Ända sedan jag
läste den inte bara av mig hyllade Att föda ett barn för
nästan två år sedan, har jag väntat på den här boken. Att
föda ett barn (2010) är första delen i en planerad trilogi och
Sörja för de sina som i höst hamnat på bokdiskarna utgör en
fristående fortsättning. Författaren är Kristina Sandberg (född
1971).
Sörja för de
sina börjar ungefär där förra romanen slutade, berättelsen
tar vid utan att glappa, fortsätter att rinna i samma mjukt
fängslande ström. När vi möter makarna Maj och Tomas på nytt,
har de varit gifta i två år och för Tomas är det första sommaren
som nykter efter att ha genomgått en hypnosbehandling mot sin
alkoholism. Kriget börjar. Dottern Anita är ett år gammal men
växer och får så småningom en lillebror också. Tomas kämpar att
hålla sig nykter men det blir återfall ändå.
Maj är inte bara
maka, mamma och hemmafru i en småstad under 40- och 50-talen utan
också en klassresenär i dåtidens Folkhemssverige. Hon har blivit
van vid att vara en uppkomling, om än inte bekväm i rollen. För
sjutton, hon har ju kommit sig upp, hon ska väl vara glad då! Men
det smärtar ju så förfärligt att aldrig någonsin känna sig sedd
av svärmodern.
Medan kriget,
krigsslutet och efterkrigstiden sätter sina spår även i
Örnsköldsvik, sörjer Maj för de sina. Handlingens dramatiska
kärna ligger även denna gång på de i dubbel bemärkelse osynliga
stigarna mellan spisen, städskrubben, barnkammaren och den
äktenskapliga sängen. ”Min dröm är att laga utomordentliga
köttbullar – och se ut som om jag inte visste vad köttbullar är
för något”, tänker Maj vid ett tillfälle. Hon kan aldrig vara
riktigt glad, förmår aldrig att vara stolt. Alltid denna osäkerhet
och övertygelsen att hon inte duger! Så hon städar. Bort med
smutsen, bort med ångesten, bort med olusten, bort med det dåliga
samvetet på grund av otillräcklighet. Bort, bort, bort. Det är
lättare att dammsuga än att tala om känslorna. Bort, bort. Sorgen
efter föräldrarnas död ska också städas bort, liksom den
sorgblandade vreden när Majs bästa väninna Vera dör i barnsäng.
Det är där någonstans som Majs bitterhet över kvinnans roll blir
tydlig, den vaknar liksom till liv. Varför kan männen ha sitt och
kvinnorna bara hushållssysslorna och barnafödande? Är inte det
lite orättvist kanske?
Under romanens gång
formas nästan omärkligt Majs växande självmedvetenhet. Sakteligen
upptäcker hon sig själv och inser att hon är en individ med egna
känslor, längtan och röst men det är ännu mycket långt mellan
tanke och en handling som kanske, kanske kan komma i framtiden. När
hon går till val för första gången röstar hon naturligtvis som
sin man. Det är ju den tiden, så gjorde kvinnorna då.
Tidräkningen i
boken följer barnen, deras behov, krav och växande. Majs dagar
kretsar mycket kring barnskötsel och föräldraskap, trots att hon
ibland, innerst inne, längtar efter något mer i livet. Också! Ett
eget arbete vore ju spännande att ha. Tankar på framtiden, sin egen
och dottern Anitas, kommer allt oftare. I slutet av boken har
lillflickan hunnit bli tonåring och för Maj är det dags att
förbereda svar på ett antal oundvikliga frågor.
Jag är mycket
förtjust i Kristina Sandbergs berättarstil eftersom hon gör varje
ord viktigt. Orden vibrerar av innehåll, doftar, smakar, bränner
och skär. De står för någonting levande. Att läsa om Maj som
står där med grytan i ena handen och dammtrasan i den andra medan
ångesten bankar i hjärtat är en fängslande läsupplevelse.
Kristina Sandbergs förmåga att beskriva en kvinnovärld som fanns i
Sverige för inte alls så länge sedan är enastående, jag hade
aldrig tråkigt medan jag läste. Sörja för de sina är en
utsökt damroman. En bladvändare.
(Denna recension publicerades ursprunglingen i Eskilstuna Kuriren 2012-10-02. Med tidningens samtycke återges den nu i sin helhet här på bloggen.)
Köp boken på Bokus
