Proust i praktfull tjeckisk utgåva

 

 

Så här praktfull och vacker är den nya tjeckiska utgåvan av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Vilken prydnad i bokhyllan, eller hur?

På Aino Trosells bokrelease

Idag släpps Aino Trosells nya bok, kortromanen Nyårsnatt, som är en parafras på August Strindbergs drama Fröken Julie. I Aino Trosells version slutar dock berättelsen på ett helt annat sätt än hos Strindberg, Trosells Julie tar inte livet av sig. Det är snarare Jean som är illa ute för enligt Aino Trosell går klass före kön och det är onekligen en intressant vinkel. Det är andra tider och även platsen är en annan i Nyårsnatt.

Jag var inbjuden på bokrelease som ägde rum i eftermiddags och fick möjlighet att prata med Aino, vilket var mycket trevligt må ni tro. Hon berättade bl.a. att hon alltid har irriterat sig på slutet i Fröken Julie och grubblade mycket över det tills hon en natt drömde fram sin egen berättelse om Julie och Jean.

Det som är speciellt med Nyårsnatt är att det är en originalljudbok. Det betyder att den i första är utgiven som ljudbok, i andra hand som e-bok. Som inbunden finns den inte och kommer inte att finnas.

För Aino är ljudet det viktiga, hon sa att boken ska vara som en film mellan öronen. Vi som var med på releasen fick lyssna på ett smakprov ur boken, det är Sven Wollter som är uppläsare. Och vilken uppläsare! Fast jag hörde bara en liten bit känns det som att han är perfekt för berättelsen.

Jag som älskar bra ljudböcker längtar redan efter att få höra den här. Kanske blir det min julberättelse, titeln är ju lämplig i alla fall, eller hur. Ljudboken är bara 1,5 timme lång och det slår mig också att det kanske vore trevligt att köra en följetong. Lyssna tillsammans här hemma. Tända en brasa, sträcka ut sig i varsin soffa, njuta av berättelsen.

Lyssna gärna på förordet till Nyårsnatt som Aino har läst in.



Vidare berättade Aino Trosell om sin kommande originalljudbok som kommer ut i vår och heter Isbränna och av allt att döma är en riktigt ruskig och obehaglig historia. Vi fick höra en bit av den också och jag rös.

"Litteraturen har bland annat som uppgift att lära oss att stå emot när livet blir för överjävligt", sa Aino apropå Isbränna. Det var fint sagt och svårt att säga emot.

Tack Aino och Tundell Salmson Audio för ett par trevliga timmar och för boken.

Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna

Jag blev så barnsligt glad när jag fick boken Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna av William Joyce. Sagan om Morris som älskar ord, berättelser och böcker är inte ny för mig eftersom jag redan tidigare har sett den som kortfilm. Den belönades faktiskt med en Oscar för bästa animerade kortfilm 2012 och om du inte har sett den, kan du göra det nu.



Men nu finns Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna som bok på svenska och det är en bok att bli glad av och att förälska sig i.

Jag låter bli att redogöra för handlinngen, det är bara att titta på filmen. Kanske kan jag mycket kortfattat säga att Morris älskar att skriva och att läsa och allt är frid och fröjd tills den dag då en kraftig vind tar tag i honom och flyger iväg med honom på en makalös resa. Först är det lite skrämmande men sedan kommer många nya, härliga berättelser in i Morris liv efter att han hamnat i det hus där böckerna bor.

En dag finner Morris det mest fantastiska rum han någonsin sett. Fladdrandet från otaliga bokblad fyller rummet och det hörs ett svagt tisslande från tusentals olika berättelser.

Jag tycker mycket om illustrationerna. Bilderna förmedlar tydliga stämningar och illustratörern jobbar mycket med kontraster mellan ljus och mörker och det är spännande att leta i skuggorna efter vad som göms där. Figurerna har stora, nyfikna ögon och mjuka, snälla ansiktsdrag. Det är väldigt roligt att böckerna i berättelsen är levandegjorda. De har ben och kan flyga och skutta runt och eftersom de nästan alltid är uppslagna kan man genom bilden på uppslaget "lära känna" bokens karaktär och uppfatta bokens känsloläge. För det är så att böckerna i den här boken är levande och har känslor.

"Morris försökte hålla en viss ordning på böckerna men de rörde alltid till det. Tragedierna behövde muntras upp och besökte komedierna. Uppslagsböckerna, tyngda av fakta, slappnade av tillsammans med serierna och romanerna. På det hela taget blev det en ganska trevlig röra. Morris njöt av att ta hand om böckerna, ömsint laga dem som hade svaga ryggar och släta ut hundöronen på andra."

