Dagar i tystnadens historia

Det var en fröjd att läsa Merethe Lindströms roman Dagar i tystnadens historia. Kanske verkar det paradoxalt att en bok som andas så mycket vemod, undertryckt sorg och ångest kan vara njutningsfull att läsa, men det är just sådant som är litteraturens magi och dessutom av den sort jag älskar mest.

I Dagar i tystnadens historia händer inte mycket på ytan men desto mer under den. Vi möter makarna Eva och Simon vars äktenskap har varit långt och deras tre döttrar är sedan länge vuxna. Nu lever de sina dagar i tystnad, som om det inte fanns något mer att säga.

Simon har slutat att tala men det är inte säkert att den plötsliga stumheten beror på hans tilltagande demens utan kanske är den alldeles självvald. Kanske söker sig Simon till tystnaden som han minns från barndomen som en förutsättning för överlevnad under nazisternas förföljese av judar när familjen fick sitta gömd i en lägenhet. Men om det är demens, borde Eva lämna bort Simon? Det är svårt. Hon vet vad det innebär att lämna bort en människa. Medan Simon under hela sitt liv tigit om uplevelserna från kriget (också här till ett pris av förlorad kontakt med släktingar), har Eva tigit om sin oönskade förstfödde son som hon lämnade bort för adoption när hon var ung.

Dessa två enskilda tystnader utvecklades med åren till ett stort gapande hål av ångest och för att inte drunkna i den anlitade makarna en lettisk kvinna som hushållerska. En tid var hon nästan som en vän till makarna, en frisk fläkt som man brukar säga. Men så hände något, de måste säga upp henne. Efteråt blev det bara Simon, Eva, frågorna, hemligheterna och tystnaden kvar. Och efter ett tag demensen också. Det är allt detta som Eva berättar för oss, retroaktivt och i jag-form. Genom att minnas och berätta söker hon samband och svaren.

Dagar i tystnadens historia är en stillsam men oerhört gastkramande berättelse. Merethe Lindström har en mycket känslig radar för att upptäcka små vardagliga detaljer i tillvaron, de till synes helt betydelselösa (men bara till synes). Hon kan skapa stor dramatik på djupet utan en enda synlig krusning på ytan. Fascinerande!

Merethe Lindström har skrivit en fängslande och vacker roman om tvåsamheten. På en naturlig och självklar prosa målar hon fram bilden av två vanliga människoliv.Även så kan de te sig.

Boken belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2012. Den svenska översättningen är gjord av Urban Anderssom.



Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Dagens dikt

Spindlarna lappar sina trasiga nät
- du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

("Oktober" av Werner Aspenström, ur Litania)

Grand Mal

Grand Mal är titeln på Linda Boström Knausgårds prosadebut (2011), en novellsamling. Novellerna är korta, sällan längre än bara några få sidor, men ett flertal av dem stannar ändå kvar i mitt medvetande efteråt. "Det tar inte lång tid att visa vem man är", står det i boken och man kan säga det samma om novellernas kärnpunkt. Jag upplever en stämning av rädsla och sårbarhet, det vilar något skört och krampaktigt över många av berättelserna. Så heter det också i en av novellerna att tårarna kännas som en värk i hjärtat. Novellsamlingens titel är annars beteckningen på ett epileptiskt anfall och vid närmare eftertanke är det ett bra val av titel, tycker jag, eftersom det gärna inträffar något plötsligt och oförutsägbart som gör att jaget (det är oftast ett jag) tappar kontrollen över verkligheten. Det uppstår en spricka.

Linda Boström Knausgård lyckas fånga upp ögonblicket då det går upp för personerna att något obehagligt håller på att ske eller pågår, att verkligheten inte är så enkel som man först trodde att den var. Hon vågar stanna upp i berättandet, dra ut på känslan. Hon låter läsaren fullt ut uppleva förvåningen och lämna oss lätt darrande med frågan "vad gör vi nu?". Så är det till exempel i titelnovellen Grand Mal eller i Babyalarmet. I Babyalarmet beskrivs dessutom en händelse som finns med även i någon av Min kamp-böckerna av maken Knausgård och det är lite extra intressant. Ni vet, detta med olika perspektiv och så.

Första och sista novellen har moderskapet som gemensamt tema, här kokar det av kärlek och skräck och det är svårt att inte beröras. De är mycket bra, framför allt Önskan.

Jag tycker att jag kommer nära personerna i novellerna och jag tror att det beror på språket. Linda Boström Knausgård började sin författarbana som poet och hennes förmåga att skapa bilder och metaforer tar sig ett starkt uttryck också i novellerna. Det är njutningsfullt att läsa hennes person- och miljöskildringar. Kraftiga bilder, korta meningar. Författarens signum?

