Har man en gång
mött Harold Fry, glömmer man honom inte. Jag träffade honom i
boken Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av
brittiskan Rachel Joyce och det var speciellt. Joyce har tidigare
skrivit radiopjäser och tv-serier för BBC, boken om Harold är
hennes succékrönta romandebut.
Harold Fry är
pensionär, gift med Maureen. Äktenskapet är fylld av tystnad,
förebråelser och skuld. Känslan av att ha misslyckats som far till
ende sonen David lägger ytterligare tyngd på Harolds mentala börda.
En dag får han ett brev från sin före detta kollega och vän
Queenie som är döende i cancer. De har inte setts på tjugo år och
man förstår att Harold svikit henne i det förflutna. Frågan om
varför, på vilket sätt och under vilka omständigheter detta svek
har skett är berättelsens drivmotor och det är inte förrän i
slutet mönstret uppenbarar sig. Trådarna löper mellan Harold,
Maureen, David och Queenie och där de korsas har det bildats en
knut, nu hård som en sten.
På väg till
brevlådan med svarsbrevet får Harold ett infall. Om han går till
Queenie måste hon vänta och fortsätta att leva. På så vis
handlar boken om en udda sorts helbrägdagörelse, för det blir en
vandring på 100 mil och 87 dagar. Under tiden blir Harold mottaglig
för tankar och minnen, han tappar sin inre kompas och fotfästet,
förtvivlar och misströstar men fortsätter att gå och hoppas. När
han ser bakåt på sitt liv blir han förskräckt. Vandringen leder
inte bara till Queenie utan också djupt in i Harolds hjärta och
själ. Också Maureen förändras genom makens irrfärd.
Jag har läst en
både vemodig och rolig berättelse om vad som är viktigt i livet,
en välskriven kapitelbok med en oväntad och gripande upplösning.
En mycket charmig liten bok.
(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2012-10-09. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
2 kommentarer:
Det är verkligen synd att så många recensenter av denna bok väljer att helt bortse från originalen till Rachel Joyce bok rimligen är John Bunyans "Kristens resa" och framför allt Werner Herzogs bok "Att gå i kylan". I den senare biografiska boken forvandrar filmregissören Werner Herzog 1974 från München till Paris för att besvärja gudarna att låta vännen Lotte Eisner bli frisk.
Utan att ha läst Rachel Joyce bok, så antar jag att Werner Herzog blir betydligt mera ärlig och realistisk, när han faktisk själv har gjort vandringen.
Det är inte så lätt att känna till alla böcker. Dessutom tycker jag inte att det är något konstigt med att olika böcker behandlar samma tema. Jag ser det inte som en "stöld".
Skicka en kommentar