Den är en fantasifull berättelse som börjar och slutar på samma magiska sätt, nämligen genom att någon öppnar en bok...

Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna är en kärleksförklaring till Boken och till Berättandet. Den är underbar. Enligt min åsikt passar den mest för bokälskande vuxna med barnasinnet kvar även om den är utformad som en barnbok (stort format, stort teckensitt, stora bilder).

Snart är det jul och tid för sagor och då kan boken om Morris vara perfekt som en gå-bort-present till till dina vänner och släktingar, förutsatt att de uppskattar att förlora sig i böckernas och de goda berättelsernas värld.

Och du, titta även på morrislessmore.com . Den finns t.o.m. som app.



Ibland försjunker Morris i en bok och syns knappt till på några dagar.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Tidningen ViLäser - nu också för läs- och surfplattan

Jovars, ViLäser hänger med i e-utvecklingen, så från och med nu kan man köpa lösnummer i elektronisk form att läsa på surfplattan eller läsplattan. Om vi som redan prenumererar på tidningen kan logga in för att ha tillgång till tidningen som e-tidning har jag inte lyckats ta reda på än. Hoppas det.

Ljudböcker från StorySide på iTunes

Det svenska ljudboksförlaget StorySide finns nu på iTunes och det är en trevlig nyhet.

Årets julklapp + ljudböcker = sant

Missförstå min rubrik rätt. Årets julklapp 2012 är inte en ljudbok, men något som hör ljudbokslyssnande till: hörlurar. Valet av hörlurar som årets julklapp handlar om vårt ökade behov att lyssna på böcker och musik medan vi gör något annat samtidigt.

Lena Larsson, VD på HUI Research: "Hörlurarna fyller inte bara en funktion utan blir allt oftare en del i, och en symbol för, en livsstil. Lyssna verkar vara det nya läsa och aldrig förr har hörlurarna använts i samma utsträckning eller varit så populära som nu."

För att en produkt ska kunna bli utsedd till Årets Julklapp ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Produkten ska vara en nyhet eller ha fått ett nyväckt intresse för året
• Produkten ska svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal
• Produkten ska representera den tid vi lever i

Och så här lyder motiveringen: "Årets Julklapp 2012 är en symbol för den mobila och uppkopplade trenden, där utbudet av nya tjänster ökat stark och snabbt förändrar konsumenternas beteende. Vi har idag tillgång till musik, film, nyheter och annat direkt i telefonen, surfplattan, läsplattan, datorn eller mp3-spelaren. Vi kan konsumera allt detta på nya platser och på alla tider på dygnet.

Detta förändrade köpbeteende i kombination med stor tidspress gör att konsumenterna vill utnyttja tiden effektivare. Hörlurarna är en förutsättning för att kunna använda den nya tekniken och gör att tiden i rörelse kan utnyttjas bättre. Årets Julklapp 2012 är hörlurarna. Hörlurarna uppfyller alla tre kriterier för Årets Julklapp."

Jag lyssnar mycket på ljudböcker och min lyssnarprofil stämmer väl överens med valet av årets julklapp. Jag skulle inte alls ha något emot ett par snygga och funktionella hörlurar till min ajfån efterom de standardhörlurar jag använder har blivit lite dåliga. Hallå tomten, hör du det?

Hur är det med dig? Kommer du att önska dig årets julklapp i julklapp?

En lång vinter

Jag kan inte längre säga exakt när jag för första gången noterade författarnamnet Colm Tóibín men att jag omedelbart bestämde mig för att jag måste läsa något av honom, det minns jag. I somras utkom då kortromanen En lång vinter, boken som jag nu har läst. Och ja, den är helt i min smak.

På omslaget syns två personer på väg någonstans genom ett kargt landskap, vädret är inte det bästa och stämningen känns tröstlös. Personerna kan mycket väl vara fadern och sonen i berättelsen.

En lång vinter utspelar sig i en liten bergsby i spanska Pyrenéerna, ungefär i slutet av femtiotalet. Miguel har kommit hem igen efter tjänsten i det militära och det är den yngre brodern Jordis tur att ge sig av. Familjen lever mest för sig själv eftersom relationerna med grannarna inte är de bästa. Modern är familjens stöttepelare, det är hon som genom sitt dagliga arbete i hemmet ser till att allt fungerar. Av en slump uptäcker Miguel att modern är en drinkare, ett faktum som fadern och även byborna länge varit medvetna om. Efter ett våldsamt gräl föräldrarna emellan ger sig modern av och försvinner i vinterns första snöstorm. Snön faller och faller, männen letar och letar men förgeves. Det finns ingen möjlighet att hitta modern förän till våren när snön har smält. Och Miguel saknar sin bror.