"Nu består innergården av sväljrörelser och gurglingar. Som ett gammal mans gap. Ett rostigt avlopp. Nu rör sig ormarna där nere. Ringlar runt varandra med förnyad kraft. kanske vet de att de inte har sovit. Utanför fönstret ligger utsikten bucklig och åtråvärd som en gammal film innan den brinner upp. Luften växer sig tjock och stinkande. Jag bestämmer mig för att sluta andas. Det är inte svårt. Jag anar trädgårdens färg. Regnet nerför det rinnande glaset. Jag ställer in hörseln på hjärtat och lyssnar till de resterande slagen. I bakgrunden hör jag lungorna och regnet."

Flera av novellerna slutar med meningar som jag lätt fastnar för, som en språklig slutkläm (Osett landskap, Berättelsen om fågeln, Skogis).

Visst finns det också noveller i samlingen som varker fångar eller berör mig, som jag bara läser mig igenom i väntan på nästa godbit, men så brukar det alltid vara för mig när det gäller novellsamlingar. Man gillar inte allt. Trots det är Grand Mal en bok som gör att jag mycket gärna kommer att läsa Linda Boström Knausgårds nästa bok. Hon har helt klart något att berätta om vilka vi är och hon gör det med en egen spännande röst. Att läsa Grand Mal var en trevlig överraskning för mig. Hon behöver inte gömma sig blygt bakom sin extremt framgångsrika man.

Grand Mal innehåller knappt tjugo noveller på 105 sidor. Inget stort läsprojekt alltså. Läs den gärna.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Har man en gång mött Harold Fry, glömmer man honom inte. Jag träffade honom i boken Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av brittiskan Rachel Joyce och det var speciellt. Joyce har tidigare skrivit radiopjäser och tv-serier för BBC, boken om Harold är hennes succékrönta romandebut.
 

Harold Fry är pensionär, gift med Maureen. Äktenskapet är fylld av tystnad, förebråelser och skuld. Känslan av att ha misslyckats som far till ende sonen David lägger ytterligare tyngd på Harolds mentala börda. En dag får han ett brev från sin före detta kollega och vän Queenie som är döende i cancer. De har inte setts på tjugo år och man förstår att Harold svikit henne i det förflutna. Frågan om varför, på vilket sätt och under vilka omständigheter detta svek har skett är berättelsens drivmotor och det är inte förrän i slutet mönstret uppenbarar sig. Trådarna löper mellan Harold, Maureen, David och Queenie och där de korsas har det bildats en knut, nu hård som en sten.
 

På väg till brevlådan med svarsbrevet får Harold ett infall. Om han går till Queenie måste hon vänta och fortsätta att leva. På så vis handlar boken om en udda sorts helbrägdagörelse, för det blir en vandring på 100 mil och 87 dagar. Under tiden blir Harold mottaglig för tankar och minnen, han tappar sin inre kompas och fotfästet, förtvivlar och misströstar men fortsätter att gå och hoppas. När han ser bakåt på sitt liv blir han förskräckt. Vandringen leder inte bara till Queenie utan också djupt in i Harolds hjärta och själ. Också Maureen förändras genom makens irrfärd.

Jag har läst en både vemodig och rolig berättelse om vad som är viktigt i livet, en välskriven kapitelbok med en oväntad och gripande upplösning. En mycket charmig liten bok.

 

(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2012-10-09. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)

 

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jeanette Winterson! Jag vill ge henne Nobelpriset, nu, nu, nu. Förlåt mig att jag spårar ur så här direkt i inledningen men det var det jag tänkte när jag hade läst ut hennes memoarroman Varför vara lycklig när du kan vara normal? eftersom jag var fullständigt översvämmad av känslor och eftersom jag gillar Winterson. Är det någon idé att fortsätta recensionen? Ni förstår ju redan vartåt det bankar, att jag bara kommer att ägna mig åt ohämmad hyllning av boken. Men fortsätt att läsa, är du snäll, för jag vill förklara.

Bokomslaget pryds av bilden på Det Ensamma Barnet, lilla Jeanett Winterson. Hon var ett ensamt barn - adopterad och uppfostrad av den strängt religiösa Ms Winterson och hennes make. Ms Winterson är Ms Winterson, inte mamma. Men pappa är pappa, fast han är mest borta och jobbar, han är industriarbetare. De bor i ett radhus i en industriell småstad i norra England och det är 60- och 70-tal när Jeanette växer upp. Ett mycket annorlunda familjeliv visas upp.

Adoptivmamman är en gräslig och helt omöjlig människa som inte kan visa andra känslor än de negativa och som anser att det mesta här i världen är djupt syndigt. Hon har två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet och hon bakar hela nätterna bara för att slippa ligga i samma säng som sin man. Hon är en galen tyrann som bär sig mycket illa åt mot sin dotter. Som liten flicka blir Jeanette ofta utelåst på natten, som ung tonåring utsätts hon för exorcism efter att ha ertappats med att ha sex med en annan flicka.

