I korthet handlar den om en ung lovande författare vid namn Riikka Pulkkinen och utspelar sig bl.a. i en tv-studio i Amsterdam. Under showen blir Riikkas kropp huggen i bitar tills hon bara blir ett hål och en livmoder. Riikka går nämligen med på att låta sig analyseras och bedömas av publiken för att ta reda på om hon möjligen bara en fåfäng, pinsam, coquette (analysera betyder ju att dela i bitar). Hon får tummen ner och tummen ner och den ena delen av kroppen efter den andra huggs av. Chop, chop, låter det om knivbladet! Till slut blir hon bara ett naket kön och det novellen går ut på är att hon berättar hur allt gick till och hur det kändes för henne både under och efter.
"Knivbladet glänste. Mina bröst föll ner på golvet och rullade ut i salongen. Mitt hår, min mun och mina armar gick samma öde till mötes. Mina ögon - som jag för övrigt alltid tyckt varit det vackraste jag har - fick lite mer blandade röster. Men de konstaterades vara alltför lockande och därmed falska. Precis innan det högra ögat skars ut såg jag hur den vänstra ögongloben rullade ut bakom studion. Mitt huvud höggs av med hänvisning till den tidigare visade bildkavalkaden där jag gjorde mig till framför kameran och sänkte huvudet som en blyg liten flicka. Mina ben kapades av eftersom jag hade celluliter trots idogt dansande. Mitt hjärta fick slå några slag men även det skars bort eftersom man konstaterade att jag när som helst skulle sälja det för att få till en bra mening."
Ett köns bekännelse har starka feministiska drag och innehåller en del absurd humor. Pulkkinen vänder ju på steken - i hennes text upplever jaget att det är befriande och positivt att plötsligt bara vara ett hål och "fittig". Det roliga är att hon fortfarande har sin röst och tankeförmågan kvar och fortsätter att prata med programledaren som tilltalar henne med ett ni. Jag får ganska roliga bilder i huvudet. "Ni niar ett hål," säger hon till programledaren full av förakt. Och när hon efteråt lämnar studion ropar hon ett glatt hejdå ur djupet av sitt hål och försvinner.
I slutet av noveleln finns en metafor om livmoder och världen och makt. Det är fittigt skrivet. Jag menar fiffigt.