Colm Tóibín har skrivit en lågmäld men omvälvande berättelse. Med små språkliga medel uttrycker han tröstlöshetens starka känslor, utsagda och outsagda. Han ger oss en laddad beskrivning av den komplicerade relationen mellan fadern och sonen efter att modern försvunnit, deras förtvivlan, hjälplöshet och oförmåga att ta hand om sig själva.

"Miguel föreställde sig hur han skulle komma hem till ingenting, ett tomt hus, fadern tigande, ingenting att göra, ingen grav att besöka, inget lik att röra vid, ingen kista att bära, inga ord till tröst. Bara ett fruset landskap och hemska dagar utan tö."

För att sköta de vardagliga sysslorna anställer de Manolo och denne unge mans närvaro i huset spetsar till relationerna ytterligare lite grann. Är det homoerotiska känslor som uppstår mellan Miguel och Manolo?

Livet fortsätter att ha sin gång i huset och i byn, vintern släpar sig fram på oframkomliga vägar. Snö, snö, snö. Tankarna på modern som ligger där ute någonstans under allt det vita lämnar inte Miguel, de finns där hela tiden. Så en dag kommer tövädret och alla börjar hålla utkik efter gamarna, för det är de som visar platsen, kroppen ligger där gamarna samlas. Då blir det bråttom att hämta henne...

Jag skulle vilja berätta om slutet men det kan jag inte göra utan att avslöja för mycket av vad som händer. Men så mycket kan jag säga att gestaltningen, bildspråket och hur vi uppfattar det som sker på bokens sista sidor (och även efter att vi har läst sista meningen) är briljant litteratur.

För översättningen till svenska står en av de bästa: Erik Andersson.

Andra som bloggat om En lång vinter: Och dagarna går, Dagens bok, Mimmimaries böcker, Bokbabbel mfl.


Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

En ny guldgruva på webben: Kulturhuset Play

På PLAY KULTURHUSET kan man se livesändningar från intervjuer, författarsamtal och mycket, mycket mer. En ny guldgruva för oss som älskar att lyssna på våra favoritförfattare men bor för avsides från Stockholm. Titta i arkivet redan nu, du hittar säkert massor av spännande inspelningar.

Imorgon är det samtal med Jonas Gardell. Jag ska för en gångs skull vara på plats i Kulturhuset men ni som inte är det, kan se samtalet med honom live via webben.

Vi kom över havet

Ser du bokomslaget? Det visar en koffert och ett knallrött japanskt paraply och genast när jag såg bilden för första gången undrade jag vad det var för öde som jag skulle få packa upp om jag öppnade den gamla, slitna resväskan, denna tunna, vackra bok. Boken, som är skriven av amerikanskan Julie Otsuka, heter Vi kom över havet och berättar om en del av japansk-amerikansk nutidshistoria som i alla fall jag aldrig har hört talas om innan men som inte desto mindre är angelägen att berättas. Att läsa Vi kom över havet innebär ett möte med en prosa som är så vacker att det sjunger om den. Koffertarna är många och de är packade med bröllopskimonon av siden, kaligrafipenslar och rispapper att skriva brev hem på och med små Buddhafigurer som ska bringa lycka och ge beskydd.

I början av romanen är året 1919 och ett antal japanska flickor och kvinnor är på väg över Stilla havet, till ett nytt liv och en ny framtid i Kalifornien. De är postorderbrudar, de ska gifta sig med japanska män och bilda familj där borta i Kalifornien. Där de trängs på fartygets mellandäck vet de ännu inte att fotografier som de har fått på sina stiliga, blivande makar ibland är tjugo år gamla. De vet inte heller att de romantiska breven som de har fått är skrivna av professionella äktenskapsmäklare. Lika lite vet de något om de umbärnaden, slit och utanförskap som väntar dem, så de drömmer om kärlek och egendomar och längtar.

"På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor. Några av oss kom från stan och hade eleganta stadskläder, men många fler av oss kom från landet, och på båten hade vi på oss samma gamla kimonor som vi hade haft i många år - urblekta och ärvda från våra systrar, lappade och omfärgade flera gånger. Några av oss kom från bergen och hade aldrig sett havet annat än på bild, och några av oss var döttrar till fiskare och hade vistats vid havet hela våra liv."