Som 16-åring lämnar Jeanette barndomshemmet för gott för att följa sitt hjärta och kärleken och det är då som modern yttrar orden som utgör romanens titel. Jeanette är rädd och förvirrad när det gäller kön och sexualitet och oroad över livets praktiska sida liksom sin skolgång och har ingen som kan hjälpa henne att hålla sig på banan. Då snubblar hon över T.S. Eliot, läser raden "detta är endast ett ögonblick / men vet att ett annat / skall genomborra dig med en plötslig smärtfylld glädje" och blir räddad. Sådan makt litteraturen kan ha!

"När folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller något annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk - och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss - ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.
Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe."

Boken, som är en självbiografisk roman, skildrar många episoder - såväl dråpliga som sorgliga. Man kan säga att Wintersons berättande rör sig längs två linjer. Den ena är den egna adoptionen, den andra kärleken till litteraturen. Linjerna löper inte parallellt utan går in i varandra, korsar varandra, följer varandra. Tidsmässigt slutar handlingen i början av 90-talet då Jeanette Winterson publicerade sin självbiografi Det finns annan frukt än apelsiner samt hittade och fick kontakt med sin biologiska mor.

När Jeanette är tillräckligt stor har hon den enorma turen att hon upptäcker litteraturen fast böcker har varit förbjudna i hemmet. Hon börjar läsa sig igenom bibliotekshyllan med engelsk litteratur på prosa A-Z och hur hon skildrar den resan är några av bokens starkaste ögonblick. Det visar sig att Ms Winterson hade rätt när hon sa att böcker var farliga. "En bok är en förtrollad matta som kan flyga iväg med en någon annanstans. En bok är en dörr. Man öppnar den, man stiger in genom den. Kommer man tillbaka?"

Varför vara lycklig när du kan vara normal? är en omskakande läsning, det märks att författaren har skrivit boken med en penna doppad i sitt hjärtats blod men samtidigt finns här mycket humor och självironi. Texten lyfter sig själv ovanför allt mörker och Wintersons starka tro på kärleken, sin egen förmåga och tro på att kunna lyckas samt passionen till böcker håller oss kvar där uppe där ljuset finns.

Det är en mycket stark och mycket vacker bok. Jag vågar påstå att all den styrka och tröst som Jeanette Winterson själv hämtade ur böcker hon en gång läst, ger hon nu tillbaka till de som behöver dem vare sig det gäller frågor om mor-dotter-relation, adoption, sexuell identitet, klassresa eller författardrömmar. Råkar du inte behöva tröst i någon av de frågorna? Läs då boken som litteratur, för Jeanette Winterson skriver in sig själv som litteratur, inte som fakta. Litteratur med stort L.

Och jag säger er, det är lätt att älska en författare som skriver som Winterson.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

En läckert fittig novell av Riikka Pulkkinen

Redan titeln på Riikka Pulkkinens novell gör att man hajar till - Ett köns bekännelse, heter den och är en sådan ensamnovell i miniformat som numera är populära. Riikka Pulkkinen är ett nytt finskt författarnamn för mig men efter att ha läst Ett köns bekännelse vill jag absolut läsa mer av henne så småningom. Jag vet inte hur signifikativ novellen är för Pulkkiinens författarskap men den har väckt mersmak. Den är nämligen originell, välskriven, underhållande och tänkvärd.

I korthet handlar den om en ung lovande författare vid namn Riikka Pulkkinen och utspelar sig bl.a. i en tv-studio i Amsterdam. Under showen blir Riikkas kropp huggen i bitar tills hon bara blir ett hål och en livmoder. Riikka går nämligen med på att låta sig analyseras och bedömas av publiken för att ta reda på om hon möjligen bara en fåfäng, pinsam, coquette (analysera betyder ju att dela i bitar). Hon får tummen ner och tummen ner och den ena delen av kroppen efter den andra huggs av. Chop, chop, låter det om knivbladet! Till slut blir hon bara ett naket kön och det novellen går ut på är att hon berättar hur allt gick till och hur det kändes för henne både under och efter.

"Knivbladet glänste. Mina bröst föll ner på golvet och rullade ut i salongen. Mitt hår, min mun och mina armar gick samma öde till mötes. Mina ögon - som jag för övrigt alltid tyckt varit det vackraste jag har - fick lite mer blandade röster. Men de konstaterades vara alltför lockande och därmed falska. Precis innan det högra ögat skars ut såg jag hur den vänstra ögongloben rullade ut bakom studion. Mitt huvud höggs av med hänvisning till den tidigare visade bildkavalkaden där jag gjorde mig till framför kameran och sänkte huvudet som en blyg liten flicka. Mina ben kapades av eftersom jag hade celluliter trots idogt dansande. Mitt hjärta fick slå några slag men även det skars bort eftersom man konstaterade att jag när som helst skulle sälja det för att få till en bra mening."

