunde resultatet inte bli något annat än en fantastiskt bok, om än inte en må-bra-bok.
 |
| Kupé nr 6 är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2013. |
Köp boken på FritzStåhl, Bokus