Julie Otsuka har med utgångspunkt i autentiska dagboksanteckningar och brev från den tiden skapat en hjärtskärande berättelse om ett kollektivt kvinnoöde som blev mycket sorgligt och tragiskt. Japanerna som levde i Kalifornien i början av 1900-talet var längst ner på samhällsstegen och deras liv var präglat av hårt arbete, våld och fattigdom. Sedan, i december 1941 (efter Pearl Harbor), pekades de alla ut som förrädare, internerades och efter ett tag till och med deporterades från USA. Först männen, sedan kvinnorna och barnen. Det är de två decennierna mellan 1919 och 1941 som Otskuka skildrar i sin roman.

Inte nog med att berättelsen i sig är fängslande och mycket intressant och språket är som en änglasång - dessutom är stilen speciell. Otsuka för en kollektiv talan: berättarrösten är ett "vi", vilket är ganska ovanligt i litteraturen, liksom det repetitiva sättet att använda vi-rösten (se gärna citatet här ovan).

Alla de enskilda kvinnostämmorna som under lång tid varit tysta bildar en mäktig körsång som ekar och skär igenom tid och rum och drabbar mig som läsare med full kraft. Sångerna de sjunger, de olika kapitlen, handlar om resan, ankomsten, arbetet, samlivet, barnen, slutet - allt det som våra liv består av. Men i slutet, när städerna och byarna har blivit tömda på japaner, ändras "vi" till "de". Detta vi-och-de-tänkandet som mänskligheten alltid använt sig av och som tyvärr ännu inte är utraderat ur vårt sätt att se på världen blir extra tydligt, liksom orättvisor och grymheter som ovillkorligt bottnar i det.

Vi kom över havet är storartad litteratur om hur det var när öst mötte väst under tidig 1900-tal och som väcker tankar också om vår tid. Till svenska översattes boken av Ulla Roseen.

Tidigare idag sändes en radiorecension av romanen och i den säger Katarina Wikars att hon skulle vilja läsa boken högt för Gud. Jag förstår varför.



Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bloggen är tyst, alltså läser jag

Var god dröj, jag är snart tillbaka.

 

 

Bram Stoker 165 år idag

Grattis till Draculas pappa på födelsedagen!

Kupé nr. 6

Kupé nr 6 av Rosa Liksom är mycket speciell och fängslande.

Det är en kylig marskväll när den unga arkeologistuderande kvinnan från Finland kliver ombord på tåget i Moskva och letar rätt på sin kupé i sista sovvagnen, kupé nr. 6. Hon ska ta Transsibiriska expressen, åka ända fram till Mongoliets huvudstad Ulan Bator för att med egna ögon få se en gammal hällristning. Med tåget ska hon under många dagar färdas genom Sibiriens mäktiga, snötäckta landskap, genom byar bebodda av deporterade och genom öppna och stängda städer. Hon kommer inte bo ensam i kupén utan kommer att dela den med en rysk man, en man som hon aldrig har sett förut.

Transsibiriska järnvägen

Att säga att flickan upplever mannen som osympatisk är en underdrift. Med all rätt tycker hon att han är frånstötande och irriterande. Snart visar det sig att han konsumerar ofattbara mängder vodka, har en svinaktig syn på kvinnor och ett språk som är brutalt, vulgärt och alldeles förfärligt.

"Han hostade sitt fylleskratt i ansiktet på flickan så att kinderna glödde.
- Horan min, jag skulle kunna tränga igenom dig med kukstumpen som genom en aladåb. Men nej, än har man inte kommit på vad ryssen inte tål. Vi tål allt. Också det att man inte precis alltid kan få fitta."

Inte att det är en ursäkt, men han har varit med om mycket också, bland annat tillbringade han tjugo år i ett arbetsläger för mord, så det är inte så konstigt att han talar gatans språk. Nu är han på väg till ett bygge i Ulan Bator. Trots att mannen kommer med skamliga förslag och är allmänt avskyvärd, uppstår det ett slags förståelse och acceptans gentemot honom från flickans sida och i slutet behöver hon till och med hans hjälp.


Det är fascinerande hur Rosa Liksom skildrar kommunikationen mellan dessa så diametralt olika personer. Medan mannen pratar och babblar, är flickan tyst och innesluten i sina egna tankar och minnen. Och hon ritar teckningar. Hennes tysthet är total, hon säger ingenting genom hela boken förutom en enda replik i slutet.

Rosa Liksom

Rosa Liksom

Rosa Liksom

Ändå driver flickans tankar och mannens berättelser handlingen framåt. Mannen representerar den stora ryska själen, melankolin. Han vet mycket om mycket. Genom att berätta olika historier lär han flickan om vad det innebär att vara ryss och leva i Ryssland och vi som läsare får bilden av ett sorgligt människoöde i Sovjetunionen och av livet där. Flickan lyssnar, vi läser. Ingen av oss vill sluta.

