måndag, oktober 08, 2012

Jag har läst två noveller av Merethe Lindstrøm

Eftersom jag ännu inte haft tid att läsa Merethe Lindstrøms roman Dagar i tystnadens historia som kom för ett par tre veckor sedan, har jag åtminstone värmt upp och förberett mina sinnen genom att läsa de två novellerna som finns att tillgå i form av nyutgivna ensamma noveller på Collings förlag respektive Novellix. De var perfekta som spårvagslektyr i Göteborg när jag var där på Bokmässan förra veckan.

Att läsa Det måste ha varit ensamt där (övers. Camilla Jacobsson) och Kyssen (övers. Alva Dahl) var ett smakprov på utsökt novellkonst. Jag föll genast för Merethe Lindstrøms språk. Vilken språkdräkt berättelserna är klädda i, helt underbart! Den lågmälda tonen får mig att vilja läsa Dagar i tystnadens historia så snart jag bara får chansen för jag anar jag kommer att få mitt lystmäte tillfredsställt.
Det måste ha varit ensamt där har lämnat ett avtryck hos mig av något svårfångat och sällsamt. När jag tänker på novellen uppfylls jag av känslan av något gåtfullt och också lite hotfullt. Trots textens detaljrikedom förblir mycket outtalat och lämnat till läsarens egna slutledningsförmåga. Jag letar fram två meningar ur novellen - "Eller är det kanske det här inga andra ser. De sällsamma, glömda minuterna, detaljer som ingen pratar om." - och fastnar för orden "det inga andra ser". Är de nyckeln till berättelsen? Har jag som läsare sett allt? Vilka är de glömda och avgörande minuterna?

Novellen handlar om Simon och Embla, två ensamma människor, som sitter bredvid varandra på ett flygplan, 10000 meter upp i luften. De känner inte varandra men börjar prata. Först för de en trevande konversation men snart blir samtalet allt mer personligt och privat. Hon berättar om sin autistiska systers mejlkonversation med en kille, han bl.a. om en obehaglig upplevelse i barndomen. Plötsligt, utan att smyga, tar samtalet en oväntad vändning. Frågan som då uppstår är hur mycket är det lämpligt att anförtro en främling. Kan den här personen se det ingen annan har sett? Samtidigt pågår livet även på planet. Flygvärdinnorna går runt, ett gäng unga killar stör och bråkar, man försjunker i slummer eller läser en tidning. Flygturen tar sin tid innan det är dags att landa i Oslo. Kvar blir känslan och stämningen.

Det måste ha varit ensamt där är helt klart en novell i världsklass. Medan den handlar om samtal mellan främlingar, handlar den andra novellen, Kyssen, om tystnad i en nära relation. Ett ämne som är lite av Lindstrøms specialitet, har jag förstått. Kyssen ingår ursprungligen i novellsamlingen Gjestene (2007) som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Jag tycker att det även här kryper en något obehaglig stämning över textsidorna. Det finns en oro som är mycket påtaglig och som kontrasterar mot den lågmälda stilen Lindstrøm skriver på. Huvudpersonen i novellen vill köpa en katt och kommer till en lägenhet, en kvinna öppnar. Det visar sig att det är samma lägenhet som hon fått sin första riktiga kyss i för länge sedan. Och hon som bor i lägenheten, hon var också där den dagen...

Fast det är en novell och formatet är följaktligen kort, är karaktärerna tydliga. Det är spännande att som läsare vara med om ögonblicket då personerna får syn på sig själva och dessutom i ett helt nytt ljus.

Det slår mig nu att båda novellerna har egentligen ett gemensamt tema som är övergripande - möte mellan människor och ögonblick som på ett eller annat sätt kan vara avgörande för deras liv. Mycket spännande. Läs!

1 kommentar:

Jenny B sa...

Det låter som riktigt bra berättelser, båda två. Tack för tipset!