tisdag, oktober 16, 2012

Sörja för de sina


Ända sedan jag läste den inte bara av mig hyllade Att föda ett barn för nästan två år sedan, har jag väntat på den här boken. Att föda ett barn (2010) är första delen i en planerad trilogi och Sörja för de sina som i höst hamnat på bokdiskarna utgör en fristående fortsättning. Författaren är Kristina Sandberg (född 1971).
 
Sörja för de sina börjar ungefär där förra romanen slutade, berättelsen tar vid utan att glappa, fortsätter att rinna i samma mjukt fängslande ström. När vi möter makarna Maj och Tomas på nytt, har de varit gifta i två år och för Tomas är det första sommaren som nykter efter att ha genomgått en hypnosbehandling mot sin alkoholism. Kriget börjar. Dottern Anita är ett år gammal men växer och får så småningom en lillebror också. Tomas kämpar att hålla sig nykter men det blir återfall ändå.
 
Maj är inte bara maka, mamma och hemmafru i en småstad under 40- och 50-talen utan också en klassresenär i dåtidens Folkhemssverige. Hon har blivit van vid att vara en uppkomling, om än inte bekväm i rollen. För sjutton, hon har ju kommit sig upp, hon ska väl vara glad då! Men det smärtar ju så förfärligt att aldrig någonsin känna sig sedd av svärmodern.

Medan kriget, krigsslutet och efterkrigstiden sätter sina spår även i Örnsköldsvik, sörjer Maj för de sina. Handlingens dramatiska kärna ligger även denna gång på de i dubbel bemärkelse osynliga stigarna mellan spisen, städskrubben, barnkammaren och den äktenskapliga sängen. ”Min dröm är att laga utomordentliga köttbullar – och se ut som om jag inte visste vad köttbullar är för något”, tänker Maj vid ett tillfälle. Hon kan aldrig vara riktigt glad, förmår aldrig att vara stolt. Alltid denna osäkerhet och övertygelsen att hon inte duger! Så hon städar. Bort med smutsen, bort med ångesten, bort med olusten, bort med det dåliga samvetet på grund av otillräcklighet. Bort, bort, bort. Det är lättare att dammsuga än att tala om känslorna. Bort, bort. Sorgen efter föräldrarnas död ska också städas bort, liksom den sorgblandade vreden när Majs bästa väninna Vera dör i barnsäng. Det är där någonstans som Majs bitterhet över kvinnans roll blir tydlig, den vaknar liksom till liv. Varför kan männen ha sitt och kvinnorna bara hushållssysslorna och barnafödande? Är inte det lite orättvist kanske?

Under romanens gång formas nästan omärkligt Majs växande självmedvetenhet. Sakteligen upptäcker hon sig själv och inser att hon är en individ med egna känslor, längtan och röst men det är ännu mycket långt mellan tanke och en handling som kanske, kanske kan komma i framtiden. När hon går till val för första gången röstar hon naturligtvis som sin man. Det är ju den tiden, så gjorde kvinnorna då.

Tidräkningen i boken följer barnen, deras behov, krav och växande. Majs dagar kretsar mycket kring barnskötsel och föräldraskap, trots att hon ibland, innerst inne, längtar efter något mer i livet. Också! Ett eget arbete vore ju spännande att ha. Tankar på framtiden, sin egen och dottern Anitas, kommer allt oftare. I slutet av boken har lillflickan hunnit bli tonåring och för Maj är det dags att förbereda svar på ett antal oundvikliga frågor.
Jag är mycket förtjust i Kristina Sandbergs berättarstil eftersom hon gör varje ord viktigt. Orden vibrerar av innehåll, doftar, smakar, bränner och skär. De står för någonting levande. Att läsa om Maj som står där med grytan i ena handen och dammtrasan i den andra medan ångesten bankar i hjärtat är en fängslande läsupplevelse. Kristina Sandbergs förmåga att beskriva en kvinnovärld som fanns i Sverige för inte alls så länge sedan är enastående, jag hade aldrig tråkigt medan jag läste. Sörja för de sina är en utsökt damroman. En bladvändare.
 
(Denna recension publicerades ursprunglingen i Eskilstuna Kuriren 2012-10-02. Med tidningens samtycke återges den nu i sin helhet här på bloggen.)


Köp boken på Bokus eller AdLibris.