Sibirien

Och under tiden åket tåget genom Sibirien. Tillsammans med flickan blickar vi ut genom tågfönstret och ser skogar och snötäckta slätter men också smutsiga och nedgångna städer och byar hukande undan frostvindarna. Rosa Liksoms naturbeskrivningar är mycket vackra, det är mycket ljus och färger i bilderna, konstigt nog. Lika mästerliga är hennes beskrivningar av smutsen i städerna, det rena och vita i vildmarken kontrasterar mot det gråa, smutsiga och slitna i städerna. Inte sällan smälter bilderna av de två världar samman och det är tågets fart som bidrar till det.

"Det här är fortfarande Novosibirsk. Lastbilar på en väglös väg, en häst med hönät, Sibiriens tajga, och svävande röd dimma. Skogen visslar vilt förbi, ett ensamt elvavåningshus mitt bland lemlästade åkrar begravda under snön. Strömmande skog, det här är inte längre Novosibirsk: en kulle, en dal, ett buskage. Tåget kastar sig mot den okända tundran och Novosibirsk rasar samman i en stenhög långt i fjärran. Tåget dyker ut i naturen, dunkar fram genom det snöiga, öde landet."

Rosa Liksom

Tidens gång ombord på tåget, på insidan av fönstren som inte andas, är också en spännande del av handlingen. Tiden och passagerarna följer sina rutiner som lämnar avtryck i språket. Morgonaktiviteterna beskrivs flera gånger, morgnar kommer ju och går flera gånger under resan och det händer oftast samma saker, men små variationer. På samma sätt återkommer vissa meningar och vissa stycken som en refräng.

"Framför dem låg en ny dag, med orangefärgade frostiga björkdungar, tallskogar i vars gömmor djuren strövade omkring, och på slätterna böljade den färska snön, vita fladdrande kalsongben, slappa penisar, muffar, murvor och muttor, vida blommiga nattlinnen i flanell, yllesockor, sjalar och spretiga tandborstar."

Så beskrivs när flickan står i kön till toaletten, upp till en timme kan det ta. Och hur det ser ut och luktar när det är hennes tur- den beskrivningen är Liksom nästan onödigt duktig på att få fram. Ur högtalarna strömmar musik av Tchaikovskij.

Kupé nr 6 är ett språkligt fyrverkeri. Jag gillar Liksoms snabba vändningar och kontrastrika bilder. Hennes blick är skarp och skoningslöst fokuserad på små talande detaljer. Hennes språk är krispigt, vasst, vackert och hårt som Sibiriens kyla och det pulserar i takt med tågets gungningar. Mycket bra! Som pricken över i:et uppstår det inte sällan humor i det som känns brutalt och absurt. När det gäller de tre citaten här ovan försökte jag hitta sådana som illustrerar Liksoms säregna språk och stil.

På 1980-talet gjorde Rosa Liksom själv en likande resa med Transsibiriska expressen och hon delade kupé med en man som liknar den i boken, så boken bygger på en egen upplevelse. Samtidigt har Rosa Liksom haft Ryssland som hobby i över trettio år och vet därför mycket om landet och dess själ. Det märks att hon har en god grund att stå på. I kombination med den språkliga och konstnärliga talangen hon besitter kunde resultatet inte bli något annat än en fantastiskt bok, om än inte en må-bra-bok.

Kupé nr 6 är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Nathalie - en delikat historia

Romanen Nathalie - en delikat historia av den franske författaren David Foenkinos (1974) är den sortens bok som är trevlig att läsa eller lyssna på när man för stunden är i behov av något mindre anspråkslöst, men ändå vill att det är välskrivet. Eftersom jag kunde välja, valde jag att läsa Nathalie - en delikat historia med öronen, i Anna Maria Källs välsmakande uppläsning som jag verkligen tyckte mycket om.

När jag funderar över vilka adjektiv som bäst kan beskriva boken som helhet, behöver jag inte tänka särskilt länge, adjektiven kommer närmast av sig själva: sentimental, ganska nostalgisk och känslosam, charmig, lätt humoristisk, förutsägbar, banal, underhålande, välskriven.