Ett köns bekännelse har starka feministiska drag och innehåller en del absurd humor. Pulkkinen vänder ju på steken - i hennes text upplever jaget att det är befriande och positivt att plötsligt bara vara ett hål och "fittig". Det roliga är att hon fortfarande har sin röst och tankeförmågan kvar och fortsätter att prata med programledaren som tilltalar henne med ett ni. Jag får ganska roliga bilder i huvudet. "Ni niar ett hål," säger hon till programledaren full av förakt. Och när hon efteråt lämnar studion ropar hon ett glatt hejdå ur djupet av sitt hål och försvinner.

I slutet av noveleln finns en metafor om livmoder och världen och makt. Det är fittigt skrivet. Jag menar fiffigt.

Sörja för de sina

Ända sedan jag läste den inte bara av mig hyllade Att föda ett barn för nästan två år sedan, har jag väntat på den här boken. Att föda ett barn (2010) är första delen i en planerad trilogi och Sörja för de sina som i höst hamnat på bokdiskarna utgör en fristående fortsättning. Författaren är Kristina Sandberg (född 1971).

 

Sörja för de sina börjar ungefär där förra romanen slutade, berättelsen tar vid utan att glappa, fortsätter att rinna i samma mjukt fängslande ström. När vi möter makarna Maj och Tomas på nytt, har de varit gifta i två år och för Tomas är det första sommaren som nykter efter att ha genomgått en hypnosbehandling mot sin alkoholism. Kriget börjar. Dottern Anita är ett år gammal men växer och får så småningom en lillebror också. Tomas kämpar att hålla sig nykter men det blir återfall ändå.

 

Maj är inte bara maka, mamma och hemmafru i en småstad under 40- och 50-talen utan också en klassresenär i dåtidens Folkhemssverige. Hon har blivit van vid att vara en uppkomling, om än inte bekväm i rollen. För sjutton, hon har ju kommit sig upp, hon ska väl vara glad då! Men det smärtar ju så förfärligt att aldrig någonsin känna sig sedd av svärmodern.

Medan kriget, krigsslutet och efterkrigstiden sätter sina spår även i Örnsköldsvik, sörjer Maj för de sina. Handlingens dramatiska kärna ligger även denna gång på de i dubbel bemärkelse osynliga stigarna mellan spisen, städskrubben, barnkammaren och den äktenskapliga sängen. ”Min dröm är att laga utomordentliga köttbullar – och se ut som om jag inte visste vad köttbullar är för något”, tänker Maj vid ett tillfälle. Hon kan aldrig vara riktigt glad, förmår aldrig att vara stolt. Alltid denna osäkerhet och övertygelsen att hon inte duger! Så hon städar. Bort med smutsen, bort med ångesten, bort med olusten, bort med det dåliga samvetet på grund av otillräcklighet. Bort, bort, bort. Det är lättare att dammsuga än att tala om känslorna. Bort, bort. Sorgen efter föräldrarnas död ska också städas bort, liksom den sorgblandade vreden när Majs bästa väninna Vera dör i barnsäng. Det är där någonstans som Majs bitterhet över kvinnans roll blir tydlig, den vaknar liksom till liv. Varför kan männen ha sitt och kvinnorna bara hushållssysslorna och barnafödande? Är inte det lite orättvist kanske?

Under romanens gång formas nästan omärkligt Majs växande självmedvetenhet. Sakteligen upptäcker hon sig själv och inser att hon är en individ med egna känslor, längtan och röst men det är ännu mycket långt mellan tanke och en handling som kanske, kanske kan komma i framtiden. När hon går till val för första gången röstar hon naturligtvis som sin man. Det är ju den tiden, så gjorde kvinnorna då.

Tidräkningen i boken följer barnen, deras behov, krav och växande. Majs dagar kretsar mycket kring barnskötsel och föräldraskap, trots att hon ibland, innerst inne, längtar efter något mer i livet. Också! Ett eget arbete vore ju spännande att ha. Tankar på framtiden, sin egen och dottern Anitas, kommer allt oftare. I slutet av boken har lillflickan hunnit bli tonåring och för Maj är det dags att förbereda svar på ett antal oundvikliga frågor.

Jag är mycket förtjust i Kristina Sandbergs berättarstil eftersom hon gör varje ord viktigt. Orden vibrerar av innehåll, doftar, smakar, bränner och skär. De står för någonting levande. Att läsa om Maj som står där med grytan i ena handen och dammtrasan i den andra medan ångesten bankar i hjärtat är en fängslande läsupplevelse. Kristina Sandbergs förmåga att beskriva en kvinnovärld som fanns i Sverige för inte alls så länge sedan är enastående, jag hade aldrig tråkigt medan jag läste. Sörja för de sina är en utsökt damroman. En bladvändare.

