lördag, oktober 27, 2012

Dagar i tystnadens historia

Det var en fröjd att läsa Merethe Lindströms roman Dagar i tystnadens historia. Kanske verkar det paradoxalt att en bok som andas så mycket vemod, undertryckt sorg och ångest kan vara njutningsfull att läsa, men det är just sådant som är litteraturens magi och dessutom av den sort jag älskar mest.

I Dagar i tystnadens historia händer inte mycket på ytan men desto mer under den. Vi möter makarna Eva och Simon vars äktenskap har varit långt och deras tre döttrar är sedan länge vuxna. Nu lever de sina dagar i tystnad, som om det inte fanns något mer att säga.

Simon har slutat att tala men det är inte säkert att den plötsliga stumheten beror på hans tilltagande demens utan kanske är den alldeles självvald. Kanske söker sig Simon till tystnaden som han minns från barndomen som en förutsättning för överlevnad under nazisternas förföljese av judar när familjen fick sitta gömd i en lägenhet. Men om det är demens, borde Eva lämna bort Simon? Det är svårt. Hon vet vad det innebär att lämna bort en människa. Medan Simon under hela sitt liv tigit om uplevelserna från kriget (också här till ett pris av förlorad kontakt med släktingar), har Eva tigit om sin oönskade förstfödde son som hon lämnade bort för adoption när hon var ung.

Dessa två enskilda tystnader utvecklades med åren till ett stort gapande hål av ångest och för att inte drunkna i den anlitade makarna en lettisk kvinna som hushållerska. En tid var hon nästan som en vän till makarna, en frisk fläkt som man brukar säga. Men så hände något, de måste säga upp henne. Efteråt blev det bara Simon, Eva, frågorna, hemligheterna och tystnaden kvar. Och efter ett tag demensen också. Det är allt detta som Eva berättar för oss, retroaktivt och i jag-form. Genom att minnas och berätta söker hon samband och svaren.

Dagar i tystnadens historia är en stillsam men oerhört gastkramande berättelse. Merethe Lindström har en mycket känslig radar för att upptäcka små vardagliga detaljer i tillvaron, de till synes helt betydelselösa (men bara till synes). Hon kan skapa stor dramatik på djupet utan en enda synlig krusning på ytan. Fascinerande!

Merethe Lindström har skrivit en fängslande och vacker roman om tvåsamheten. På en naturlig och självklar prosa målar hon fram bilden av två vanliga människoliv.Även så kan de te sig.

Boken belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2012. Den svenska översättningen är gjord av Urban Anderssom.



Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

bloggbohemen sa...

Det här en bok jag verkligen vill läsa. Får nog ställa mig i kö på bibblan för jag vill nog inte vänta ända till den kommer på pocket.

Kurt sa...

Det översätts många böcker av Merethe Lindstrøm nu, även om de naturligtvis går lika bra att läsa på Norska. Jag noterar att Weyler förlag också väljer att översätta Lindstrøm till Lindström, medan förlagen Novellix & Collings väljer originalet Lindstrøm!