Om jag skulle uttrycka mig lite mer ingående, skulle jag säga att berättelsen som romanen bjuder på är föga originell men bjuder på stilistiska och formella överraskningar. Jag skulle också säga att språket bär bra, tack och lov. Om språket inte höll, skulle detta bara vara en sentimental kärlekssmörja: hon är kär och gifter sig, de är lyckliga, han dör, hon är olycklig och tror att hon aldrig mer kommer att älska igen, två män blir förälskade i henne, hon bryr sig inte först om någon av dem, det blir strul av olika slag, hon mjuknar i förhållande till den ene mannen, det får konsekvenser på jobbet osv osv. Egentligen innehåller berättelsen två kärlekshistorier: först kärleken till maken François och sedan till kollegan Markus.

Jag gillar bokens uppbyggnad med korta kapitel och det är kul med alla insprängda faktaavsnitt som ibland är så korta som ett telefonnummer eller ett utdrag ur ett lexikon angående vad ett ord betyder. De är uppfriskande och ibland också roliga. Att Markus är svensk känns lite extra festligt för oss på dessa breddgrader, även om svenskheten skildras stereotypt.

Jag fastnade också för hur t.ex. ögonblicket då Nathalies man dör skildras. Hon sitter hemma och läser en bok när hon får beskedet. På sidan 340 (eller vad det nu är för sida hon är på) lever hennes man, på sidan 341 är hon plötsligt änka, vilket blir en gripande bild av livets oförutsägbarhet. Hon lämnar lägenheten, åker till sjukhuset och när hon efter några dagar (tillbringade hos föräldrarna) kommer hem igen, ligger bokmärket kvar i den uppslagna boken. Går det att någonsin läsa ut boken? Det finns med ens ett påtagligt före och ett tydligt efter, en vacker (om än sentimental) metafor över det svåra att gå vidare i livet. Det är just sådana detaljer som gör boken läsvärd eftersom de får texten att glimma till. Också när vissa detaljer återkommer.

Nathalie - en delikat historia bjuder kanske inte på så mycket mer än en skön och avkopplande lässtund med lagom mycket mix av tragik och humor, men det räcker gott och väl ibland. Kanske just därför blev boken en succé i Frankrike. Till svenska översattes den av Sofia Strängberg. Boken har även blivit film.

Andra som har bloggat om denna bok är t.ex.: Bokmonster, Dagens bok och Lyrans noblesser.


Den finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Jag ringer mina bröder

Jag ringer mina bröder är Jonas Hassen Khemiris senaste roman som bygger på texten med samma rubrik som publicerades i DN dagarna efter självmordsattentatet i Stockholms city i december 2010 (här kan du se och höra Khemiri läsa sin tidningstext, vilket jag varmt rekommenderar eftersom den är närmast genial).

Att läsa romanen Jag ringer mina bröder är en febrig tripp rakt in i hjärtat av Khemiri-land där förnuftets gränser är utsuddade och där paranoia tagit överhanden. Redan på första sidan slår det till:

"Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak nyss. Har ni hört? En man. En bil. Två explosioner. Mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo."

Vad är det som börjar? Vad ska huvudpersonen Amor och hans vänner/bröder göra sig redo för? Det är dagen efter bombsprängningen och Amor irrar runt i Stockholm på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I fickan har han sin mobiltelefon och en liten kniv, i huvudet bär han på kaos. Hans vän Shavi ringer ständigt men Amor vill inte svara, inte nu, kanske sedan. Han pratar också med Valeria som han känner att han borde sluta följa efter. I fem kapitel och genom fem olika personer kommer vi nära Amor. I 24 timmar följer vi Amor och hans strävan efter att bete sig maximalt normalt. Han instruerar också sina vänner/bröder hur de ska bete sig för att undgå alla misstankar.

Mellan kapitlen finns ett avsnitt insprängt som alltid börjar med ett "jag ringer mina bröder och säger" och som för mig blir knytnävslaget i magen eftersom det är i dem som Amors sinnesstämning vacklar fram och tillbaka från brottsoffer till brottsling, det är i dem som gränsen mellan vi och de suddas ut allt eftersom ett slags masspsykotisk oro uppstår. Det är obehagliga mekanismer som Khemiri blottlägger.

"Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak nyss. Jag var på väg hem när jag fick syn på väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var tänkt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild."

Också i de längre namngivna kapitlen är gränserna flytande, fast här gäller det mest gränsen mellan vad som händer på riktigt och vad som bara sker i Amors huvud. Det är inte så lätt att avgöra alla gånger, vilket naturligtvis är författarens avsikt. Det är meningen att den paranoida känslan ska finnas där hela tiden, som till exempel när Amor rör sig genom staden och ser verkligen till att uppföra sig fullständigt normalt (vilket han ju också gör, för han har inget att dölja) samtidigt som han blir skuggad av en polis som bara ser misstänkt bettende i varje liten rörelse Amor gör. Det är häpnadsväckande hur Khemiri får fram den direkta, paranoida växelverkan mellan Amors och polisens blickar. Det är så påträngande!