 

(Denna recension publicerades ursprunglingen i Eskilstuna Kuriren 2012-10-02. Med tidningens samtycke återges den nu i sin helhet här på bloggen.)

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Krimineller

Krimineller. Krimineller. Krimineller. Det låter som karameller, visst gör det? Jag tror inte att jag är den enda som gör kopplingen efter att ha läst Aino Trosells nyutgivna kriminalnoveller som heter just Krimineller. Trots att Aino Trosell är välkänd som författare till ett antal deckare med hjältinnan Siv Dahlin i huvudrollen, har jag själv hittills förknippat henne med två andra romaner som jag för övrigt tycker mycket om: Hjärtblad och En gränslös kärlekshistoria. Men med Krimineller har jag fått stiga in i Trosells spänningsvärld. Och vet ni vad? Jag gillade att vistas där, fast det var ett rätt kusligt ställe att vara på.

Krimineller innehåller fjorton noveller, varav sex av dem är Siv Dahlin-noveller där Siv råkar stöta på mördare, potentiella mördare och allehanda skumma typer vad hon än gör. Egentligen är det rätt osannolikt att en enda person skulle ha sådan otur i sina kontakter med andra människor, men man får inte glömma att det rör sig om isolerade berättelser utan inbördes samband annat än att den fiktiva Siv Dahlin förekommer i dem. I en av novellerna (Kärlekens insida) testar Siv nätdejting och får kontakt med en sympatisk och känslofull man, i en annan (Bön för en död) träffar hon under en tågresa en väldigt trevlig kvinnlig präst. Aino Trosell är mycket skicklig på att berätta om sträckan från att någon först är jättetrevlig tills hen inte alls är det längre. Då kan det gå kalla kårar längs ryggen, jag lovar. Sådant kräver god skrivarkonst om det inte inte ska vara krystat och genomskinligt från början.

Trots att det förekommer våldsbrott här och där är kriminellerna inga först-ett-brott-och-sedan-polispaning-berättelser utan de går mera ut på att synliggöra en kedja av osannolika sammanträffanden som slutligen leder till att ett blodigt mord begås eller har begåtts. En höjdare är novellen Vägledning från helvetet, om ett ungt par som hamnar i snödrivan i diket på en ödslig väg dagen före julafton. Hon stannar kvar i bilen, han traskar till byn för att hämta hjälp. När han kommer tillbaka är hon borta. Till saken hör också att hon strax innan avåkningen lättade på blåsan över en grav på en kyrkogård utan att först ha märkt det. Herregud jag ryser fortfarande när jag tänker på vad som händer, det är en så otroligt bra story. Hemskt obehaglig, mardrömslik och skräckfylld och med en totalt överraskande upplösning. Uuuhh!

En mördare går ännu lös tillhör också favoritnovellerna att minnas, den handlar om ett gammalt ouppklarat mord med många frågetecken och är jättespännande. Jag skulle vilja berätta närmare om minst hälften av texterna men då skulle den här recensionen bli alldeles för lång. Fast en till novell måste jag få nämna, bokens sista som heter Min relation till Camilla Ström. Novellens manliga huvudperson får en dag ett brev med ett besöksförbud. "Nu hade Camilla Ström gått över gränsen. Nu hade Camilla Ström passerat alla stationer. Nu skulle Camilla Ström få lida", står det på sidan tre i berättelsen som handlar om våld och psykisk störning. Men, det blir inte som man tror även om utgångspunkten känns ganska given. En ruskig historia även den.

Det jag uppskattar mest med kriminellerna är författarens förmåga att påbörja handlingen på ett sätt som gör att fortsättningen känns smått given och självklar och sedan steg för steg, ibland nästan omärkligt, vända på kakan och sluta i en överraskande upplösning som ibland är klart uttalad, ibland bara antydd och lämnad åt läsarens föreställningsförmåga. Då blir det extra frestande att fantisera om vad som ska/kan hända. Spänningen finns alltid där, liksom drivet framåt. Dessutom är Aino Trosell bra på att gestalta stämningar, särskilt de obehagliga.

Jag läste Krimineller både via ögonen och öronen, så som det passade mig för tillfället. I ljudboksversionen kunde jag njuta av Marie Richardssons och Jakob Eklunds proffsiga och närvarande uppläsning. Marie Richardsson läser bl.a. alla Siv Dahlin-novellerna medan Jakob Eklund läser alla de med manliga huvudkaraktärer. Ingen kan säga "fan, fan" som han, det är en underhållning bara att höra det.