Romanen innehåller mycket dialoger. Khemiri är mästare på dialoger och replikmatchning och jag vet ingen annan svensk författare som får till replikerna på det sättet som han. Det är i replikerna som också humor finns. Jag är t.ex. mycket förtjust i samtalet som Amor har med sin mormor vid ett tillfälle - det tar nämligen en liten stund innan man som läsare fattar att mormor är död men då uppstår komiken.

När jag får veta att boken ska ges även som teaterstycke på Malmö Stadsteater nästa år, blir jag inte förvånad. Khemiri är ju en författare som gärna förenar sina prosaiska och dramatiska ådra. Från essä till prosa till drama - cirkeln sluts för Jag ringer mina bröder.

Också i den här boken njuter jag av renodlad stilistisk och språklig konst som jag känner igen från hans tidigare böcker. Khemiri droppar fram meningar enligt ett system som följer sin egen logik för textuppbyggnad men man noterar det knappt för berättelsen flyter på och man drivs framåt i läsningen. Språkuttryck som Khemiri använder är oslitna och skarpa i kanterna. "Jag kravlade mig upp ur soffan medan min kusin började droppa livsvisdom", kan det heta. Det är också läckert hur Amor liknar sina vänner vid kemiska grundämnen och motiveringarna är lika originella som klockrena. Shavi är t.ex. Helium eftersom han gör allting lättare.

Jag ringer mina bröder är en stor liten bok med ett mycket angeläget ämne som språkligt och stilistiskt utgör en ny pärla i den samtida svenska litteraturen.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Nu är det möjligt att prenumerera på e-noveller från Novellix

Som första förlag i Sverige lanserar nu Novellix som specialiserat sig på "ensamma" noveller en prenumerationstjänst för e-böcker.

Som prenumerant får man under ett år förlagets alla nya e-noveller (16 titlar per år, uppdelat på 4 titlar i kvartalet) samt fri tillgång till alla tidigare utgivna e-bokstitlar (för närvarande 24 stycken). Jag tycker att det är helt rätt tänkt av Novellix och gillar erbjudandet skarpt. Priset är också oslagbart, bara 99kr/år.

Prenumerationerna går att köpa här.

Någon som redan har testat?

Ett bokpaket som visar kärlek till litteraturen

Jag blir alltid barnsligt glad åt bokpaket, men ibland blir jag än gladare. Som igår när jag öppnade det som kom från bokklubben www.gondol.se . En bokklubb som har sådana böcker som månadsböcker (till ett pris av 119 kr/st) ÄLSKAR helt enkelt god litteratur. Så ser jag det. Kupé nr 6 har jag redan läst (recensionen kommer snart) och har nu då två stycken, men det gör inget, för jag tänker ge bort det ena exemplaret till någon lässugen kompis. Den andra boken däremot, den är jag oerhört nyfiken på. Vi kom över havet av Julie Otsuka handlar om japanska postorderfruar som kom till Kalifornien på 1920-talet. Det låter ju jättespännande! Om du vill bläddra i Gondols medlemstidning för november, klicka här.

Passionen

När jag läste ut Jeanette Wintersons sjävbiografiska roman härom veckan, kände jag direkt att jag bara måste få mer av Wintersons språk och berättande, så jag slängde mig omgående över Passionen. Jag valde ljudboksverionen i uppläsning av Reine Brynolfsson. Jag har aldrig varit besviken på en ljudbok som Reine Brynolfsson har läst in och inte heller denna gång. Han är fantastisk som uppläsare, en av de bästa.

Romanen Passionen är underbar. Jag har nu under hösten skrivit ganska många hyllningsinlägg här på bloggen och det här kommer att bli ännu ett sådant. Jag kan inte låta bli (och fler kommer för min läshöst är utomordentligt lyckad i år, vet ni).

Boken handlar om passion i olika skepnader och om vilka risker vi är beredda att utsätta oss för i passionens namn. Och vad händer med oss när passionen förvandlas till hat? Sedan handlar romanen om staden Venedig och om Napoleon. Saga och verklighet rör sig sida vid sida och går in i varandra och det är bara alldeles rätt och alldeles jättevackert. Det finns en refräng i texten som lyder "jag berättar sagor, tro mig" och jag som läsare njuter av sagan och tror på vartenda ord. Mest sagolika är passagerna som handlar om Venedig, kanalerna och båtkarlarna. Det är ju en miljö som gjort för myter.