Det är väldigt sällan jag konsumerar karameller och väldigt sällan jag läser deckare. Men de få gånger jag gör det, efter att ha valt bitarna med omsorg, smakar det faktiskt gott. När det gäller Krimineller var jag riktigt ledsen att godispåsen plötsligt var tom, hade velat ha mer. Det är i och för sig långt kvar till nästa påsk, men Krimineller i ett påskägg kommer att bli en fullträff, kom ihåg det!

Och så en liten kurriosa som avslutning: tummavtrycket som finns på omslaget placerat just där ens egen tumme hamnar när man håller i boken, det är läckert. För att inte tala om att omslagsytan känns som mjukt skinn fast det är fråga om en pocketbok. Snyggt.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Några Har du...? frågor

Förra veckan stötte jag på den här enkäten hos ett flertal bokbloggare, vet inte vem som var först och därför länkar jag inte. Enkäten är enkel. Den går ut på att jag ska sätta (x) ett kryss där jag känner igen mig. Vill man kommentera, är det fritt fram.


Jag har…
() ... ljugit i en recension för jag vet att förlaget/författaren läser recensionen. (Det skulle aldrig falla mig in.)
(x) ... fått recensionsexemplar
(x) ... och inte skrivit om boken på bloggen (Jag får väldigt många recensionsböcker utan att ha bett om dem, fler än jag nånsin hinner eller ens vill läsa, så att inte blogga om en bok som jag inte har beställt är vardagsmat.)
() ... sagt att jag inte har läst en bok jag har läst. (Vad är det för dumheter?)
() ... sagt att jag har läst en bok jag egentligen inte läst. (Dumheter, det också!)
(x) ... tjänat något på min blogg. (Jag tjänar lite på reklamen men den ekonomiska förtjänsten är högst symbolisk. Däremot har jag tjänat på min blogg på ett annat sätt - det är tack vare bloggen som jag idag får andra uppdrag såsom bokprat, surftåg och recensioner i tidningen och i radio.)
() ... har fått elaka kommentarer.
(x) ... blivit stressad av att blogga. (Tja, pressen att uppdatera bloggen så ofta som möjligt skapar automatiskt en viss stress.)
(x) ... tänkt sluta blogga. (Det är säkert en gång i veckan jag tänker tanken, men det är inget stort allvar i det. Inte än. Fortfarande för roligt.)
() ... hållit det hemligt att jag har en blogg. (Aldrig, snarare tvärtom.)
(x) ... gjort saker IRL som jag inte hade fått göra utan bloggen. (Ja, se ovan.)
(x) ... haft andra bloggar. (I början, för 6-7 år sedan, bloggade jag allmänt på en annan blogg som dock är borttagen sedan länge. Och idag har jag också en klassblogg som riktar sig till mina sfi-elever.)
() ... gjort min design på bloggen själv. (Nej, jag kan tyvärr inte det där med html-kodning.)
(x) ... betalat för något till bloggen. (Domänadressen är belagd med en årsavgift på ca 8 $.)
(x) ... läst en speciell bok bara för bloggens skull. (Tur att jag slipper uppge ett exakt antal, haha.)
(x) ... träffat en annan bokbloggare. (Många. Flera av dem till och med flera gånger och det är alltid lika trevligt.)

Varför läsa? Grattis på Stora läsardagen idag!

Varför läsa? Därför (en bild säger ibland mer än 1000 ord):

Om Nobelpristagaren Mo Yan

Starx före klockan ett idag var jag på väg till jobbet och för att varken missa tillkännagivandet eller bli störd under tiden jag lyssnade, parkerade jag mig under ett träd utanför min arbetsplats och satte på svt-play i mobilen för att se på direktsändningen. Kände mig lite nördig där jag stod men den känslan är jag ju å andra sidan van vid.

Jag blev inte förvånad när jag hörde Peter Englund säga Mo Yans namn eftersom han har varit pristippad länge. Då kan man också säga att jag har hört talas om om Mo Yan (1955) innan, vilket är alltid något. men jag har inte läst någon av de tre böckerna som finns översatta till svenska även om det var nära att jag köpte Ximen Nao och hans sju liv när jag var på Bokmässan. Jag stod och fingrade på boken ett par gånger men bestämde mig för att avvakta eftersom det redan blivit kris med utrymmet i väskan. Nu ångrar jag att jag inte slog till.

Mo Yan är pseudonym och betyder "tala inte" så man kanske inte ska vara förvånad över att författaren inte vill ge några intervjuer idag och har till och med stängd av sin mobiltelefon.

Den kinesiske författaren Mo Yan får 2012 års Nobelpris i litteratur eftersom han är en författare "som med hallucinatorisk realism förenar historia, saga och samtid”. Jag ser fram emot att bekanta mig med hans författarskap.

Sedan är jag mycket glad över att det är ett litet bokförlag som ger ut Mo Yan på svenska. Ett stort grattis till Bokförlaget Tranan, heja heja!