Vi möter fransmannen Henri vars passion för Napoleon leder honom in i armén där han blir anställd som kycklingkock eftersom Napoleon är passionerat förtjust i kyckling. I armén, under Napoleons fälttåg i Ryssland och under svåra umbäranden pga kylan, träffar Henri Villanelle. Villanelle är dotter till en båtkarl och kommer ursprunglingen från förklädnadernas och passionernas stad Venedig. Hennes stora passion är spel. Vad hon gör i Napoleons armé och hur hon har hamnat där är en spännande historia i sig. Henri förälskar sig i Villanelle och det både blir och inte blir de två för alltid. Hur som helst vandrar de tillsammans från Moskva till Venedig och lever sedan sina liv där. Mer tänker jag inte avslöja, för det vore synd.

Det finns fler intressanta karaktärer i Passionen, både verkliga (som t.ex. Napoleons Josephine) och fiktiva men de är alla levande och intressanta och har något att tillföra berättelsen.

Intrigen och handligen i Passionen är fängslande och spännande men språket är den stora, glittrande kronan på verket. Jeanette Wintersons språk! Jag kan inte beskriva det. Det går inte. Känsloskildringar och miljöbeskrivningar. Det är bara så magiskt vackert allting.

Passionen (i översättning av Anna Troberg) är en bok att bli passionerat förälskad i. Läs den eller lyssna på den om du inte redan gjort det. Själv vill jag köpa den i pocket också för att kunna läsa den en gång till och stryka under och vika hundöron och gå tillbaka till vissa extra fina ställen. Ja, det ska jag göra.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Pawana

Pawana är en storslagen berättelse på knappt femtio sidor, skriven av den franske Nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio. Den bygger på en verklig händelse i det förflutna och handlar om en särskild form av våld och förtryck, nämligen den som människan gärna tar sig friheten att utöva gentemot vissa djurarter, naturligtvis för egen vinning.

Pawana handlar om valar och om den legendariske valfångaren Charles Melville Scammon som år 1856 upptäckte en lagun i Mexiko där gråvalarna brukade samlas varje år för att föda sina ungar. Eftersom han vädrade lättförtjänta pengar inledde han en brutal och långvarig jakt på valarna, vilket ledde till att de nästan utrotades. Som tur var insåg Scammon vad han hade ställt till med innan det blev alldeles för sent och gjorde en helomvändning. Under resten av sitt liv verkade han sedan för att i stället skydda valarna. Så ser den historiska verklighetsbakgrunden till berättelsen ut.

"Skulle världens sköte finnas kvar om jag inte en ödesdiger dag i januari 1856 hade sett viken bakom sandön vid den ödsliga kusten? Skulle hemligheten om världens ursprung då ha bevarats? Lagunen var vidsträkt och skön i jordens mitt mellan himmel och hav, mellan hav och sand, där livet kunde bli till. Där var valarna fria, väldiga som gudinnor eller som moln. De kom till världen på en plats där livet hade börjat, i jordens hemlighet. Det upprepades om och om igen och borde ha fått fortsätta i all evighet."

Att läsa Pawana är en känsloladdad läsupplevelse eftersom de poetiskt målade skildringarna av naturen och valarna krockar så brutalt med den blodiga slakt som Scammon och hans män ägnar sig åt. Det är ett fruktansvärt övergrepp gentemot djur och natur som Le Clezio berättar om och som läsare är man nästan oförmögen att värja sig i dessa stunder. Som tur är är Le Clézios prosa så fantastiskt vacker att det går att stå ut. Jag tycker också att han skriver mycket filmiskt.

En av berättarrösterna tillhör John från ön Nantucket som när han var en ung pojke var med på jakterna. Den andra berättarrösten är Scammons. Och så finns här den unga och vackra indianska slavinnan Araceli vars öde också är spännande.

Det är stora frågor som Le Clézio ställer i Pawana och svaren måste var och en finna inom sig själv. Hur kan människan döda det hon älskar? Vad händer när en hemlig plats som enligt gamla myter döljer gåtan om livets ursprung exploateras? Är det bara på namnlösa platser som livet kan levas fritt och ostört? Jordens förstörda hemligheter kan lätt bli en fälla för både människor och djur, är en tanke som återkommer. "Min blick fästes på hemligheten", tänker Scammon i boken, "jag sände ut mina jägare och livet upphörde att bli till".

Läs Pawana, den är fantastiskt! Så tycker även t.ex. Lyrans noblesser.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.