Vem tror jag får Nobelpriset i litteratur i år?

Ärligt talat har jag inget författarnamn att svänga mig med, har inte ens en antydan till svar på frågan om vem jag tror/hoppas/vill får Nobelpriset i litteratur i år. Tranströmer är ju som tur är redan ute ur leken. Om den hårt tippade Murakami vinner blir jag förstås glad för jag gillar honom men jag blir kanske gladare om det blir någon som jag inte har läst. Och om det blir någon som jag inte ens har hört talas om, jag då blir det ju extra spännande och festligt med ett nytt författarskap att upptäcka.

Jag säger som Jessika Gedin sa när jag intervjuade henne för ett tag sedan - se Nobelpriset som världens största och mäktigaste boktips i stället för att tjata om att det helst ska vara någon som man redan har läst.

Jag hoppas på en överraskning i morgon.

En hamsters dagbok - Edward 1990-1990

Sommaren 2008, på ett garageloppis i norra London, gjorde doktor M. E. Robinson som är specialist på hamsterlingvistik och filosofi ett unikt fynd - han hittade ett mycket spännande dokument, hamster Edwards dagbok från 1990. Genast började han ana att dokumentet på sikt skulle komma att förvandla den samtida litteraturen i både människornas och gnagarnas värld.

Hamster Edwards dagbok är ett stort litet verk om livet självt. I sina djupt insiktsfulla anteckningar bjuder Edward på vardagsbetraktelser inifrån buren, han reflekterar kring sitt liv i fångeskap och ensamhet samtidigt som han längtar starkt efter frihet, kärlek och respekt. Han vågar ifrågasätta och vägra invanda livsmönster så som att springa i hjulet eller dricka vatten först efter att han ätit frön. Edwards dagboksanteckningar andas vemod och tragik men glimmar också av humor. Humorn finns mycket i det banala och vardagstråkiga som Edward upplever. "Hjul, frön, vatten. Hjul, frön, vatten. Finns det inget annat?" undrar Edward som en dag bestämmer sig för att ta ställning och börja kämpa för sina rättigheter och mot tyranniets ok. Klockan 14.33 den 1 juni påbörjar han en hungerstrejk. Klockan 14.47 samma dag avblåser han hungerstrejken, för vad skulle Motståndsrörelsen ha för nytta av en död hamster? Så han käkar femtio frön och släcker törsten, lika bra det.

"Varför skriva? Livet är en bur av tomma ord."

En dag flyttar en till hamster in i Edwards bur och det visar sig vara en hon. Camilla heter hon och kallar sig själv för konstnär. Edward blir kär.

"Vår förening är bortom språket. Jag är hel."

Edwards dagbok finns nu ätligen utgiven på svenska, den heter En hamsters dagbok - Edward 1990-1990. Den svenska översättningen som Nille Lindgren står för är egentligen en sekundär översättning från engelska. Innan boken kunde ges ut på engelska måste den översättas från hamsterspråket, en översättning som gjordes av Miriam Elia och Ezra Elia, två sanna auktoriteter på området. Dagboken är rikt illustrerad med svartvita teckningar.

Det är en kul liten bok, perfekt som en gå-bort-present att lägga intill en blomsterkvast.

Jag har läst två noveller av Merethe Lindstrøm

Eftersom jag ännu inte haft tid att läsa Merethe Lindstrøms roman Dagar i tystnadens historia som kom för ett par tre veckor sedan, har jag åtminstone värmt upp och förberett mina sinnen genom att läsa de två novellerna som finns att tillgå i form av nyutgivna ensamma noveller på Collings förlag respektive Novellix. De var perfekta som spårvagslektyr i Göteborg när jag var där på Bokmässan förra veckan.

Att läsa Det måste ha varit ensamt där (övers. Camilla Jacobsson) och Kyssen (övers. Alva Dahl) var ett smakprov på utsökt novellkonst. Jag föll genast för Merethe Lindstrøms språk. Vilken språkdräkt berättelserna är klädda i, helt underbart! Den lågmälda tonen får mig att vilja läsa Dagar i tystnadens historia så snart jag bara får chansen för jag anar jag kommer att få mitt lystmäte tillfredsställt.

Det måste ha varit ensamt där har lämnat ett avtryck hos mig av något svårfångat och sällsamt. När jag tänker på novellen uppfylls jag av känslan av något gåtfullt och också lite hotfullt. Trots textens detaljrikedom förblir mycket outtalat och lämnat till läsarens egna slutledningsförmåga. Jag letar fram två meningar ur novellen - "Eller är det kanske det här inga andra ser. De sällsamma, glömda minuterna, detaljer som ingen pratar om." - och fastnar för orden "det inga andra ser". Är de nyckeln till berättelsen? Har jag som läsare sett allt? Vilka är de glömda och avgörande minuterna?

Novellen handlar om Simon och Embla, två ensamma människor, som sitter bredvid varandra på ett flygplan, 10000 meter upp i luften. De känner inte varandra men börjar prata. Först för de en trevande konversation men snart blir samtalet allt mer personligt och privat. Hon berättar om sin autistiska systers mejlkonversation med en kille, han bl.a. om en obehaglig upplevelse i barndomen. Plötsligt, utan att smyga, tar samtalet en oväntad vändning. Frågan som då uppstår är hur mycket är det lämpligt att anförtro en främling. Kan den här personen se det ingen annan har sett? Samtidigt pågår livet även på planet. Flygvärdinnorna går runt, ett gäng unga killar stör och bråkar, man försjunker i slummer eller läser en tidning. Flygturen tar sin tid innan det är dags att landa i Oslo. Kvar blir känslan och stämningen.

Det måste ha varit ensamt där är helt klart en novell i världsklass. Medan den handlar om samtal mellan främlingar, handlar den andra novellen, Kyssen, om tystnad i en nära relation. Ett ämne som är lite av Lindstrøms specialitet, har jag förstått. Kyssen ingår ursprungligen i novellsamlingen Gjestene (2007) som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Jag tycker att det även här kryper en något obehaglig stämning över textsidorna. Det finns en oro som är mycket påtaglig och som kontrasterar mot den lågmälda stilen Lindstrøm skriver på. Huvudpersonen i novellen vill köpa en katt och kommer till en lägenhet, en kvinna öppnar. Det visar sig att det är samma lägenhet som hon fått sin första riktiga kyss i för länge sedan. Och hon som bor i lägenheten, hon var också där den dagen...

Fast det är en novell och formatet är följaktligen kort, är karaktärerna tydliga. Det är spännande att som läsare vara med om ögonblicket då personerna får syn på sig själva och dessutom i ett helt nytt ljus.

Det slår mig nu att båda novellerna har egentligen ett gemensamt tema som är övergripande - möte mellan människor och ögonblick som på ett eller annat sätt kan vara avgörande för deras liv. Mycket spännande. Läs!

Bokklubben i min smak

Gondols medlemsutskick för september och oktober är lika trevligt som vanligt och som så många gånger tidigare njuter jag av att läsa de välskrivna huvudartiklarna som handlar om respektive månads bok och författare. Gondol är fortfarande en bokklubb helt i min smak och fast jag läser mycket finns det varje gång en hel drös godbitar i medlemstidningen som lockar - se gärna själv vilket intressant urval av böcker som finns.

Lika som bär

 

Skor på bokomslaget - höstens modetrend?

Kriminellar mig med ögon och öron

 

Aino Trosells Krimineller verkar onekligen spännande. Efter romanerna Hjärtblad och En gränslös kärlekshistoria (recenseras här och här) har hon sällat sig till mina favoritförfattare fast jag är fullt medveten om att jag har mycket kvar att läsa från hennes rika författarskap. Men hon är en sådan författare som allt stämmer och klickar med för mig, det är en känsla av samstämmighet jag får när jag läser henne. Därför är det roligt att lära känna hennes deckarsida också, en sida som jag förstår är betydande.

 

Krimineller är en samling av 14 deckarnoveller som nyligen kommit ut i pocket (med ett mycket snyggt omslag) och som ljudbok. Jag har båda varianterna. Jag tänker läsa med både ögon och öron, varför inte. Varva efter situation. Sedan vill jag absolut inte missa Jakob Eklunds sätt att säga fan eftersom han, enligt Aino själv, är mästare på att det. Jakob Eklund läser krimineller med manliga huvudpersoner medan Marie Richardsson läser de med kvinnor i huvudrollen. När jag inte kan lyssna, kan jag läsa en eller par noveller på vanligt vis, lätt som en plätt.

 

På Bokmässan passade jag på att lyssna på henne när hon berättade om kriminellerna och det bara ökade lässuget ännu mer. Så - läsning och lyssning pågår.

Är Bokmania så mäktig som statistiken säger? Och vad menas med det?

På sajten Ajour kan man i ett inlägg ta del av lite statistik från Twingly som har data på hur bloggar länkar till varandra. Med hjälp av siffrorna har Twingly gjort en lista över de mest länkade bokbloggarna i Sverige. Samtidigt menar de att dessa är de mäktigaste bokbloggarna i Sverige just nu. Det låter ju onekligen spännande men det finns ett problem, som jag och även t.ex. Enligt O ser det, nämligen att besöks- och länksiffror inte säger särskilt mycket om inflytande. Och vad betyder det att en bokblogg har makt? Jag vet inte. Sedan anser jag inte att det finns ett likhetstecken mellan många länkar och många besökare.

Hur som helst känner jag mig smickrad och glad över att hitta Bokmania på listans sjunde plats.